Förtroendemätningar duggar tätt i medierapporteringen. Det kan handla om förtroendet för i princip vad som helst. Förtroende verkar vara på tapeten, och debatten är emellanåt hetsig och intensiv. Alla pratar om det som om det vore självklart, men väldigt få ifrågasätter egentligen vad som mäts.
Gängse förtroendemätningar (t ex Förtroendebarometern och SOM-undersökningen) som årligen rapporteras i media, och andra liknande mätningar som genomförs på uppdrag av medieredaktioner (t ex Aftonbladet/Inizio och SVT/Sifo), är behäftade med metodmässigt bekymmersamma brister och tillkortakommanden.
De mäter inte nödvändigtvis förtroende!
Det kan tyckas paradoxalt, men bara för att ordet ’förtroende’ använts i frågeformuleringen eller svarsalternativen betyder inte att det är förtroendet för någon eller något som mäts i dessa undersökningar.
Det kan handla om allmänhetens uppfattning om deras kompetens, trovärdighet, tillförlitlighet och ärlighet som alla kan ses ge upphov till förtroende för någon eller något, men det vet vi inte!
Det kan till och med också handla om tillfredsställelsen med dem eller deras engagemang, men alltså inte nödvändigtvis allmänhetens förtroende för dem i sig.
Hur kan man mäta förtroende utan att veta vad det innebär? Upplevelsen av att känna förtroende för någon eller något är mångfacetterat och tillåter sig inte mätas tillfredsställande med avseende på giltighet och tillförlitlighet baserat på en generell fråga eller svarsalternativ.
Media bidrar tyvärr till att förmedla en okritisk bild om hur förtroendet ser ut för olika yrkesgrupper och intressenter (t ex myndigheter, partier, politiker och företag) i samhället, samtidigt som medieredaktioner inte verkar ha en aning om vad som egentligen mäts eller hur förtroende för någon eller något borde mätas för att uppnå acceptabel giltighet och tillförlitlighet.
Vad jag försöker säga med detta är att nämnda förtroendemätningar i princip inte mäter det som de avser att mäta, utan det kan vara resultatet av en eller flera helt andra upplevelser som nämndes tidigare (t ex kompetens, trovärdighet, tillförlitlighet, ärlighet eller bemötande).
Ställ dig den enkla frågan, varför du har förtroende för någon eller något? Du inser kanske att det kan bero på flera olika saker, dvs inte enbart en abstrakt och diffus känsla eller upplevelse. Vi kan ofta sätta fingret på vad det är som gör att vi har förtroende eller inte för någon eller något.
Dilemmat med förtroendeundersökningar är att de inte ger allmänheten möjlighet att svara vad de egentligen menar när de svarar på en allmän fråga om förtroende för någon eller något.
Det finns en gemensam nämnare i dessa mätningar som således inte framgår i medierapporteringen, nämligen att dessa undersökningar saknar betydelsefulla s k dimensioner när det gäller att mäta innebörden av förtroende för någon eller något.
Här följer några engelska motsvarigheter på förtroendedimensioner[i] som internationell forskning utforskat och identifierat som relevanta i olika sammanhang under åtminstone ett halvsekel: ability, altruism, acceptance, benevolence, sense and judgement, character, competence, confidence, congruence, consistency, expertness, fairness, faith, integrity, intentions, motives, liking, loyalty, motivation to lie, openness, predictability, respect, security osv.
Att media därmed framställer resultatet från gängse förtroendemätningar som sant och relevant när det gäller yrkesgrupper och intressenter i samhället vid en given tidpunkt är okunnigt och kan allvarligt snedvrida verklighetsbeskrivningen.
Dessa mätningars breda mediala genomslag och spridning i media kan således bidra till felaktiga utgångspunkter och slutsatser i samhällsdebatten när det gäller ett högre eller lägre förtroende för någon eller något.
Dessa mätningar bidrar till en trivialisering när det gäller allmänhetens rapporterade förtroende av två huvudsakliga skäl:
- Internationell forskning visar att förtroende för t ex yrkesgrupper och intressenter borde mätas beaktande av olika dimensioner, såsom kompetens, trovärdighet, tillförlitlighet, ärlighet och bemötande – inte enbart en allmänt hållen formulering som kan anspela på annat en just förtroende.
- Internationell forskning visar också att oavsett vilket urval av dimensioner som används för att mäta förtroende, så ger olika dimensioner sammantaget ett mer nyanserat, fylligt och giltigt resultat (dvs mäter det som avses att mätas). Det innebär att enbart mäta den vaga upplevelsen av förtroende för någon eller något säger väldigt lite om verkligheten och bör tas med en stor nypa salt.
Resultaten från dessa mätningar bör alltid tolkas med försiktighet, då de baseras på metodmässiga grunder som kraftigt begränsar hur komplexa och abstrakta upplevelser, såsom förtroende för någon eller något, egentligen borde mätas enligt internationell forskning.
