Allt fler människor väljer alternativa källor för nyheter istället för de traditionella bl a beroende av lågt förtroende för journalister, vilket egentligen handlar om trovärdighet i det journalistiska arbete som bedrivs.
Vad är anledningen till svensk journalistiks låga trovärdighet i samhället?
Orsakerna är flera, men jag menar att de förenas i journalisters okunnighet i metod (systematisering, kartläggning och inhämtande av information) och hur man planerar, genomför och avrapporterar undersökningsobjekt (t ex intervjuer eller reportage).
Här följer några exempel (se även http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svensk-journalistik-lider-av-systemfel_4412667.svd):
Citat från intervjuobjekt kan ibland lyftas ut ur sina sammanhang. Detta sker regelbundet i nyhetsflödet. Exempelvis, politiker eller kändisar får ofta erfara att deras uttalanden förvanskas och citeras på ett sätt i nyhetsförmedlingen som inte speglar andemeningen i det som sades. Detta belyser bara det faktum att journalister inte har tillräckliga kunskaper i metod.
Rubriksättningen på löpsedlar, artiklar och reportage kan vara missvisande där det reella innehållet i nyhetsförmedlingen skiljer sig radikalt. Basal kunskap i metod betonar vikten av att titel eller rubrik och innehåll skall hänga ihop. Detta fenomen förekommer oftast i kvälls- och skvallerpressen i syfte att sälja lösnummer. Detta är en detalj i det stora sammanhanget, men den bidrar inte till förbättra journalistikens trovärdighet i samhället.
Djupgående reportage verkar emellanåt utgå från en tes som sedan styr urvalet av intervjuobjekt, dokument som presenteras och hur informationen tolkas och sammanställs. Exempelvis, Uppdrag Granskning på SVT bedriver en form av grävande journalistik. Det betyder dock inte att dessa reportage är sakliga och opartiska, utan de kan emellanåt präglas av en bakomliggande agenda som reportageteamet till varje pris vill genomföra och uppfylla. Det kan göras utelämningar av motstridiga fakta och selektiva urval av intervjuobjekt som bidrar till att bekräfta tesen som journalisterna baseras sitt reportage på.
Journalister ställer kritiska frågor, men dessa kan handla om att sätta dit intervjuobjektet, inte om att gå på djupet och få en nyanserad bild. Det kan handla om att få intervjuobjektet att säga något ogenomtänkt för att kunna lyfta fram och citera detta i nyhetsförmedlingen. Lyckas journalisten inte få önskat svar på frågan så upprepar kanske journalisten samma fråga gång på gång, vilket sedermera blir själva nyheten (t ex intervjuer med Tobias Billström eller Maud Olofsson).
Dagens journalistik kan vara baserad på ledande frågor och påståenden som undersökningsobjekten skall förhålla sig till. Exempelvis, Zlatan har genomfört en kanonmatch i landslaget mot en av de stora fotbollsnationerna i världen. Han gjorde flera mål och assisterade till andra. En tidningsredaktion genomför därefter en undersökning bland sina läsare och undrar vem som är Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna. Att man överhuvudtaget använder denna typ av journalistik är förvånande och förstärker bara bilden av journalisters obefintliga kunskaper i metod.
Journalister och deras redaktioner är inte tillräckligt självkritiska. SR gjorde nyligen dock det ovanliga när de gick ut med en ursäkt efter att en journalist i Studio Ett hade ställt en helt felriktad fråga till Israels ambassadör om judars ansvar för den växande antisemitismen. Faktum kvarstår dock att denna fråga aldrig borde ställts, utan orsakades av brister i metod (planering och genomförande).
Journalistiken ska granska makthavare, men beroende på vem som granskas kan frågorna variera i journalistiska arbetet. Exempelvis, olika politiska företrädare utsätts inte för samma kritiska granskning, t ex jämför företrädare för MP och SD. Frågorna blir emellanåt uppenbart tarvliga och intetsägande, medan i andra sammanhang aggressiva och påträngande med en uppsjö kritiska följdfrågor. Journalisters personliga uppfattningar kan påverka hur frågor och följdfrågor formuleras.
Det kan finnas vänskapsband mellan granskande journalister och de som skall granskas som kan ifrågasätta opartiskheten i det journalistiska arbetet. Måttstocken för dagens journalistik verkar handla om antal tittare, lyssnare, läsare eller klick – inte om trovärdighet som uppnås genom saklighet och opartiskhet. Journalister kan därmed frestas att snedvrida reportage och nyheter genom vinkling, urval, uteslutningar av fakta och intervjuobjekt.
Min slutsats är att journalistiken och journalister i Sverige på ett oroväckande vis kan präglas av otillräckliga kunskaper i metod som rör planering, genomförande och avrapportering av det journalistiska arbetet. Den journalistiska arbetet borde alltid eftersträva saklighet och opartiskhet i journalistiska arbete. Det verkar finnas en utbredd ovilja till självkritik och självrannsakan.
Journalisters bristfälliga kunskaper i metod är sammanfattningsvis enligt min mening ett reellt problem för deras förtroende och trovärdigheten i samhället för svensk journalistik.
nordinavia.se 