Alla former av diskriminering och särbehandling i samhället borde vara oacceptabelt, men det finns undantag.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) som har till uppgift att stävja diskriminering kan ironiskt nog istället bidra till diskriminering och särbehandling genom att tillämpa, ur ett medborgarperspektiv, bekymmersam närsynthet när skadeståndsanspråk fastställs i diskrimineringsärenden som drivs i stämningar, förlikningar och domstolar.
DOs agerande baseras på förarbeten och diskrimineringslagen som säger att diskrimineringsersättningar skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.
En befogad fråga är på vilket sätt DOs praxis är effektiv, proportionerlig och avskräckande?
DO kan driva ärenden om diskriminering och trakasserier i domstol eller, i vissa fall då rättsläget bedöms som klart, till en förlikning mellan anmälaren och den anmälda parten (do.se).
DOs skadeståndsanspråk borde vara försvarbara ur ett medborgarperspektiv samt rimliga i förhållande till gällande rättspraxis när det gäller andra oacceptabla händelser som tillämpar skadestånd i domstolar.
DO tillämpar en enögd praxis som kan bidra till diskriminering och positiv särbehandling ur ett medborgarperspektiv.
DO arbetar för att främja, och verka för ett aktivt förändringsarbete som leder till, lika rättigheter och möjligheter samt motverka diskriminering (do.se). Paradoxalt nog kan DO istället bidra till diskriminering och positiv särbehandling när det gäller de diskrimineringsersättningar som krävs i stämningar, förlikningar och domstol, i förhållande till de skadestånd som fastställs av domstolar för t ex brottsoffer.
Aktuella skadeståndsintervall för ärenden som DO driver eller drivit hittills under 2015 (do.se) gällande stämning, förlikning eller domslut i tingsrätt är: (i) åldersdiskriminering (60-75.000 kr); (ii) sexuella trakasserier (50-100.000 kr); (iii) religiös diskriminering (60-75.000 kr); och (iv) etnisk diskriminering (30.000 kr).
De skadeståndskrav som DO yrkar på är orimligt höga i förhållande till andra händelser av lidanden och kränkningar där skadeståndsanspråk kan komma i fråga, t ex brottsoffer som blivit utsatta för hot, misshandel, rån, våldtäkt, mordförsök och sexuella övergrepp.
De ungefärliga skadestånd (s k kränkningsersättningar) som tillämpas i brottmål är enligt Brottsoffermyndigheten (brottsoffermyndigheten.se): (i) misshandel av mindre allvarligt slag och verbalt olaga hot (5.000 kr); (ii) rån med vapen (10-15 000 kr); (iii) våldtäkt (oftast 100.000 kr); (iv) mordförsök (100-125.000 kr); (v) grova sexuella övergrepp mot barn (minst 150.000 kr).
Dessa brottsoffer har ofta utsatts för både fysiskt och psykiskt lidande samt kränkningar, som vida överstiger individers lidande och kränkningar i de ärenden som vanligtvis drivs av DO. Allvaret i dessa lidanden och kränkningar är inte tillnärmelsevis jämförbara i dessa ärenden, men trots detta så driver DO skadeståndsanspråk som är anmärkningsvärt höga i förhållande till brottsoffers skadestånd.
Det kan uppfattas orättfärdigt av medborgarna att skadeståndsanspråken för diskriminering och trakasserier i flera fall värderas i det närmaste likvärdigt eller t o m högre än för nämnda brottsoffer.
DO driver kostnadsfritt anmälarnas ärenden mot en anmäld part som däremot tvingas stå för sina egna kostnader, t ex juridiska ombud och eventuella rättegångskostnader. DO utnyttjar sin juridiska och ekonomiska maktposition gentemot en vanligtvis svagare part och driver ärenden med syfte att anmälaren skall erhålla diskrimineringsersättning. Det är en ojämlik makt-beroenderelation.
Det är inte rimligt att samhället stöttar och än mindre försvarbart att DO utnyttjar sin maktposition i samhället i förhållande till den anmälda parten och avkräva skadestånd för händelser som i sig är oacceptabla, men som inte står i proportion till de lidanden och kränkningar som brottsoffer tvingas genomleva när det utsatts för hot, misshandel, rån, våldtäkt, mordförsök och sexuella övergrepp.
I många fall tvingas dessa brottsoffer leva med fysiska och psykiska men, vilka knappast kan jämföras med de lidanden och kränkningar som diskriminering och trakasserier kan leda fram till enligt de DOs ärenden under 2015.
DOs praxis verkar sakna sunt förnuft och verklighetsförankring i hur allmänheten upplever lidanden och kränkningar för att fastställa skadeståndsanspråk som drivs för diskrimineringsersättning. DO verkar inte heller väga in andra skadeståndsersättningar som är praxis i domstolar för brottsoffer (t ex hot, misshandel, rån, våldtäkt, mordförsök och sexuella övergrepp).
Det är orimligt att DO inte verkar för lika rättigheter och möjligheter samt motverkar diskriminering och positiv särbehandling ur ett medborgarperspektiv, utan tillämpar en närsynt och enögd praxis på diskrimineringsersättningar frikopplad från andra oacceptabla händelser som kan leda till skadeståndsanspråk.
En befogad fråga till DO är på vilka grunder skadeståndsbelopp fastställs bortom juridiska teknikaliteter för åldersdiskriminering; sexuella trakasserier; religiös diskriminering och etnisk diskriminering, då de framstår som både ologiska och orimliga ur ett medborgarperspektiv.
DO borde ha en etisk och moralisk skyldighet att tillämpa rimliga skadeståndsanspråk i de ärenden som drivs. De verkar inte stå i proportion till den praxis som tillämpas för det lidande och kränkningar som brottsoffer kan vara utsatta för gällande t ex hot, misshandel, rån, våldtäkt, mordförsök och sexuella övergrepp.
DO verkar bortse från att deras skadeståndsanspråk kan bidra till positiv särbehandling och diskriminering ur ett medborgarperspektiv. DO borde vara ett etiskt och moraliskt föredöme när det gäller diskriminering och positiv särbehandling, samt dessutom inte suboptimera praxis utan beakta helheten i skadeståndspraxis för diskriminering och trakasserier ur ett medborgarperspektiv.
DO driver ärenden baserade på juridiska utgångspunkter och bortser från konsekvenserna på allmänhetens rättsmedvetande och bilden av rättssamhället. Det är kanske dags att diskrimineringslagstiftningens suboptimeringskonsekvenser ses över och istället tar utgångspunkt ur ett medborgarperspektiv.
Diskrimineringsersättningar verkar handla om politiska prioriteringar, snarare än sunt förnuft och verklighetsförankring som främjar allmänhetens rättsmedvetande.
nordinavia.se 