Varför ‘pressfrihet’ när journalistiken ‘censurerar’ makthavares illgärningar mot folket? Fortfarande INGEN ‘självrannsakan’, utan ‘strutsmentalitet’!

Migrationskrisen 2015 kan ses som ett ‘bottennapp’ i svensk ‘pressfrihet‘. Pandemin under 2020 kan också ses som ett ‘lågvattenmärke’ för ‘pressfriheten’ i Sverige.

Journalistik i den politiska maktens ‘ledband’.

Ett ‘fiasko’ för pressfrihetens roll att granska makten och makthavare i en demokrati.

 

Journalistikens granskning och kritiska förhållningssätt i Sverige under pandemin 2020 påminner om migrationskrisen 2015. Under den senare upprepades historien och svenska journalister ställde väldigt få kritiska frågor till makthavare.

Journalistiken ‘svalde’ makthavares ‘nonsensprat’ och ovetenskapliga ‘dravel’ med ‘hull och hår’.

 

Journalistiken 2015 präglades dessutom av obefintlig kritisk granskning. Samma ‘mönster’ upprepades under 2020.

Under 2021 har några av konsekvenserna efter migrationskrisen 2015 blivit uppenbara för ‘gemene man’. Många ‘farhågor’ kunde och borde belysts 2015.

Detsamma gäller pandemin under 2020 där konsekvenserna av regeringens och Folkhälsomyndighetens hantering av pandemin i fjol ‘sopades under mattan’. Många ‘farhågor’ kunde och borde belysts ifjol.

Få kritiska frågor ställdes och granskningen var ‘urvattnad’.

 

Svenska journalister uppträdde som ‘nickedockor’ och ställde ‘menlösa’ frågor (HÄR) till regeringen och myndighetsansvariga för deras hantering av pandemin på samma vis som under migrationskrisen. Det krävdes utländska journalister under pandemin som ställde kritiska frågor och granskade den  svenska hanteringen (t ex HÄR).

Journalistikens granskning och kritiska förhållningssätt under pandemin 2020 påminner om migrationskrisen 2015.

Dvs fortfarande INGEN ‘självrannsakan’, utan egensinnig ‘strutsmentalitet‘.

Varför ‘pressfrihet’ när journalistiken ‘censurerar’ makthavares illgärningar mot folket?