Etikettarkiv: Politik

Socialdemokraterna – från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism

Ansvaret för socialdemokraternas pågående kräftgång i folkopinionen faller tungt på de som styrt och ställt i partiet under åtminstone det senaste decenniet.

Ett parti består av människor, som alla andra organisationer,  och när dessa ersätts av andra vars förståelse och återkoppling till sina kärnväljare underskattas faller partiet platt i folkopinionen.

Det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna, ett parti med sekelanor och som byggt upp Sverige under flera generationer till ett välfärdssamhälle samt varit ett statsbärande parti i decennier, inte förmått att upprätthålla kompetens och kunskap om samhällsutvecklingen, utan på senare år ägnat sig åt faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor som saknat verklighetsförankring och stöd hos  den bredare allmänheten.

Partiet har behandlat sina kärnväljare som mindre vetande och inte tvekat att motarbeta och använda nedsättande epitet mot kärnväljare som ifrågasatt och kritiserat de som styrt och ställt samt fattat beslut om den faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska inriktningen av den socialdemokratiska politiska agendan. Kärnväljarnas lojalitet har i stor utsträckning gått förlorad och andra väljares förtroende för socialdemokratin har sannolikt urholkats.

Raden av misslyckade partiledare börjar bli lång för socialdemokraterna.

Förfallet började på allvar med Mona Sahlin som verkade i en bubbla av självgodhet, arrogans och förakt mot partiets kärnväljare. Under hennes misslyckade era utmålades socialdemokraterna som ett bidragsparti.

Hon ersattes av gubben i lådan, outsidern Håkan Juholt, som inte fick en reell chans att förhindra det påbörjade förfallet som han ärvt av sin företrädare, utan ifrågasattes och hängdes ut omedelbart av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska falanger inom partiet som avskärmat sig från verkligheten i en anda självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

Stefan Löfven framstår numera som en misslyckad nödlösning, men som inledningsvis ingav partiet hopp. Han saknade dock politisk erfarenhet och som inte haft förmåga att omge sig med verklighetsförankrade medarbetare, utan dessa är drivna av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor. Han verkar själv leva i en verklighetsfrånvänd bubbla.

Socialdemokratiska företrädare som styrt och ställt under de senaste åren framstår som karriärister med fokus på egen vinning och som vänt sig bort från partiets kärnväljare.

De framstår som oprofessionella tillämpande av ’vassa armbågar och hugg i ryggen’ på meningsmotståndare inom partiet . De sprider splittring i kulisserna, utan omtanke om partiets och samhällets bästa i åtanke, än mindre partiets kärnväljare.

Vilka är Stefan Löfvens och socialdemokraternas rådgivare idag? De kan knappast vara genuina socialdemokrater, utan partiet har invaderats av makthungriga karriärister och hänsynslösa  aktivister som i grund och botten knappast är partiet troget gentemot dess kärnväljare, utan opportunister och fulspelare ut i fingerspetsarna.

Socialdemokraternas kris är dessutom en organisatorisk kompetens- och kunskapskris om partiets kärnväljare och samhällsutvecklingen i smått och stort, som bottnar i faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor av de som styrt och ställt under senare år. Självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor har präglat de underliggande tongångarna hos dessa ofta dolda maktspelare.

Socialdemokraterna är idag bara ett av tre stora partier, men riskerar pasokifiering, dvs ytterligare urholkning av sin maktposition i det politiska landskapet och svenska samhället. En försmak kan urskiljas i Göteborg, där partiet inte är ett stort parti längre enligt gängse opinionsundersökningar.

Socialdemokratin har glömt att partiet består av människor, väljare är människor, samhället består av människor – att bortse från människorna och deras betydelse för partiet internt och externt är pinsamt att beskåda, särskilt de som styrt och ställt som i sin egen iver av egenvinning, karriärism och aktivism drivit partiet mot ruinens brant.

Socialdemokraternas glansdagar verkar tillhöra det förflutna. Frågan är om partiet med dagens interna maktspelare har förmågan att resa sig över faktaresistens, narcissism och relativism.

