Det verkar finnas förhoppningar i delar av väljarkåren att S ‘kastas ut’ från regeringskansliet efter nästa riksdagsval.
Förhoppningar som av olika anledningar riskerar att ‘grusas’.
Förenkla verkligheten och därmed förenkla komplexiteten för att förenkla förståelsen av verkligheten.
Det verkar finnas förhoppningar i delar av väljarkåren att S ‘kastas ut’ från regeringskansliet efter nästa riksdagsval.
Andersson valdes till ny partiledare för S och därefter röstades hon fram som statsminister av riksdagen, dock efter ‘strul’ (HÄR).
På ytan ser det ut som om S helt plötsligt svängt i flera viktiga samhällsfrågor, såsom kärnkraft, hårdare tag mot kriminella och illegala individer, tryggheten och välfärden skall säkras m m.
Det diskuteras dagligdags om gängse coronarestriktioner är tillräckliga eller otillräckliga. Det förs också fram ståndpunkter om att coronarestriktionerna är alltför omfattande och t o m onödiga, då få blir allvarligt sjuka och avlider.
Diskussionen om restriktionernas ‘vara eller INTE vara’ flyttar fokus från det som det egentligen handlar om, nämligen:
Andersson verkar driva en politisk linje som skiljer sig från hennes ‘trio’ av företrädare på partiledarposten (dvs Löfven, Juholt och Sahlin). Istället verkar hennes gärning påminna om Perssons hållning i olika sakfrågor och förhållningssätt till övriga partier.
Anderssons trio av företrädare präglades av ‘flum’ och ‘trams’ som sakta men säkert urholkade socialdemokratins bärande kärna och trovärdighet i väljarkåren (HÄR och HÄR). Väljarflykten till bl a SD har varit omfattande.
Flera toppolitiker (dvs partiledare, språkrör, statsministrar, statsråd och andra politiska nyckelpersoner) verkar INTE kunna sin sak, utan strävar efter ‘billiga’ politiska poänger med s k ‘oneliners’, vilket i vissa sammanhang kan vara retoriskt godtagbart.
Flertalet statsråd som S nominerat sedan 2014 under Löfven I och II samt Andersson som statsministrar imponerar INTE när det gäller utbildning, kunskaper och erfarenheter.
Oegentligheter begångna av SSU- och S-toppar är flera (HÄR och (HÄR)) och på sistone har flera nya oegentligheter sett dagens ljus (HÄR och HÄR).
Socialförsäkringsminister Shekarabi fuskade på sin tid för att bli SSU:s ordförande (HÄR) och har sedermera parkerat i maktens korridorer som statsråd (HÄR).
Löfven hade INGA betänkligheter att utnämna honom till statsråd och nu visade det sig att Andersson INTE heller hade några betänkligheter att utnämna honom på nytt.
Skandaler har också präglat SSU (HÄR).
Den kritiska frågan är om hon kommer att omge sig med välutbildade, kompetenta personer med relevanta kunskaper och erfarenheter.
Först Eneroth och därefter Strandhäll (HÄR), men nu också Karkiainen (HÄR).
Den kritiska frågan fortsätter vara dagsaktuell när det gäller vad som krävs för att INTE vara lämplig som statsråd i Anderssons regering (HÄR).
Man kan undra var gränsen går för Andersson när det gäller lämplighet att vara statsråd i hennes regering. Det verkar som om ‘kravprofilen’ på tänkbara kandidater är utvattnad.
Exempelvis, deras kunskaper, utbildning och erfarenheter verkar irrelevanta, då flera verkar okunniga, saknar högre utbildning och dessutom lämpliga erfarenheter (HÄR).