Sahlin, Juholt och Löfven – en trio i socialdemokratisk ‘dekadens’ och ‘pasokifiering’, utan återväxt och återvändo!

Det ‘socialdemokratiska’ förfallet och existensberättigandet kan ha ‘börjat’ med ‘slutet’ för Göran Persson.

 

Socialdemokratins förfall har pågått under många år, men dess ‘början’ kan ha varit ‘slutet’ för Göran Perssons tid som partiledare. S började ‘rämna’ och ‘tappa fotfästet’ under hans sista tid (t ex HÄR) för att sedan accelerera  under ledning av den efterföljande trion partiledare, nämligen Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven.

Socialdemokratins existensberättigande är alltmer ifrågasatt efter raden av partiledare som övergett partiets roll som ‘samhällsbyggare’ och ‘statsbärande’.

Istället ‘hängde’  S  ‘på tåget’ att nedmontera välfärdssamhället ‘bit för bit’ som de NYA moderaterna påbörjade under Reinfeldts tid vid makten. Medborgarnas ‘väl och ve’ har sedan dess INTE varit socialdemokratins kärnpolitik, utan ‘makten framför allt’ (HÄR)

Sahlin var en ‘flopp’.

Juholt ‘åkte ut med huvudet före’.

Löfven var en ‘nödlösning’.

 

Den senare ‘headhuntades‘ från ‘facket’. Löfven verkar göra sitt bästa för att  ‘slå den sista spiken i kistan‘, dvs fullborda socialdemokratisk ‘dekadens‘ och ‘pasokifiering‘.

Återväxten i S framstår som ‘mager’ med Magdalena Andersson som tänkbar kandidat, men som tveksamt kan ‘vända skutan’.

Det finns några ‘stolpskott’ som nämns som framtida partiledare, såsom Mikael Damberg och Ardalan Shekarabi, men som knappast består av socialdemokratiskt ‘kärnvirke’, utan karriärister som valt politikerrollen som yrke, inte på grund av socialdemokratisk övertygelse.

Sahlin, Juholt och Löfven framstår som en trio i socialdemokratisk ‘dekadens’ och ‘pasokifiering’.

Ett socialdemokrati utan återväxt och återvändo.