Den ‘flacka kurvan’ à la Tegnell är intetsägande och vilseledande – en illusion och falsk bild av verkligheten

Allt som sägs och görs kring COVID-19 kan ha en baksida som inte alltid synliggörs eller tydliggörs för allmänheten.

Vems mamma, pappa, mor- eller farförälder har hittills sållats bort eller kommer sållas bort från livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser?

Jo, den s k ‘flacka kurvan’ som statsepidemiolog Tegnell ofta lyfter fram vid presskonferenser och i intervjuer handlar till syvende och sist om vem som har sållats bort eller kommer sållas bort från användningen av livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser.

Folkhälsomyndigheten (FHM) med Tegnell i spetsen pratar ofta om den s k ‘flacka kurvan’ i ett diagram när det gäller bekräftade coronafall med koppling till sjukvårdskapaciteten (‘horisontell linje’ som speglar max vårdkapacitet) med fokus på livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser.

Den ‘flacka kurvan’ i förhållande till den ‘horisontella linjen’ som förmedlas ger en skenbart positiv bild av vårdkapaciteten i Sverige.

Men den ‘flacka kurvan’ är intetsägande och dessutom vilsledande.

FHM säger att deras strategi bygger på att sprida ut smittspridningen över tid så att vårdkapaciteten inte ‘slår i taket’. Det låter genomtänkt, etiskt och moraliskt försvarbart, men man måste förstå vad som sker ‘bakom kulisserna’ för att vårdkapaciteten inte skall ‘slå i taket’.

Hittills så har sjukvården tvingats till flera etiska vägval och läkare till moraliskt svåra ställningstaganden som tyvärr inte kopplas till och synliggörs med den ‘flacka kurvan’ och dess förhållande till vårdkapaciteten för livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser.

Läget i sjukvården beskrivs som ansträngt och allvarligt, men dessa ord ges ingen innebörd eller förklaring. Så länge smittspridningskurvan av COVID-19 kan hållas under den maximala vårdkapaciteten förmedlas en positiv bild till allmänheten.

Den ‘flacka kurvan’ är abstrakt och kräver konkretisering av vilka åtgärder som krävs för att inte ‘slå i taket’ på grund av COVID-19.

Det som inte berättas är att läget är betydligt värre än vad som sägs från officiellt håll såsom FHM, MSB och Socialstyrelsen.

Det kommer allt fler larm från anställda i sjukvården om att striktare prioriteringar för att sålla bort människor görs som inte gjorts tidigare för att ha ledig kapacitet kvar av livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser.

COVID-19 har lett fram till att åtminstone fem åtgärder vidtagits inom sjukvården för att undivika ‘slå i taket’ när det gäller livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser:

1) Sjukvården har undvikit att ‘slå i taket’ när det gäller maximala den vårdkapaciteten, dvs den  ‘flacka kurvan’  överstiger inte vårdkapaciteten, genom att fördubbla antalet intensivvårdsplatser (från drygt 500 till drygt 1100).

2) Sjukvården har undvikit att ‘slå i taket’ genom att planerade operationer, behandlingar och annan akut sjukhusvård har senarelagts som inte är livshotande , dvs denna har skjutits på framtiden som skapar ett stort ackumulerat behov av vårdkapacitet längre fram.

3) Sjukvården har undvikit att ‘slå i taket’ genom att tillämpa en process med striktare selekteringskriterier för användning av livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser. Konkret innebär detta att äldre och sjuka som tidigare fick tillgång till specialistvård kan sållas bort och således inte ges livsuppehållande och kanske livsavgörande vård samt tillgång till intensivvårdsplatser.

4) Sjukvården har undvikit att ‘slå i taket’ genom att begränsa livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser för gamla och sjuka, utan i större utsträckning nu sker i deras hem eller på deras äldreboenden med obefintlig medicinsk vård.

5) Sjukvården har undvikit att ‘slå i taket’ genom att uppmana människor att inte söka sjukhusvård, utan att stanna hemma trots allvarliga symptom, t ex andnöd, vilket lett till att människor orsakats onödigt lidande och t o m avlidit i hemmet.

Det talas tyst om direkta och indirekta effekter som dessa åtgärder medför.  Notera att detta inte är unikt för Sverige, utan har skett i stor omfattning i t ex Italien och Spanien. Väldigt många andra länder har haft samma akuta problem som man tvingats lösa på liknande vis enligt ovan.

Det är unket och fegt att inte tala klarspråk om hur ledig vårdkapacitet upprättshålls på bekostnad av b l a gamla och sjuka i samhället (s k riskgrupper).

Allt prat om den ‘flacka kurvan’ à la Tegnell är alltså en intetsägande och vilseledande illusion som beskriver en falsk bild av verkligheten i sjukvården, då COVID-19 lett till direkta och indirekta effekter på vårdkapacitet i sjukvården inom andra vård- och omsorgsområden som inte nämns explicit.

Glöm således alla positiva och lugnande omskrivningar om att Sverige har lyckats bibehålla en ‘flack kurva’ gällande antalet bekräftade coronasmittade i behov av livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser för att inte ‘slå i taket’ när det gäller vårdkapaciteten.

Kontentan är såldes, vems mamma, pappa, mor- eller farförälder har hittills sållats bort eller kommer att sållas bort från livsavgörande sjukhusvård och intensivvårdsplatser?