‘Experter’ framstår som lekmän, medan lekmän inser att ‘experterna’ inte längre är experter!

Aftonbladet har idag en artikel (HÄR) om mejlkonversationer mellan s k ‘experter’ som ofta fått utrymme i media under pandemin.

Flera av dessa experter framstår som lekmän.

 

Riktiga experter (s k sakkunniga eller kunniga i sak) har ofta lång erfarenhet och gedigna kunskaper inhämtade från forskning eller praktisk verksamhet som är grunden till s k expertkunskap.

Men alla experter har ett bäst-före-datum. Det drabbar alla s k experter förr eller senare att deras tid som expert tillhör en svunnen tid, men de har inte alltid vett att inse det själva.

Expertkunskap är ‘färskvara’.

Forskningsfronten uppdateras och tillförs ny kunskap i rask takt. Att bli anlitad och uttala sig  som expert inom ett specifikt område innebär ett stort ansvar, men flera av dessa ‘experter’ ser sig troligtvis som felfria, kanske ‘övermänniskor‘.

Alla experter kan ha fel.

 

Men experter som inte kan erkänna fel och ompröva sina teser är olämpliga och borde ha obefintlig trovärdighet. En del av dessa s k ‘experter’ borde ‘hålla tyst’. De borde INTE fått och fortsätta få utrymme i media att ‘ventilera’ sina gissningar.

Flera av dessa experter under pandemin verkar tyvärr inte längre ha kvar den intellektuella förmågan, viljan och ödmjukheten till självkritik och nyfikenhet på ny kunskap.

Lekmän kan ha fel utan att det får konsekvenser för andra.

 

Men s k ‘experter’ har inte denna möjlighet att gång på gång  ‘famla i mörker’ och som dessutom hela tiden förringar och vilseleder med påståenden som varit felaktiga och saknat stöd i forskning.

Att INTE hänga med var forskningsfronten befinner sig diskvalifierar en person från att vara expert inom ett ämnesområde.

När s k experter som uttalar sig och radar upp felaktigheter över tid och lekmän har lika eller mer rätt finns anledning till oro. 

Gränslandet mellan expert och lekman suddas ut.

Experter framstår som lekmän, medan lekmän inser att experterna inte längre är experter.