Det verkar vuxit fram en preliminär förståelse om att enskilda individer (s k smittbärare) med tydliga symptom kan svara för en stor del av spridningen av Covid-19 (s k ‘superspridare’). Detta anses ge upphov till s k ‘klustersmitta’.
Men tänk om det är tvärtom!
Tänk om coronaviruset istället sprids som en ‘trojansk häst’. Viruset ‘bidar sin tid’ med asymptomatiska smittsbärare (dvs utan symptom), utan att upptäckas och ‘skapar utbrott’ (s k kluster) när lämpliga smittbärare ‘dyker up’ som kan sprida viruset med full kraft.
Tänk om det stämmer att coronaviruset mestadels sprids genom asymptomatiska smittbärare (dvs lågintensiv smittspridning) som ‘går under radarn’ (inkl antikroppar inte kan påvisas i efterhand) tills viruset överförs till symptomatiska ‘superspridare’ (dvs högintensiv smittspridning) som synliggör smittspridningskedjan.
‘Lågintensiva’ smittsbärare smittar färre inom en given tidsrymd men under längre tid. Infektionsförloppet föranleder INTE smittsbärarna att ändra sin vanor utan fortsätter som vanligt med nära fysisk kontakt med andra (t ex familj, vänner, kollegor, fritidsaktiviteter, allmänna kommunikationsmedel m m). De sprider därmed omedvetet och obehindrat coronaviruset vidare till andra, men ‘under radarn’.
‘Högintensiva’ smittbärare smittar fler under samma tidsrymd som den ‘lågintensiva’, men tvingas däremot stanna hemma, avstå från kontakter med andra, och bryter därmed smittspridningskedjan i förtid.
I slutändan kan färre ha smittats av ‘högintensiva’ smittbärare jämfört med ‘lågintensiva’.
Det kan innebära att ‘lågintensiva’ smittbärare står för en stor del av smittspridningen, men ‘klustersmittan’ uppstår när ‘högintensiva’ smittbärare tar över ‘staffetpinnen’ i smittspridningskedjan. De ‘lågintensiva’ smittbärarna kan gå obemärkt förbi och förbli oupptäckta.
Det är allmänt känt att smittbärare i olika sammanhang utan symptom kan smitta andra utan att själva ha symptom.
En intressant detalj i sammanhanget är att det finns preliminära resultat på att coronavirusets smittspridning började redan för drygt ett år sedan. Det skulle kunna antyda att ‘lågintensiva’ smittbärare är underskattade i gängse rön, då deras roll i smittspridningskedjan är svår att kartlägga, då de lämnar få eller inga spår i smittspårningsarbetet.
Notera att jag inte påstår att det är på detta vis.
Men, ibland när osäkerheten är stor, kunskapen i sin linda och förståelsen därav begränsad kan ‘motsatsen’ till allmänt vedertagna rön (dvs iaktagelser eller observationer) ge en annan kunskap och annorlunda förståelse för att minska osäkerheten.
Oavsett, haveriet med den svenska strategin för pandemiarbetet med en i princip okontrollerad smittspridning skulle delvis kunna förklaras av att smittspridningen ‘skett under radarn’ och fortsätter ‘ske under radarn’, eftersom smittspridningen i Sverige är kvar på en hög nivå trots att de allvarligt sjuka och döda gradvis är färre.
Det kan vara en återvändsgränd att begränsa förståelsen till enskilda ‘superspridare’ som upprätthållare av smittspridningen, då deras ‘högintensiva’ påverkan kan vara kortvarig – av s k ‘kamikaze’-karaktär.
nordinavia.se 