Dagens socialdemokratiska maktspelares självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor är stötande och definitivt en väg mot pasokifiering av svensk socialdemokrati. Partiet har på egen hand arbetat hårt och enträget under flera år för att marginalisera sig från att vara samhällsbyggare och statsbärare. Självgodhet, arrogans och förakt mot sina egna kärnväljare och människor i allmänhet är definitivt inget som ett parti vinner röster på, än mindre en valvinnare.

Framtidsscenariot för socialdemokratin i Sverige borde vara skrämmande för partiet – pasokifiering.

Inget varar för evigt!

Socialdemokraterna verkar inte ha insett detta faktum, utan dagens maktspelare i partiet har en förvanskad, uppblåst och otidsenlig självbild som är i häpnadsväckande otakt med verkligheten – ett självförvållat förfall där den politiska agendan numera sätts av andra partier inför årets val.

Det är framförallt Sverigedemokraterna som bibehållit trovärdighet i sina kärnfrågor kopplat till migration, lag och ordning, där socialdemokraterna gör tafatta och föga trovärdiga förändringar i syfte att anpassa sig till folkopinionen. Moderaterna gör samma tafatta och föga trovärdiga förändringar. Väljarna är inte naiva, utan börjar syna kappvändarna i sömmarna. Inte ens miljöpartiet har bibehållit sin trovärdighet. Vänsterpartiet har däremot vidhållit sin linje i ur och skur.

Det går inte, å enda sidan hävda åtstramning i migrationspolitiken à la socialdemokraterna, och sedan å andra sidan gå vidare med extremt hårt kritiserade lagförslag (Lagrådet) om de s k 9.000 ensamkommande, mestadels vuxna män, som socialdemokraterna stöttar för att inte orsaka en regeringskris med miljöpartiet tätt inpå valet. Det går inte att prata om de äldre och deras livsvillkor inför ett val, när dessa varit bortglömda under mandatperioden. Det går inte att prata om vården, omsorgen och skolan när utvecklingen är föga imponerande under samma mandatperiod. Väljarna efterfrågar trovärdighet att fullfölja utlovade löften, inte tomma ord.

Valfläsk som saknar trovärdighet och substans är inte en valvinnare, utan gynnar andra partier i det politiska landskapet. Här har kanske socialdemokratin något att lära från USAs president Donald Trump, som verkar agera i enlighet med de vallöften som han utlovade i sin presidentvalskampanj.

Socialdemokraterna är på god väg att på egen hand marginalisera sig från att vara ett samhällsbyggar- och statsbärarparti till att bli ett parti i mängden, där andra övertagit taktpinnen och den politiska dagordningen.

Detta har skett runt om i Europa med socialdemokratiska partier, och det verkar enligt gängse opinionsundersökningar vara en tidsfråga innan det drabbar det numera faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska socialdemokratiska partiet i Sverige. Sorgligt för de av oss som gavs möjligheter att växa, utvecklas och göra en klassresa tack vare socialdemokratin, men tyvärr en tänkbar och sannolik realitet enligt gängse opinionsundersökningar inför riksdagsvalet 2018.

Faktum kvarstår, socialdemokraterna verkar ha gått från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism i kombination med självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

 Vem kunde tro detta om socialdemokratin för drygt ett decennium sedan innan Sahlin, Juholt och Löfven intog den politiska scenen och valdes till partiledare, eller var det så att de valdes för att fungera som nyttiga idioter åt andra mer eller mindre dolda maktspelare, karriärister och aktivister i kulisserna inom partiet?

Sverige präglas av politisk nepotism och en framväxande elitistisk maktsfär

Svenska toppolitiker på riksnivå som lämnar politiken belönas trots sina ofta formella tillkortakommanden (t ex utbildning) och kraftigt begränsade praktiska erfarenheter (se http://www.regeringen.se/sveriges-regering/) med toppjobb på myndigheter, statliga och kommunala organisationer samt utlandstjänster i utrikesförvaltningen eller dylikt.

Det finns flera exempel där politiska tillsättningar lett fram till att myndigheter och kommunalt samt statligt ägda organisationer fattat extremt dåliga beslut (t ex Vattenfall och Nuon-affären), utan personligt ansvarsutkrävande av toppolitiker och f d toppolitiker som medverkat och godkänt dessa katastrofala beslut.

