Hållbar utveckling på klimattoppmöten är präglade av ‘feltänk’ (HÄR), närsynt och spretig ‘klimatagenda’ (HÄR) samt verklighetsfrånvänd ‘synvilla (HÄR) utan realistiska mål samt åtgärder (HÄR). Det innebär att hållbar utveckling INTE går att ‘trolla fram’ (HÄR).

Gängse klimatförhandlingar verkar vara ett s k ‘chicken race’.

 

Dvs där den som ger efter ger de andra fördelar, men alla förlorar i större utsträckning om inga eftergifter görs.

Kina och Indien som är två av de tre största utsläppsnationerna som tillsammans svarar för över hälften av den totala mängden CO2-utsläpp globalt ‘kör’ med olika argument som till varje pris innebär att de vägrar ge efter.

USA som är en av dessa tre utsläppsnationer verkar försöka få med sig dem två andra med eftergifter, men Kina och Indien fortsätter att skjuta sin delaktighet för hållbar utveckling globalt på framtiden.

Dessa klimatförhandlingar verkar präglas av en situation som kan liknas vid ‘fångarnas dilemma’.

 

Dvs om alla ger efter så gynnas alla i strävan mot hållbar utveckling, men istället styr ‘egenintressena’ trots att alla vet att detta skadar hållbar utveckling globalt.

Det innebär att klimatförhandlingarna verkar präglas av att ‘skademinimera’ för egen vinnings skull, utan hänsyn till vilka konsekvenser detta får på hållbar utveckling och dess helhet.

Det innebär att en optimal hållbar utveckling övergår i suboptimerat bemötande och agerande som INTE gagnar någon.

Rationellt blir irrationellt.

Kan innebära att ‘win-win’ övergår i ‘lose-lose’.

 

Trots decennier av s k klimatförhandlingar (t ex Kyoto Protocol 1992, The Paris Agreement 2015 och COP26 2021), så verkar hållbar utveckling globalt vara en ‘utopi’ på grund av ‘chicken race’ och ‘fångarnas dilemma’.

En praktisk omöjlighet trots att avgrunden påstås komma allt närmare.

Dvs hållbar utveckling globalt är än så länge en ‘hägring’.