Regeringen proklamerade vid sitt tillträde under hösten 2014 att den skulle driva en feministisk utrikespolitik, som ingav förhoppningar om en etiskt och moraliskt inriktad utrikespolitik baserad på socialt och miljömässigt ansvarstagande bortom enbart ekonomiska och poltiska hänsynstaganden.
Händelser kring Saudiarabien och regeringsföreträdares inrikespolitiska uttalanden om landet och samtidigt tystnaden inför och under statsministerns besök i Kina under 2014 väckte redan då onekligen funderingar om regeringen menade allvar med sin feministiska utrikespolitik.
Regeringen erkände dessutom staten Palestina som inte hade eller har kontroll över sina gränser och statsbildning, men har samtidigt inte erkänt Taiwan som har en fungerande demokrati och konstitution samt har kontroll över sina gränser. Västsahara har inte heller erkänts, där okupationsmakten Marocko sätter press i relationer med Sverige. Regeringen är också otydlig med sin syn på svensk vapenexport till diktaturer eller inte.
Regeringens feministiska utrikespolitik verkar snarare präglas av inrikespolitiskt hyckleri i kombination med utrikespolitisk dubbelmoral.
Regeringens etiska och moraliska retorik inrikespolitiskt om Saudiarabien var skarp, men mjuk om Kina och sade att den inte sätter etiketter på länder. Retoriken har varit framträdande om Palestina, men samtidigt helt tyst om Taiwan och Västsahara. Kritik framförs inom diplomatins dolda arena, vilket rimmar illa med själva iden om att driva en feministisk utrikespolitik. Tanken var ju att den skulle leda till etisk och moralisk skillnad och vara märkbar i utrikespolitiken – inte bara inrikespolitisk retorik.
Regeringen använder gärna etiskt och moraliskt laddade ord i inrikespolitiken för att tala om sin feministiska utrikespolitik, men när dessa har omsatts i utrikespolitisk vokabulär och handling så har regeringen i slutändan framstått som att inte stå upp för socialt och miljömässigt ansvarstagande, utan ekonomiska och politiska hänsyntaganden dominerar.
I fallet med Saudiarabien lärde sig regeringen troligtvis att en feministisk utrikespolitik kan få kännbara politiska och ekonomiska konsekvenser om den förs fram på fel sätt och tillämpas mot fel länder. I fallet med Kina skedde regeringens hantering helt annorlunda, liksom med Marocko. Samma inkonsekvens gäller för Palestina, Taiwan och Västsahara.
Frågan blir då hur mycket som egentligen blir kvar av den etiska och moraliska inriktningen att driva socialt och miljömässigt ansvarstagande inom ramen för den feministiska utrikespolitiken. Det verkar inte som den nuvarande regeringens feministiska utrikespolitik skiljer från tidigare regeringars utrikespolitik, utan ekonomiska och politiska hänsyntagaden dominerar i vanlig ordning.
Regeringen har haft hög svansföring under mandatperioden – det är läge att gå från ord till handling. Regeringens handhavande präglas hittlls av att driva en innehålls- och verkningslös feministisk utrikespolitik. Den framstår snarare som ett inrikespolitiskt spel för gallerierna.
Det är upp till bevis om regeringen menar allvar eller inte med sin feministiska utrikespolitik.
nordinavia.se 