Vad säger detta om våra toppolitiker på riksnivå när det gäller deras syn på vikten av intellektuell förmåga, kunskapsbildning och relevanta arbetslivserfarenheter när de tillsätter personer inom sin politiska vänskapskrets på ledande positioner?

Detta är i grund och botten politisk nepotism – dvs svågerpolitik som är en form av vänskapskorruption som borde vara förbjudet.

En konsekvens av politisk nepotism på riksnivå är att den bidrar till nepotismen ges utrymme och därmed frodas samt breder ut sig på bred front i det svenska samhället.

Toppolitikers nepotism på riksnivå legitimerar därmed nepotism i andra sammanhang.

Dagens toppolitiker på riksnivå erbjuds alltså reträttplatser i ledande befattningar på myndigheter, statligt och kommunalt ägda organisationer, inklusive ambassader i utrikesförvaltningen trots att flera av dessa toppolitiker knappast kan sägas varit förutseende och välgrundade i sin politiska gärning och beslutsfattande, utan snarare känslomässiga argument utan kunskap att stödja sig på.

Vad har toppolitiker på riksnivå för relevanta meriter att hänvisa till för dessa tjänster som tillsätts i nepotismens anda bortom deras politiska bakgrund?

Vad har hänt med beaktandet av relevant kunskaper, kompetens och lämpliga erfarenheter när det gäller tillsättningar i ledande positioner? Att ha varit en ledande toppolitiker på riksnivå indikerar inte ett mått på lämplighet i ledarskapsförmåga i andra sammanhang.

Toppolitiker på riksnivå har en hög politisk svansföring när det gäller synen på korruption, men med avseende på nepotism när det gäller reträttplatser för toppolitiker på riksnivå ser de mellan fingrarna. Nepotismen appliceras över partigränser i en anda av tjänster och gentjänster.

Att ha varit en toppolitiker på riksnivå borde inte vara en merit, utan snarare en varningsklocka om att personen troligtvis inte har en gedigen och relevant utbildning i botten (se ånyo http://www.regeringen.se/sveriges-regering/) i kombination med en gedigen och relevant arbetslivserfarenhet förankrad i verkligheten.

Därmed borde flertalet av toppolitikerna på riksnivå vara diskvalificerade från ledande positioner utanför politiken. Det finns sannolikt många andra kompetenta och kvalificerade personer i samhället som borde inneha dessa ledande befattningar.

Alltför många toppolitiker på riksnivå är således relativt sett ganska outbildade och saknar dessutom arbetslivserfarenhet utanför politiken. Om de inte har dessa grundläggande förutsättningar till elementär livserfarenhet, reell verklighetsförankring och intellektuellt samt kritiskt tänkande, hur kan de då ta ansvar och fatta välgrundade beslut i ledande positioner?

Alltför många av dagens toppolitiker på riksnivå verkar sakna tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenheter för att kunna fatta beslut som beaktar helheten. Istället fattar de reaktiva och närsynta beslut med kort tidshorisont på tveksamma grunder, ofta baserat på populism i syfte att anpassa sig till rådande folkopinionen.

Toppolitiker på riksnivå präglade av bristande kunskaper, irrelevanta färdigheter och otillräckliga erfarenheter utanför den politiska sfären göder nepotism i det svenska samhället. Detta är otidsenligt och påvisar moraliska betänkligheter när de själva ofta med STORA ORD predikar floskeln ’allas lika värde’, men de anser sig uppenbarligen vara ’mer värda’ än andra.

Den politiska nepotismen håller på att skapa en elitistisk maktsfär i det svenska samhället bestående av inkompetenta och oansvariga makthavare som inte kan ställs till svars för deras oduglighet och avkrävas ansvar för fattade beslut.

Sverige verkar ha anti-intellektuella och teoretiska toppolitiker på riksnivå

Länken http://www.regeringen.se/sveriges-regering/ påvisar att flera av de senaste årens toppolitiker inte har en examen från högskola eller universitet. Det är dessutom enbart enstaka toppolitiker som har en avslutad fördjupad högre utbildning motsvarande magister/master- eller forskarutbildning.