Gängse förtroendemätningar saknar således de nödvändiga dimensioner som kan bidra till innehåll och mening om upplevelsen av förtroende för någon eller något. Därmed framstår reflektioner i det närmaste som ovidkommande svammel och dragna slutsatser om eventuellt förtroende som meningslösa, och i värsta fall grundlösa.
Dessa mätningar kan i bästa fall bidra till att kunna följa förändringar (intetsägande och kanske motsägelsefulla sådana) över tid, men kan inte påvisa vad som egentligen förändrats eller avspeglar sig i högre eller lägre förtroende för någon eller om något över tid. Detta bidrar till onödiga spekulationer och att resultaten tolkas olika beroende av vem som gör dessa tolkningar.
Att tro sig veta att förtroendet är högre eller lägre, utan att veta att om man mätt förtroende eller inte, är olyckligt. Det kan bidra till pseudodebatter om oväsentligheter och obefintlig verklighetsförankring när det gäller förekomsten av förtroende i samhället.
Dessa mätningar kan inte bidra till att redovisa vad det är specifikt avseende förtroende som är högre eller lägre för att resultatet skall bli meningsfullt och innehållsrikt.
Här följer två förslag:
(i) Medieredaktioner borde förhålla sig kritiska till resultat från denna typ av mätningar och inte dra långtgående slutsatser. De borde sätta sig in i de begränsningar och tillkortakommanden som gängse förtroendemätningar är behäftade med för att kunna rapportera en sann och relevant (rättvisande) bild.
(ii) När medieredaktioner är uppdragsgivare för förtroendemätningar (t ex Aftonbladet/Inizio och SVT/Sifo) borde de ställa krav på att mäta relevanta dimensioner som sammantaget mäter förtroende för någon eller något.
Kombinationen av metodmässig snuttifiering, och det massmediala utrymme som dessa förtroendemätningar erhåller, står inte i proportion till den nytta de tillför att beskriva verkligheten när det gäller förtroendet för yrkesgrupper och intressenter i samhället.
En kritisk reflektion är således vad dessa förtroendeundersökningar egentligen visar. Är det inkompetens, låg trovärdighet, låg tillförlitlighet, oärlighet, dåligt bemötande, bristande engagemang eller allmänhetens otillfredsställelse, eller något annat?
Det vet vi inte!
[i] Några exempel på förtroendedimensioner:
Ability – Sitkin and Roth (1993), Cook and Wall (1980), Jones et al. (1975) and
Deutsch (1960)
Altruism – Frost et al. (1978)
Acceptance – Bonoma (1976)
Availability – Butler (1991) and Jennings (1971)
Benevolence – Mayer et al. (1995), Solomon (1960) and Strickland (1958)
Business sense and judgement – Gabarro (1978)
Character – Gabarro (1978)
Competence – Butler (1991), Bluhm (1987), Dwyer and LaGace (1986), Butler and
Cantrell (1984), Barber (1983), Lieberman (1981), Gabarro (1978), Rosen
and Jerdee (1977), Altman and Taylor (1973) and Kee and Knox (1970)
Confidence – Dwyer and Lagace (1986), Luhmann (1979), Jones et al. (1975) and
Kwant (1965)
Congruence – Sitkin and Roth (1993)
Consistency – Butler (1991), Dwyer and LaGace (1986), Butler and Cantrell (1984),
Larzelere and Huston (1980), Altman and Taylor (1973), Venkatesan
(1973) and Rotter (1971)
Discreteness – Butler (1991) and Gabarro (1978)
Expertness – Giffin (1967)
Fairness – Butler (1991), Michalos (1990), Hart et al. (1986), Dwyer and LaGace
(1986), Larzelere and Huston (1980), Altman and Taylor (1973) and
Rotter (1971)
Faith – Zaltman and Moorman (1988)
Integrity – Morgan and Hunt (1994), Butler (1991), Hart et al. (1986), Butler and
Cantrell (1984), Lieberman (1981), Larzelere and Huston (1980),
Gabarro (1978) and Altman and Taylor (1973)
Intentions or motives – Cook and Wall (1980), Kee and Knox (1970), Giffin (1967) and Deutsch (1960)
Liking – Swan and Trawick (1987) and Swan et al. (1985)
Loyalty – Berry and Parasuraman (1991), Andaleeb (1992), Butler (1991), Bulter
and Cantrell (1984) and Jennings (1971)
Motivation to lie – Hovland et al. (1953)
Openness of management – Butler (1991), Hart et al. (1986) and Gabarro (1978)
Predictability – Coleman (1990), Dasgupta (1988), Gambetta (1988), Good (1988), Lewis
and Weigert (1985), Luhmann (1979), Deutsch (1973), Rotter (1967),
Parsons (1964) and Deutsch (1958)
Promise fulfillment – Butler (1991), Anderson and Narus (1990), Crosby et al. (1990) and
Anderson et al. (1987)
Receptivity – Butler (1991) and Fletcher and Peters (1997)
Respect – Jackson (1985a, b)
nordinavia.se 