Pandemin har visat att det funnits en ‘outtalad’ strategi bakom åtgärder som vidtagits.

Och varför åtgärder inte vidtagits.

 

En fjärdedel av befolkningen i Sverige är utsatta för en mycket högre risk att avlida som en följd av ‘coronaviruset’ än de övriga i samhället (HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR).

Pandemiska hälsodata visar att den politiska och moraliska toleransnivån när det gällde mänskligt lidande och död var mycket högre under 2020 i Sverige jämfört med Danmark, Finland och Norge (HÄR, HÄR och HÄR). Under 2021 har samma toleransnivån successivt jämnats ut mellan de nordiska grannländerna (HÄR).

Inom ramen för den s k ‘coronastrategin’ har det funnits en ‘outtalad’ strategi med en ‘dold’ agenda som regeringen Löfven och Folkhälsomyndigheten (FHM) INTE redovisade för allmänheten under 2020.

Den ‘dolda agendan’ på samhällsnivå under pandemin har varit hur många liv som bör ‘räddas’ eller ‘offras’.

 

Den har varit en del av ‘coronastrategin’ som officiellt ALDRIG uttalats eller kommer att erkännas, då den är politiskt ‘sprängstoff’ och moraliskt ‘tveksam’.

Till syvende och sist så hade regeringen Löfven och  FHM en högre politisk och moralisk toleransnivå under den första året av pandemin när det gäller antalet sjuka och döda.

Regeringen Andersson och FHM under ny ledning har anammat en lägre toleransnivå och därav vidtas samt planeras åtgärder för att minska sjuklighet och död.

Den kritiska ‘punkten’ har alltså varit den politiska och moraliska toleransnivån på individnivå.

 

Sveriges hantering under 2020 fick utstå hårt internationellt kritik under regeringen Löfven och FHM med Carlsson, medan regeringen Andersson och FHM med Tegmark Wisell ‘slagit in’ på ett annat spår.

‘Råbarkad’ cynism ställs mot ‘kalkylerad risk’.

Andersson verkar INTE vilja associeras med samma politiska och moraliska ‘rännstensstrategi’ som Löfven och FHM under 2020 när det gäller hanteringen av pandemin.