Toppolitiker på riksnivå pratar trots detta gärna och ofta om att det skall löna sig att skaffa en utbildning, men om de själva inte har gedigna utbildningar och ändå når toppositioner som politiker samt som f d toppolitiker därefter erbjuds ledande positioner i statliga och kommunala organisationer samt i utrikesförvaltningen, framstår de som hycklare.

På vilka grunder är de som f d toppolitiker mer lämpade och kompetenta än andra i samhället bortom den politiska sfären?

Riksdagens ledamöter har en högre utbildningsnivå än genomsnittet för befolkningen i Sverige, men det är en klen tröst när deras “chefer”, dvs toppolitikers teoretiska kunskaper, arbetslivserfarenheter eller praktiska färdigheter framstår som basala, i vissa fall obefintliga.

De är anmärkningsvärt att flera toppolitiker saknar gedigen utbildning, då vi pratar om politiker som har ett avgörande beslutsansvar för Sveriges väl och ve.

Den kritiska frågan är om de senaste årens toppolitiker har eller har haft den intellektuella kapaciteten, kunskapsbildningen, livserfarenheterna och praktiska färdigheterna att ta ansvar för Sveriges väl och ve i framtiden?

Det är tveksamt om de motsvarar de krav som borde ställas på dem, då de senaste årens samhällsutveckling inom olika politik- och samhällsområden knappast kan påstås vara positiva, utan snarare märkbart negativa. De begränsade och gemensamma samhällsresurserna har använts och används i populistik och oansvarig anda inom olika områden utan gedigna konsekvensanalyser.

Flera av toppolitikerna under de senaste åren har i bästa fall en avslutad akademisk utbildning på grundnivå på sitt CV enligt regeringskansliet, men de som har någon form av högre utbildning (t ex enstaka kurser) är inte sällan oavslutad. Det innebär att de inte har avklarat en högskole- eller universitetsexamen. Det betyder att de enbart påbörjat en utbildning, men inte avslutat den, vilket väcker frågor kring deras intellektuella förmåga och varför de inte avslutat en påbörjad utbildning.

När det gäller de som har en avslutad magister/master- och forskarutbildning bland de senaste årens toppolitiker, såsom partiledare, statsministrar och ministrar, är dessa bara några enstaka personer. Det är dessutom flera av de senaste årens toppolitiker som inte har någon högre eller avslutad utbildning överhuvudtaget.

Dagens toppolitiker på riksnivå framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella, verkar brista i bildning och dessutom verka sakna många praktiska färdigheter från arbetslivet utanför politiken. En kurs eller kortare utbildning här och där, ett sommarjobb, ett extraknäck och korta vikariat är föga tillfredställande, än mindre tillräckligt.

Det räcker att titta på partiledarna och språkrören i riksdagen de senaste åren, som överlag inte imponerar när det gäller deras sammanvägda utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Detsamma gäller flera av de senaste årens ministrar. De framstår som nickedockor som styrs av andra än sina intellektuella färdigheter och egna erhållna livserfarenheter.

Dagens toppolitiker framstår som papegojor, då de upprepar det som andra i deras närhet säger att de skall säga.

De framstår som marionetter, då deras tal ofta är skrivna av andra.

Den kritiska frågan är vad dagens toppolitiker på riksnivå egentligen klarar av på egen hand?

En annan kritisk fråga är vad de har för kompetens och färdigheter förutom att prata om ditt och datt i tid och otid?

En tredje kritisk fråga är om deras reella kunskaper och förståelse kring ditt och datt?

Toppolitiker framstår istället ofta som simpla utan djup och kännedom om sammanhang mellan helheten och dess olika delar på samma vis som delarnas betydelse för helheten som de ofta uttalar sig om i media och debatter. De framför väl inövade fraser som inte sällan är motsägelsefulla, dvs de säger en sak utan förplikteelse att leva upp till sina utsagor, utan agerar  i motsats till de de säger. 

