Det mångkulturella samhällsbygget som beslutades av riksdagen 1975 står idag inför en svårlöst (kanske omöjlig) uppgift när det gäller att hantera människors sociala utanförskap.
Socialt utanförskap är en grogrund för kulturell och religiös gettofiering.
Det mångkulturella samhällsbygget har synliggjort de komplicerade skillnader som kan finnas mellan människor, men det handlar inte om hud-, hår- och ögonfärg (eller andra yttre synliga egenskaper som ofta och gärna ventileras i media och samhällsdebatten).
De komplicerade skillnaderna handlar om människors inre egenskaper som präglas av värderingar (normer och attityder) och traditioner (seder och bruk).
Dessa kan bidra till socialt utanförskap som i sin tur kan leda till kulturell och religiös gettofiering.
Sverige har nästan två hundra utanförskapsområden. Uppskattningsvis, nästan en miljon människor bor i dessa områden. Patriarkala krafter har cementerats. Hedersrelaterat förtryck är påtagligt. Individers fri- och rättigheter kan vara kraftigt begränsade.
Det innebär att parallellsamhällen präglade av socialt utanförskap har fått ett starkt fotfäste.
I dess fotspår följer kulturell och religiös gettofiering.
År av politisk nonchalans, okunskap och ovilja att hantera de framväxande problemen kring socialt utanförskap har bäddat för att det mångkulturella samhällsbygget befäst kulturell och religiös gettofiering.
Politiker borde ta sig an människors sociala utanförskap med större insikt och allvar, men istället väljer de att med skygglappar bortse från den samhällsutveckling av kulturell och religiös gettofiering som pågått under lång tid.