Coronapandemin har ‘blottlagt’ individualismens fula tryne – gamla ‘faller som käglor’, men få verkar bry sig!

Sverige är ett av de mest indivualistiska länderna i världen till skillnad från länder som är mer präglade om grupptänkande (HÄR och HÄR).

Under pandemins härjningar i det svenska samhället har en föga smickrande sida synliggjorts i befolkningen, nämligen individualismen.

Den har vuxit fram som ett resultat av att  ‘min’ trygghet och ‘mitt’ välbefinnande går före ‘andras’.

‘Andras’ trygghet och välbefinnande bekommer ‘mig’ inte.

 

I många länder är ‘gamla’ respekterade och deras trygghet samt välbefinnande är av största vikt. En angelägenhet för alla. Det som regeringen och myndigheter visat upp när det gäller att säkerställa de ‘gamlas’ trygghet och välbefinnande är chockerande.

Total avsaknad av medmänsklighet och moralisk kompass.

 

De ‘gamla’ har fallit offer för regeringens och myndigheters nonchalans och senfärdighet att säkerställa deras trygghet och välbefinnande.

De ‘gamla’ har ‘fallit som käglor’.

En efter en har de försvunnit i många familjer.

 

De ‘gamla’ är INTE ‘utrotningshotade’, men alldeles för många familjer har drabbats av regeringens och myndigheters ‘slappa’ attityd och ‘flathet’ att reagera och agera på allvar för de ‘gamlas’ trygghet och välbefinnande.

Trots detta haveri i mänskligt lidande och massdöd som skett verkar få bry sig i det svenska samhället – de är ju till stor del ‘bara’ de ‘gamla’ som drabbats.

De ‘gamlas’ trygghet och välbefinnande verkar obsolet och irrelevant för många – de är ju ‘gamla’. De är kanske dessutom ‘sjuka’ och skall kanske ändå dö snart. Ett synsätt som visar på ett moraliskt förfall ovärdigt i ett civiliserat samhälle.

Coronapandemin har blottlagt individualismens fula tryne. 

De ‘gamla’ dör, men få verkar bry sig.