I Sverige är det uppenbarligen etiskt (dvs hur man bör tänka) och moraliskt (dvs hur man egentligen handlar) försvarbart att regering och Folkhälsomyndigheten fortsätter med en pandemistrategi som leder till att många fler människor dör av COVID-19 än andra jämförbara länder.
Var går smärtgränsen för regeringens och FHMs oetiska och omoraliska pandemistrategi?
Redan den 1 april hade pandemistrategin misslyckats. och den 2 april kom kallduschen som borde lett till att MSBs generaldirektör, FHMs generaldirektör och statsepidemiologen sparkats av regeringen med omedelbar verkan, då det inte fanns någon beredskap överhuvudtaget hos dessa myndigheter.
Utvecklingen därefter har visat sig vara förödande på grund av att INTE ha RÄTT personer på RÄTT plats vid RÄTT tidpunkt.
Kritiska fakta om Sveriges pandemistrategi:
- dödstal per capita är nästan 7 gånger dödstalen i Danmark, Finland och Norge tillsammans.
- cirka 70 döda per dag i 9 veckor, dvs en flygkrasch varannan dag.
- trots motsvarande 30 flygkrascher ingen haverikommission.
- präglas INTE av ‘försiktighetsprinicipen’.
- bryter mot uppställda mål i pandemiarbetet att minimera sjuklighet och dödlighet i befolkningen.
- följer inte WHOs riktlinjer och råd.
FRÅGA: Hur länge tillåts regeringen och Folkhälsomyndigheten hävda att pandemistrategin är ‘rätt’ och att den ‘ligger fast’?
SVAR: Det politiska systemet med opposition och riksdag har INTE förhållit sig kritiska och INTE reagerat och agerat i tid, utan tillåtit regeringen och Folkhälsomyndigheten fortsätta agera oetiskt utan moralisk kompass.
Nu är det försent för nästan 5.000 döda i COVID-19.