Dags för politisk eftertanke och nytänkande kring det mångkulturella samhällsbygget

De senaste decennierna har visat att Sverige inte klarat av att hantera och lösa de problem som det mångkulturella samhällsbygget medfört, utan de har accelererat i takt med att allt fler människor från helt andra kulturer kommit till Sverige.

Resultatet är tveklöst nedslående, då antalet utanförskapsområden sedan 1990 gått från några enstaka till nästan ett par hundra. Segregationen har vuxit fram på bred front och med denna splittring, intolerans och ojämlikhet mellan människor.

Lösningen sägs alltid vara på lång sikt, men då det redan gått mer än fyra decennier sedan riksdagen fattade beslutet om det mångkulturella samhällsbygget och eftersom utvecklingen fortsätter att gå åt fel håll, finns det lite som talar för att den skall ändras inom överskådlig tid.

Sverige framstår idag alltmer som ett land präglat av splittring, intolerans och ojämlikhet mellan människor – ett land som alltför ofta och alldeles för länge saknat den politiska reflektionen och kritiska tänkandet kring det mångkulturella samhällsbygget.

Det är dags för politisk eftertanke och nytänkande kring det mångkulturella samhällsbygget:

  • att efter mer än fyra decennier erkänna att det varit ett politiskt misslyckande som präglats av intellektuell naivitet och ideologisk skygglappsmentalitet i förhållande till kunskap och erfarenheter från andra länder i världen.
  • att våga prata öppet och ärligt om de problem som finns där orsakerna till socialt utanförskap blottläggs och genomskådas. Sociala strukturer baserade på kollektivistiska, patriarkala, hedersrelaterade utgångspunkter i kombination med religiösa och kulturella preferenser motverkar sammanhållningen och samhörigheten mellan människor i samhället, liksom allas lika fri- och rättigheter och respekten för varje människas värdighet åsidosätts.
  • att de politiska prioriteringarna på allvar går från tomma ord om jämlikhet och allas lika värde, till kraftfulla konkreta handlingar för att ta itu med inkompatibla eller oacceptabla kulturella värderingar (normer och attityder) och traditioner (seder och bruk). Dessa ofta hedersrelaterade värderingar och traditioner påverkar människors upplevelser, uppfattningar och beteende när det gäller samhörigheten och sammanhållningen med andra i samhället.
  • att de människor som av kulturella och religiösa (eller andra) skäl begränsar andras grundlagsskyddade fri- och rättigheter och som inte respekterar varje människas värdighet borde ställas till svars med kännbara påföljder. Samtidigt borde de som är utsatta och de som försöker motverka detta åtnjuta samhällets fulla stöd, men istället möts de av ett utbrett politiskt hyckleri och respektlös låtgåmentalitet.

Saklighet och opartiskhet borde därmed prägla den politiska eftertanken och nytänkandet i ord och handling, inte vilseledande omskrivningar och förnekelser kring det mångkulturella samhällsbyggets problem som gör att fördomar och rykten frodas.

Arvet efter Axel Oxenstierna har tynat bort på senare år. Han ses ofta som grundare av den svenska statsapparaten på 1600-talet där han bland annat formulerade arbetsanvisningar som innebar att ämbetsmän skall agera opartiskt och sakligt med rikets bästa i åtanke. Synen på den neutrala och objektiva ämbetsmannarollen har försvagats och som påverkat det mångkulturella samhällsbygget i ogynnsam riktning.

Det mångkulturella samhällsbygget borde inte baseras på känslomässigt tyckande och faktaresistens som ledande politiker ofta torgför i samhällsdebatten och intervjuer. Det är dags att vakna upp.

Den politiska eftertanken och nytänkandet borde vara proaktiv istället för reaktiv, men dagens politiska ledarskikt saknar verklighetsförankring.