Regeringskrisen har synliggjort, eller kanske snarare förtydligat, ‘maktspelet bakom kulisserna’. V satte ‘bollen i rullning’ och M, SD och KD hängde ‘på tåget’. Centern (C) med Lööf har haft ett kompromisslöst tonläge.

Lööf har uppvisat en odemokratiskt och auktoritär ‘ådra’.

Kanske hennes ‘rätta’ ansikte till syvende och sist.

 

Lööf har anammat en ‘dogmatisk‘ hållning som bidrar till att förstärka ‘polariseringen‘ i samhället, dvs ‘vi-och-dom’.

I detta sammanhang är det lämpligt att lyfta fram att C har ‘mörka rötter’ i ‘rasism’ och ‘nazism’ som partiet och Lööf ogärna vill, eller snarare vägrar, prata om (t ex HÄR och HÄR).

Samtidigt pratar Lööf  gärna om V:s ‘rötter’ i kommunism och SD:s ‘rötter’ i nazism. Hon ondgör sig över deras förflutna, men är ovillig att förhålla sig till och prata  Cs ‘rötter’.  Hon kallar V och SD ‘hånfullt’ för ‘ytterkantspartier’ när C alltmer framstår som ‘ytterkantspartiet’ i Sveriges Riksdag (HÄR).

Lööf har ‘gång på gång’ under senare tid sagt och anammat en retorik som bygger på att varken V eller SD skall ha inflytande i svensk politik, dvs hon vill ‘på fullaste allvar’ hålla dessa två demokratiskt invalda partier i Sveriges Riksdag åtskilda från de övriga.

Det innebär en unken ‘vi-och-dom’ mentalitet à la ‘apartheid‘.

 

Det borde vara oacceptabelt i en svensk kontext, men uppenbarligen är ‘apartheid’ politiskt gångbart i Sverige.

C med Lööf ägnar sig åt ‘unken‘ politisk ‘apartheid’.

Media förhåller sig INTE kritiskt till Lööfs odemokratiska och auktoritära retorik.

C med Lööf ‘spär på’ splittring och polarisering genom retorisk ‘vi-och-dom’-mentalitet.