Varför har Norge lyckats, medan Sverige misslyckats? Politiskt ansvarstagande kontra flyktbeteende!

Notera att detta inlägg tidigare har publicerats i norsk översättning på Aftenposten (HÄR), men som kan vara av intresse för läsare i Sverige (och därav i svensk översättning).

Norges hantering av pandemin skiljer sig från Sveriges.

 

Norge verkar ha beaktat en försiktighetsprincip baserat på att ta det säkra före det osäkra. Sveriges hantering har i motsats saknat framförhållning som vid upprepade tillfällen istället reagerat och agerat försent med otillräckliga åtgärder präglade av skygglappar (HÄR).

Norge har använt säkerhetsbälte, men Sverige har kört utan.

 

Norge har fortfarande kvar sitt körkort, medan Sverige saknat trafikvett och krockat otaliga gånger. Sverige har kört vårdslöst under pandemin och dessutom utan säkerhetsbälte trots dimma och mörker rått längs vägen. Sverige hamnade snart i diket med sjukliga och dödliga konsekvenser som följd. Norge däremot satte på sig säkerhetsbältet och har kört försiktigt genom kurvor och krön då sikten stundtals varit obefintlig och vägen full av fallgropar.

Pandemiska hälsodata har från början påvisat förutsägbarhet (se diagram nedan).

 

Förutsägbarhet mellan smittspridning å ena sidan, och sjuklighet samt dödlighet å den andra (HÄR).

Spelplanen när det gäller förutsägbarheten har förändrats i takt med att vaccinationstäckningen successivt ökat, men den är fortsättningsvis oförändrad för ovaccinerade som fortfarande är många och utgör ett betydande orosmoment för folkhälsan.

Pandemiska hälsodata visade också på ett tidigt stadium med tveklös tydlighet samband (se diagram nedan).

 

Samband mellan t ex totalt antal smittade, procentuell andel positiva, 7- och 14-dagars incidens, sjuka behov av slutenvård och intensivvård samt avlidna (HÄR).

 

Trots att sambanden mellan dessa hälsodata har varit allmänt kända sedan början av pandemin har den svenska regeringen och Folkhälsomyndigheten medvetet valt att utsätta befolkningen för omfattande och allvarlig sjuklighet som resulterat i massdöd.

Sveriges hantering har offrat liv istället för att rädda liv (HÄR).

 

I Norge verkar sambanden mellan dessa hälsodata tagits på största allvar i planering och genomförande av pandemiarbetet, vilket medfört striktare åtgärder för att skydda och minimera sjuklighet samt dödlighet i befolkningen.

Norges regering har suttit i förarsätet, medan Sveriges i baksätet.

 

I Norge satte sig regeringen i förarsätet och vidtog försiktighetsåtgärder i samråd med olika myndigheter och relevant expertkompetens för att hantera samhällskonsekvenserna av pandemin.

Regeringen i Sverige valde istället att luta sig tillbaka i baksätet och överlät ansvaret till Folkhälsomyndigheten vars ansvar begränsas till folkhälsa. En myndighet vars kompetens och ansvarstagande kan ifrågasättas, då den uppvisat en oväntad ovilja att vidta försiktighetsåtgärder i planering och genomförande av pandemiarbetet (HÄR).

En politisk självklarhet är att en pandemi kräver regeringspolitiskt ansvarstagande.

Kan INTE överföras till en myndighet.

 

Sveriges hantering verkar ha varit mer upptagen av att rädda samhällsekonomin istället för att undvika mänskligt lidande och död. Ekonomiskt har Sverige (HÄR) klarat sig sämre med färre restriktioner än Norge (HÄR) som vidtagit kraftfullare åtgärder i samhället för att få kontroll över de negativa konsekvenserna på folkhälsan.

Det är skillnad mellan Norge och Sverige när det gäller den politiska synen på liv och död.

 

Sveriges hantering väcker därför etiska (dvs hur man bör reagera och agera) och moraliska (dvs hur man egentligen reagerar och agerar) tvivel kring planering och genomförande för att minimera sjuklighet och dödlighet i befolkningen enligt fastställda mål för pandemiarbetet (HÄR).

Sjuklighet och dödlighet per capita har varit 3,5x respektive 9,5x högre i Sverige jämfört med Norge (HÄR) trots att båda i många avseenden är ekonomiskt, social och kulturellt lika (HÄR och HÄR).

Norge verkar tolkat pandemin som en potentiellt långvarig samhällskris.

Medan i Sverige begränsades till en kortvarig hälsokris.

 

Sverige såg en raksträcka utan synvillor och döda vinklar, medan Norge såg en kurvig fjällväg med bergskrön och branta stup. Sverige såg en hägring på vägbanan, dvs ‘flockimmunitet’ som efter ett och ett halvt år fortfarande spökar i horisonten. Norge såg istället att faror lurade i horisonten och har därmed undvikit att bli fartblind.

En gemensam nämnare i hanteringen av pandemin mellan Norge och Sverige är dock att båda länderna gjort medvetna val i planering och genomförande där den ene lyckats, medan den andre misslyckats. Det har varit strategiska, taktiska och operativa beslut som fått drastiskt olika konsekvenser på folkhälsan, (dvs sjuklighet och dödlighet).

Summa summarum:

(i) Sveriges hantering av pandemin verkar ha präglats av politiskt flyktbeteende.

(ii) Medan Norges av politiskt ansvarstagande.

 

Den kritiska frågan är dock om Norge kommer att fortsätta lyckas bättre än Sverige, nu när alla restriktioner tagits bort i samhället.

Det finns numera tydliga tecken på att Norges borttagande av ‘corona-restriktioner redan har börjat ‘straffa sig’ (HÄR).