SD överger sitt ‘framgångskoncept’ – slutet på partiets ‘glansdagar’?

SDs ‘framgångskoncept’ i väljaropinionen har varit dess förmåga att i politiska budskap ‘återspegla’ många människors vardag och deras verklighet i det svenska samhället. 

Men i och med coronapandemins ‘härjningar’ i samhället valde SD att ‘titta bort’ och ‘hålla tyst’, trots att regeringens och Folkhälsomyndighetens (FHM) strategi för pandemiarbetet redan den 1 april visade sitt vara illa förberedd, undermålig och ‘rent av’ fel.

Trots att man ‘letar med ljus och lykta’ är det mestadels ‘becksvart’ när utfallet av coronastrategin belyses.

Jimmie Åkesson är självkritisk i en intervju den 11 juni: “…vi hade ganska högt tonläge initialt, men sedan blev vi också lite försiktiga… …kan jag ångra, jag hade gärna haft ett högre tonläge hela vägen… …jag borde ha bråkat mer, absolut. Men som sagt det flög inte. Tvärtom, man fick oerhört mycket hat initialt så fort man sa något som avvek, så alla vek ner sig…”

SDs framgångskoncept har aldrig varit att ‘vika ner sig’ och ‘stå med mössan i hand’. Den ‘vekhet’ och ‘försiktighet’ som Åkesson ger uttryck för borde skapa oro i partiet.

SD hade ett ‘gyllende’ tillfälle att vara ‘blåslampa’ och pådrivande motpol till regeringens och FHMs coronastrategi, men valde att ‘rätta in sig i ledet’ och ‘lägga sig platt’ för att kanske bli accepterad av M och KD.

SD verkar ’fegat ur’ och ‘tappat bort’ sitt existensberättigande på den politiska kartan.

Många människor har röstat på SD, en röst på förändring i politiken, inte ‘status quo’. SDs ‘flathet’ kan ha skadat partiets trovärdighet och stöd i väljaropinionen.

SDs strategi att bli största riksdagsparti uppnåddes i väljaropinionen för några månader sedan, men befinner numera långt ifrån tätpositionen.

Det borde kanske ‘ringa en varningsklocka’ som indikerar ‘fara å färde’.