I Sverige finns uppenbarligen ‘en ankdamm’ med s k ‘experter’ som vet bättre än alla andra i världen, vilka svensk journalistik gärna anlitar för expertutlåtanden.
Svensk journalistik brister i källkritisk granskning och ifrågasätter inte dessa ‘experters’ tvärsäkra, och ofta banala påståenden utan stöd i forskning.
Idag (7/9), dyker det upp ytterligare en ‘jättelarvig’ s k svensk ‘expert’ som ‘sågar’ alla andra!
‘Snacka om’ ett stort behov av självbekräftelse och fullständig brist på ödmjukhet.
Dessa svenska ‘experter’ som blivit ‘kelgrisar’ i svensk journalistik ges utyrymme på bekostnad av seriösa experter som är internationellt välrenommerade.
Dessa svenska ‘experters’ lekmannamässiga självsäkerhet när de uttalar sig är irrelevant när vetenskapliga rön kommuniceras.
Om INTE hundratals forskare och WHO är tillräckligt för att beakta en alternativ infallsvinkel, så undrar man hur dessa ‘experters’ självbild de fakto är, då de inte kan uppvisa ett ‘topp cv’ på internationellt erkännande i forskarsamhället (googla på deras namn HÄR).
De framstår som ‘ett gäng uppblåsta egon’ som ‘simmar’ omkring i en liten ankdamm, vilket svensk journalistik inte genomskådar!
Många noterade säkert hur ‘en viss föredetting’ Giesecke hävde ur sig den ena ‘osanningen’ eller ‘felaktigheten’ efter den andra, utan att media ‘slängde’ honom i papperskorgen. Det skedde inte förrän han blev påkommen att vara betald av och medlöpare till FHM samt ifrågasatt för sina ständiga felaktiga och ogrundade påståenden.
Generaldirektör Carlsson och statsepidemiolog Tegnell har ju också visat sig vara ganska odugliga, liksom en viss statsminister Löfven och hans gäng av odugliga ministrar.
Det är för många dåliga kort för att kunna vinna i poker, så de borde lämna bordet.
Dessa s k ‘experter’ som tror sig ‘sitta inne med sanningen’, trots att de befinner sig i periferin av forskningsfronten, borde ‘hålla käften’. Att vara expert inom ett forskningsområde har ett ‘bäst-före-datum’!
Det är bara i Sveriges inavlade ankdamm som dessa svenska ‘experters’ självbekräftelsebehov ges utrymme i media.