Slaveriets och apartheids mörka tidsåldrar lever kvar i dold skepnad

Klassificeringar av människor från afroamerikanska slaveriets och sydafrikanska apartheids mörka tidsåldrar lever kvar i dold skepnad.
Expresident Barack Obamas mamma var vit och hans pappa var svart, men han ses som USAs förste ‘svarte’ president.
Världsmästaren i Formel 1, Lewis Hamiltons mamma är vit, medan hans pappa är svart, men ses som en ‘svart’ förebild inom racing.
Hertiginnan av Sussex, Meghan Markle har en svart mamma och en vit pappa, som på samma vis ses som ‘icke-vit’.
Det är obehagligt konstaterande att det verkar finns en slentrianmässig och ensidig syn på personer som har en kombination av olikfärgade föräldrar.
Det väcker onda farhågor om att en person med svartvita föräldrar inte kan bli  sedd som vit, men en vit person kan däremot bli sedd som svart.

Fortsätt läsa “Slaveriets och apartheids mörka tidsåldrar lever kvar i dold skepnad”

Allas lika värde gäller inte SD – en samhällsfarlig signalpolitik

Allas lika värde tillämpas inkonsekvent i politiken och journalistiken – konsekvensneutralitet saknas ofta i journalistiken och  saklighet saknas i politiken. Faktabaserade argument åsidosätts medan känslobaserade lyfts fram.

Ett vanligt argument från partiledare är att SD inte är ett parti som alla andra med avseende på bland annat att deras värderingar skiljer sig från de andras. Dessa partier och deras företrädare verkar inte inse att de med dessa kategoriska  och ofta ogrundade uttalanden spär på myllan där splittringen mellan människor i det svenska samhället frodas.

De bidrar till att intoleransen gentemot andra som är annorlunda förstärks, svensk/icke-svensk, religiös/icke-religiös, kulturella likheter/olikheter m m. De bidrar till att normalisera acceptansen för ‘vi-och-dom’ mentalitet.

Att i samma andetag prata om allas lika värde är hyckleri. Därmed blir ord om mångfald, medmänsklighet, tolerans m m innehållslösa floskler och förutsättningarna för mångfald, medmänsklighet och tolerans i samhället en utopi.

Fortsätt läsa “Allas lika värde gäller inte SD – en samhällsfarlig signalpolitik”

Business-as-usual – mobbning, nepotism och odemokratiska principer frodas i riksdagen

Det verkar som om flertalet riksdagspartier  (S, M, V, C, KD, L och MP) underskattar årets utfall i riksdagsvalet. De verkar tro att deras uppenbart misslyckade strategi att inte tala, förhandla och/eller samarbeta med SD, före valet, och vad det verkar efter valet, helt plötsligt skall kunna motverka den uppåtgående trenden för just detta parti.

Utöver detta så fördelades inte talmansposterna enligt någon representativ fördelning i förhållande till resultatet i riksdagsvalet, utan SD blev utan talmanspost, trots att partiet är tredje största parti. Detta är ett utslag av den politiska mobbning som SD är utsatt för av de andra riksdagspartierna.

Det är en målande symbolhandling som stärker bilden av att SD till varje pris skall behandlas annorlunda än de andra. Detta är en form av poilitisk nepotism som troligtvis inte uppskattas av många väljare och snarare stärker SDs roll på den politiska kartan.

När dessutom S och M nonchalant singlar slant om hur ordförandeposterna till riksdagens utskott skall fördelas inser många väljare att den politiska mobbningen fortsätter som vanligt, dvs business-as-usual att utesluta SD och frångå grundläggande demokratiska principer som rimligtvis borde återspeglas i enlighet med valresultatet enligt tidigare praxis. Ett faktum som troligtvis inte heller uppskattas av många väljare, även av dem som inte sympatiserar med SD.

Tredje största partiet blir utan ordförandeposter, men däremot ger S och M flera av dessa poster på eget bevåg till betydligt mindre partier. Det liknar ånyo politisk nepotism. I förlängningen är detta ett allvarligt avsteg från demokratiska principen att makten skall utgå från folket.

Det framstår allt tydligare att både S och M verkar i en anda av förakt mot grundläggande demokratiska principer, dvs att folkviljan skall återspeglas i riksdagsarbetet (t ex talmansposter) och hur detta representeras i viktiga funktioner i riksdagen (ordförandeposter i utskotten). S och M verkar i en anda av politisk mobbning och politisk nepotism.

Fortsätt läsa “Business-as-usual – mobbning, nepotism och odemokratiska principer frodas i riksdagen”

Fyra-procentspärren i riksdagsval motsvarar enbart cirka 250.000 röster

När man lyssnar på de mindre partierna som är representerade i Sveriges riksdag, t ex MP, KD och L ger dessa ofta intryck av att ha ett stort folkligt stöd bakom sig.

Dessa partier använder stora ord om sin politik och stora ord om sig själva trots att deras politik har ett kraftigt begränsat folkligt stöd i allmänna val till riksdagen.

Detsamma gäller för V och C. I detta sammanhang är det förvånande att Fi erhåller så stort genomslag i media trots att deras folkliga stöd är minimalt enligt gängse opinionsundersökningar.

Följande beräkningar baseras på SCB preliminära statistik över röstberättigade i det allmänna riksdagsvalet den 9 september 2018:

Om röstprocenten är densamma 2018 kommer cirka 6 250 000 personer (dvs 86% av 7 268 000) att avge sin röst. Varje procent representerar 62 500 röster och därmed krävs det 250 000 röster (dvs 62 500 x 4) för att komma in i riksdagen.

Fortsätt läsa “Fyra-procentspärren i riksdagsval motsvarar enbart cirka 250.000 röster”

Inför straffrättsligt ämbetsmannaansvar åtminstone för statsministrar och ministrar

De senaste åren visar på uppenbara brister inom flera centrala samhällsområden där statsministrar och ministrar visat på inkompetens och okunskap eller som de själva säger: ’vi har varit naiva’.

Det handlar om intellektuell dagis- eller sandlådenivå på deras bortförklaring.

En annan bortförklaring är att ’se över rutinerna’ som är lika naiv. Kort sagt, båda visar på en dumhet, men framförallt oansvarighet, dvs vilja och förmåga att ta ansvar när det gäller de gemensamma samhällsresurserna.

Haveriet kring Transportstyrelsen som påvisade uppenbara brister gällande kommunikationen mellan mininstrar och statsmininstern, samt dessutom lagöverträdelser som innebar risk för rikets säkerhet.

I dessa dagar (omfattande skogsbränder och torka) synliggörs avsaknaden av tillräcklig krisberedskap som de senaste regeringarna (dvs Reinfeldt och Lövfen) inte hanterat ansvarsfullt.

Varför ställs inte ansvariga statsråd inför straffrättsligt ansvar för bristande ämbetsutövande? Det är givetvis inte deras fel att det brinner och är extremt torrt i skog och mark, men det är och har varit deras ansvar att förebygga så att konsekvenserna mildras.

Fortsätt läsa “Inför straffrättsligt ämbetsmannaansvar åtminstone för statsministrar och ministrar”