Moderanternas (M) utspel att normalisera Sverigedemokraterna (SD) är tudelat.
Å ena sidan, är M villiga att på allvar samtala och förhandla med SD och är SD villiga att ta dessa samtal och förhandlingar på allvar? Å andra sidan, är detta bara ett utspel för gallerierna av M för att återvinna förlorat väljarstöd till SD och hur kommer SD att agera för att inte förlora sitt väljarstöd tillbaks till M?
Det finns således inte bara oklarheter när det gäller dessa samtal och förhandlingar, utan utfallet beror i allra högsta grad på vilka politiska utgångspunkter och vägval som både M och SD kommer att ha och ta.
Anna Kinberg Batra har fått utstå kritik och vad det verkar minskat väljarstöd för M efter att ha tagit steget att föra samtal och eventuella förhandlingar med SD i riksdagens utskott. Pressekreterare Andreas Hamrin säger också att den policy som M haft om att inte tala med SD om politiska frågor är nu upphävd, men att organiserat samarbete kommer inte inledas.
Det senare är ett uttalande som kan tyckas vara tvetydigt när M samtidigt säger sig vara ovilliga att ha ett organiserat samarbete med SD. Samtal behöver inte vara organiserade, men ett samarbete som inte är organiserat är knappast allvarligt menat.
När det parlamentariska läget är som det är, där inget av de två blocken (rödgröna och alliansen) har egen majoritet, ter sig motståndet och isoleringen av SD som onekligen respektlöst mot väljarna att inte ens försöka uppnå aktivt majoritetsstöd i riksdagen.
Föra samtal och kanske förhandla med andra riksdagspartier i utskottsarbetet handlar om att visa respekt för folkviljan efter ett riksdagsval. Annars bidrar det sannolikt bara till att ytterligare urholka förtroendet för politiker och därmed också spä på politikerföraktet.
Det betyder inte att samtal med SD leder till samarbete, och förhandlingar leder till överenskommelser med SD.
Det kan istället innebära att blocköverskridande samsyn och överenskommelser mellan S och M blir vanligare i flera samhällsviktiga frågor.
Det kan förhoppningsvis medföra att det politiska debattklimatet sansas och fokuserar på sakfrågor och innehållet i sak, istället för att i parti och minut klistra allehanda och ofta illasinnade epitet på SD.
Det kan också innebära slutet för Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins införande av politisk mobbning av SD på den politiska agendan under valrörelsen 2006.
Den parlamentariska verkligheten kan inte förbises. Riksdagspartierna borde inte blunda för den mandatfördelning som finns i riksdagen idag och den fördelning som kommer att finnas efter riksdagsvalet 2018.
SDs stöd i väljaropinionen har dessutom ökat kraftigt i de tre senaste riksdagsvalen. Det har tvingat de andra partierna att förhålla sig till att SD i nästa riksdagsval kan fortsätta växa och kanske bli största partiet i riksdagen.
Tvärtemot vad flera debattörer och flertalet riksdagspartier kritiserar när det gäller att normalisera SD, kan detta istället kan innebära början på slutet för SDs glansdagar om avsikten är allvarligt menad och konstruktiv från Ms sida.
SD har under lång tid från åskådarplats kunnat följa det politiska spektaklet kring händelseutvecklingen före och efter decemberöverenskommelsen som nu kanske på riktigt går mot sitt slut.
De andra partierna har agerat med naiv skygglappsmentalitet. Istället för att se verkligheten och lyssna på medborgarna i samhället har de inte tagit människors oro och samhällsutvecklingen på allvar.
SDs framfart på den politiska kartan har nog gynnats av de andra riksdagspartiernas strategiska misstag, taktiska felsteg och operativa missbedömningar när det gäller att frysa ut partiet, men framförallt när det gäller den förda migrations- och integrationspolitiken som lett till att bekräfta den verklighetsbeskrivning som SD fört fram under flera år.
Utfrysningen av SD har nog också bidragit till ökad mental polarisering i samhället på samma vis som SDs retorik kan ha bidragit till att förstärka bilden av ett vi-och-dom samhälle.
Resultatet av en normalisering eller inte av SD beror på om Anna Kinberg Batra menar allvar med att föra seriösa och ansvarsfulla samtal med SD i riksdagens utskott. Frågan är om M hoppas på att SD skall framstå som oseriösa och oansvariga i dessa samtal för att sedan svartmåla och vända partiet ryggen.
Det återstår att se om Anna Kinberg Batras normalisering av SD bara är ett M-utspel för gallerierna som i slutändan gynnar SD och dess glansdagar i väljaropinionen fortsätter som förut.
En avslutande och föga överraskande observation är att SD sannolikt kommit för att stanna i svensk politik och kan inte behandlas av de andra riksdagspartierna som om partiet inte finns!
nordinavia.se 