Exempelvis, Stefan Löfven säger att de skall vara ‘ordning och reda’, eller ‘ett nej är ett nej’ osv, men agerar därefter i motsats till dessa utsagor. Ett annat exempel på bristande logik fullt av motsägelser och avsaknad av analytisk förmåga är Annie Lööfs presskonferens gällande regeringens lagförslag om unga ensamkommande, vilket utan tidigare motstycke sågats fullständigt av tunga remissinstanser såsom Lagrådet. Det blir fortsättningsvis svårt att ta hennes uttalanden på allvar beaktande av att hon skall vara jurist och i detta sammanhang på fullaste allvar menar att moral står över lagen!

Detta exempel visar på att flera av de senaste årens toppolitiker verkar sakna analytisk förmåga när det gäller grundläggande förståelse av orsak-verkan liksom konsekvenserna av sina politiska agendor och fattade riksdagsbeslut.

De senaste årens toppolitiker framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella och teoretiska, då de verkar brista i egen bildning och sakna relevanta arbetslivserfarenheter samt praktiska färdigheter inom ansvarsområden som de ofta och gärna uttalar sig samt fattar beslut om, dock utan att de kan utkrävas ansvar i efterhand.

’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism

Det är ett massmedialt och journalistiskt bottennapp när s k ’kändisar’ ges utrymme att förmedla ’pajasliknande’ påståenden om samhällsutvecklingen i Sverige. Listan på ’pajasliknande’ påståenden från ’kändisar’ som florerar i samhällsdebatten och sociala medier är numera ganska lång.

Detta har skett med stöd av de stora medieaktörernas och journalisters s k agenda- eller sensationsjournalistik som uppvisar uppenbara brister i att leva upp till att nyheter skall vara sanna och relevanta samt i förlängningen sakliga och opartiska.

Förekomsten av ’pajasliknande’ påståenden blir påtagligt när ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges stort utrymme att uttala sig om centrala samhällsfrågor utan att ha relevant kunskap och kompetens att stå på.

Att ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges utrymme att uttala sig i samhällsekonomiskt och socialt komplicerade frågor med infantila argument och löjeväckande jämförelser leder till ett fördummande samhällsklimat där officiell statistik och nationell samt internationell forskning relativiseras, och ersätts av faktaresistens.

Fortsätt läsa ’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism

Faktaresistens à la Reinfeldt och Löfven med stöd av SVT, SR, DN och SvD

SVT, SR, DN och SvD har ingått ett samarbete om s k faktakoll. Det sägs vara i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Det sägs också vara i syfte att  granska påståenden av politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier.

Initiativet ter sig dock en smula underligt när dessa medieaktörer samtidigt har uppvisat uppenbara brister i sin egen faktakoll och källkritik när det gäller faktaresistens och förmedling av ‘fake news’. Exempelvis har dessa medieaktörer visat på oförmåga att ha faktakoll och vara källkritiska när det gällt påståenden från statsministrarna Reinfeldt och Löfven.

Samhällsdebatten fördummas med statsministrar à la Reinfeldt och Löfven som verkar sakna förmåga till verklighetsförankring och eftertanke som är i takt med samhällsutvecklingen. Den fördummas ytterligare när SVT, SR, DN och SvD verkar vara ovilliga eller rent av oförmögna att påvisa att Reinfeldt och Lövfen farit med osanningar och på så vis bidragit till desinformation och bristande källkritik i viktiga samhällsfrågor.

Fortsätt läsa Faktaresistens à la Reinfeldt och Löfven med stöd av SVT, SR, DN och SvD

Regeringens feministiska utrikespolitik har präglats av inrikespolitiskt hyckleri och dubbelmoral

Regeringen proklamerade vid sitt tillträde under hösten 2014 att den skulle driva en feministisk utrikespolitik, som ingav förhoppningar om en etiskt och moraliskt inriktad utrikespolitik baserad på socialt och miljömässigt ansvarstagande bortom enbart ekonomiska och poltiska hänsynstaganden.  

