Magdalena Andersson är nyvald partiledare för S och försöker förminska V:s maktposition i riksdagen. Hon är onödigt ‘spydig’ och uttrycker sig i ‘förklenande’ ordalag om V och dessutom med ett ‘sarkastiskt’ leende på läpparna i följande sammanhang:

”Vänsterpartiet har ju två alternativ. Antingen accepterar man mig som statsminister, eller så accepterar man Ulf Kristersson”

 

Problemet är att Anderssons analys INTE stämmer med verkligheten, eftersom om V väljer Andersson så innebär det också att V får Lööf ‘på köpet’ eller snarare ‘på halsen’. C:s politik är oförenlig med V:s.

Varför skall V stödja S med C om de INTE får något i utbyte?

Andersson vill att V skall ‘foga sig’ trots att hon ‘kör över’ Dadgostar med ‘skadeglädje’.

 

Det låter urdumt, men V har ‘lagt sig platt tidigare trots att S ‘sett ner på’ partiet och i bästa fall fått några ‘smulor’ av ‘kakan’ (HÄR). En läsare gjorde igår en ‘underfundig’ kommentar (HÄR) och påpekade att ‘dörrmattan’ flyttat till Vietnam och att Dadgostar kan ha ‘mer stake’ än vad S tror…(-:

Andersson ‘satsar’ på att V inte vågar eller vill utlysa ett extraval.

Men detta är Dadgostars ‘ess i rockärmen’.

 

S vill INTE heller ha ett extraval med risk för att bli ‘syndabock’ på grund av sin ovilja att ‘öppet’ erkänna V:s demokratiska roll i riksdagen.

Det innebär att V ‘hårdnackat’ borde ställa krav på S så att S tvingas tillmötesgå några av V:s krav eller så blir Andersson inte Sveriges första kvinnliga statsminister.

Står Dadgostar och V på sig så ger hon samtidigt en rejäl ‘käftsmäll’ åt Lööf (C) som också varit ‘styv i korken’ och förminskat V:s politiska maktställning i riksdagen.

V med Dadgostar kan alltså ‘slå två flugor i en smäll’.

En ‘dubbelspark i arslet’ på både S och C som ‘heter duga’.

S skulle nog sluta ‘jävlas’ med V efter detta, eftersom partiets regeringsambitioner bygger på åtminstone passivt stöd av V.