Pressfrihet och presstöd går hand i hand i Sverige, men båda är samtidigt ett ‘omaka’ par.

Pressfrihet är en viktig byggsten i en demokrati.

Presstöd är ekonomiskt stöd från staten för att främja mångfald av nyhetsmedier nationellt och lokalt.

 

Det statliga presstödet kan således värna den journalistiska pressfriheten, men samspelet skapar också en beroendesituation mellan staten och nyhetsmedier vars roll är att granska och förhålla sig kritisk till makthavare i staten.

Kritiskt förhållningssätt och granskning av makten och makthavare i statens domäner kan på grund av presstödet skapa intressekonflikter.

Makten och makthavare i statlig regi representeras av ansvariga politiker och myndighetschefer. 

 

Journalistiken kan ‘se mellan fingrarna’ och förhålla sig avvaktande och ovillig att ställa makthavare i statlig regi ‘mot väggen’ och hålla dem ansvariga för beslut som fattats, eller beslut som INTE tagits överhuvudtaget.

Pressfrihet och presstöd kan därmed skada oberoendet mellan staten och nyhetsmedierna. Det sker i totalitära länder, dvs odemokratiska styrelseskick, men kan också ske i demokratiska styrelseskick.

Två nutida exempel i Sverige är den granskning och kritiska förhållningssätt som  nyhetsjournalistiken INTE upprätthöll under ‘migrationskrisen 2015’ och ‘pandemikrisen 2020’.

(i) Många frågor ställdes aldrig.

(ii) Granskningar uteblev.

(iii) Kritiskt förhållningssätt var obefintligt.

 

Den pressfrihet och presstöd som finns i Sverige för journalistiken borde värnat om samhällets och medborgarnas väl och ve, men istället valde journalistiken att vända bort blicken och osynliggöra statliga makthavares fatala tillkortakommanden och samhällsdestruktiva beslut.

Det kan kanske verka ‘magstarkt’, men journalistiken förde medborgarna ‘bakom ljuset’. Många i samhället förstod INTE vad som pågick och vilka konsekvenserna blev på samhället.

I båda dessa exempel finns facit tillgängligt, men fortfarande så avstår journalistiken att ta fram ‘storsläggan’ och ‘tvätta’ statliga makthavares ‘smutsiga byk’ offentligt.

Två ordspråk kan förklara dessa två journalistiska haverier:

Att INTE ‘bita den hand som föder en’.

Att INTE ‘såga av den gren man sitter på’.