Händelser kring Saudiarabien och regeringsföreträdares inrikespolitiska uttalanden om landet och samtidigt tystnaden inför och under statsministerns besök i Kina under 2014 väckte redan då onekligen funderingar om regeringen menade allvar med sin feministiska utrikespolitik.

Regeringen erkände dessutom staten Palestina som inte hade eller har kontroll över sina gränser och statsbildning, men har samtidigt inte erkänt Taiwan som har en fungerande demokrati och konstitution samt har kontroll över sina gränser.  Västsahara har inte heller erkänts, där okupationsmakten Marocko sätter press i relationer med Sverige. Regeringen är också otydlig med sin syn på svensk vapenexport till diktaturer eller inte.

Regeringens feministiska utrikespolitik verkar snarare präglas av inrikespolitiskt hyckleri i kombination med utrikespolitisk dubbelmoral.

Fortsätt läsa Regeringens feministiska utrikespolitik har präglats av inrikespolitiskt hyckleri och dubbelmoral

Det råder tystnad kring segregationen i segregerade bostadsområden

Sverige är ett motsägelsefullt land där hög svansföring kan prägla den officiella bilden (t ex avseende fri- och rättigheter samt jämlikhet), men som inte alltid speglar verkligheten i ett allt mer splittrat samhälle där samhörighet och sammanhållning håller på att ersättas med polarisering, utanförskap och segregering.

Särskilt segregeringen i segregerade bostadsomräden förekommer sällan i samhällsdebatten, utan fokus är på förhållandet mellan samhället i stort och (oftast) invandrartäta bostadsområden. Bilden som syns i debatten är att segregation inte förekommer i segregerade områden trots att dessa kan vara starkt segregerade av etniska, nationella, kulturella och religiösa orsaker.

Segregation finns inte bara mellan det omgivande majoritetssamhället och minoriteter, utan den finns också mellan minoriteter, och dessutom inom minoriteter.

Fortsätt läsa Det råder tystnad kring segregationen i segregerade bostadsområden

Regeringen Löfven borde ta av sig kulturella och religiösa skygglappar

Regeringen Löfven (S och MP med stöd av V) präglas av en bekymmersam ytlighet och tomhet kring integrationen av människor som kommit hit trots den utbredda oro som finns i samhället. 

Regeringen Löfven verkar inte förstå innebörden av allas lika fri- och rättigheter; jämlikhet inför lagen; respekt för varje människas värdighet; demokratiska och sekulära samhällsprinciper.   

Fortsätt läsa Regeringen Löfven borde ta av sig kulturella och religiösa skygglappar

Grogrunden till utanförskap och alienering – en integrationspolitisk akilleshäl

Det finns flera orsaker till människors utanförskap och alienering som inte kan lösas med enbart satsningar arbete, utbildning, bostäder och språkundervisning. Samhällsutvecklingen mot fler utanförskapsområden och parallellsamhällen har pågått under decennier. Integrationspolitiken har samtidigt nonchalerat satsningar på människors behov av stöd för social delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället och förbisett människan på individnivå.

Den rådande integrationspolitiken präglas av otidsenliga skygglappar och flagrant okunskap som underminerar samhällets sammanhållning genom ekonomisk närsynthet och social kortsynthet. Människors sociala utanförskap och alienering tas inte på allvar på bekostnad av deras sociala delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället. 

Fortsätt läsa Grogrunden till utanförskap och alienering – en integrationspolitisk akilleshäl

Journalister och medieredaktioner bakom stereotypa debatter som debatterar stereotyper

Det är inte sällan  som journalister i mainstream media genom ledare och debattinlägg står bakom stereotypa debatter som debatterar stereotyper och som dessutom använder sig av stereotypa ord.

Deras journalistiska gärning som debattörer verkar vara aktivistdriven och  politiserad , ibland kallad agendajournalistik, samt präglad av verklighetsförvanskning och hyckleri, istället för konsekvensneutralitet, fokus på sakfrågan och innehållet i sak.

Flera av dessa journalister och deras medieredaktioner har på senare tid visat sig vara kappvändare som än mer urholkar deras redan skamfilade rykte och förtroende.

Fortsätt läsa Journalister och medieredaktioner bakom stereotypa debatter som debatterar stereotyper