Förödande bortförklaringar av politiker och myndighetschefer: “…vi har varit naiva…” – “…vi skall se över våra rutiner…”

Tar politiker och myndighetschefer i den offentliga sektorn ansvar?

Det gängse svaret från politiker när deras beslutsfattande lett fram till betydnade tillkortakommanden är: : “…vi har varit naiva…”.

‘Vi’ är att kollektivt skuldbelägga alla politiker, trots att de oftast funnits politiker inom samma parti eller hos andra som tidigt påtalat faror eller brister i politiska beslut. Det hade varit klädsamt att erkänna sin egen dumdristighet och brister.

Det gängse svaret från myndighetschefer i den offentliga  sektorn när fel och brister kommer upp till ytan är: “…vi skall se över våra rutinerna...”. 

Det hade varit klädsamt att avgå på egen begäran och ägna sitt yrkesverksamma liv till något annat som kräver mindre ansvarstagande, men så sker givetvis inte idag, utan de belönas istället med fortsatt förtroende eller en ny chefsposition.

Det finns ju uppenbara exempel på politiker och myndighetschefer (ingen nämnd, men ingen glömd!) som år efter år utmärkt sig genom inkompetens,  oansvarighet och okunnighet, men som tillåtits fortsätta år efter år.

Detta kan sannolikt förklaras av politisk nepotism som i förlängningen skadar tilltron till det demokratiska styrelseskicket. Vanligt folk straffas för små förseelser, men politiker och myndighetschefer går fria trots att de kan ha åsamkat betydande ekonomiska och sociala kostnader för samhället.

Är detta att ta ansvar?

Knappast!

Ansvar borde innebära att politiker och myndighetschefer tar ansvar innan fel och brister uppstår, istället för när de först blivit påtalade offentligt.

Med ansvar kommer politikers och myndighetschefers ansvars att ligga ett steg före händelseutvecklingen (proaktivt), inte ett steg efter (reaktivt). 

Tyvärr finns det idag inget ansvarsutkrävande av politiker och myndighetschefer. Ämbetsmannaansvaret försvann på 70-talet, så det finns inga påföljder när politiskt beslutsfattande och myndighetsbeslut visar sig vara ekonomiskt och socialt skadliga för människor och samhället i stort.

Suboptimering i politiskt beslutfattande – ett resultat av okunnighet och inkompetens

Politiskt beslutsfattande under senare år framstår alltmer som att det saknas ett helhetsperspektiv. Ett annat ord för avsaknaden av ett helhetsperspektiv är SUBOPTIMERING.

Suboptimering är sannolikt ett ord som politiker inte känner till eller förstår innebörden av när man lyssnar på vad de säger och de beslut som sedan fattas.

Exempelvis, ett NEJ är ett NEJ och sedan beslutas att flera tusen personer skall få en andra chans att stanna. Det är ett flagrant avsteg från principen om likabehandling. Ett annat exempel är drygt 1.5 mijloner uppehållstillstånd under femton år är en annnan indikation på suboptimering i politiskt beslutsfattande samtidigt som samhällets infrastruktur inom olika områden inte anpassats till denna kraftiga befolkningstillväxt.

Det är alldeles för många avsteg från lagar och regler när det gäller likabehandling och illa grundade infrastrukturbeslut som påverkar samhällsutvecklingen negativt. Dessa enskilda beslut bottnar ofta i suboptimerat politiskt bslutsfattande.

En sannolik orsak till suboptimering i politiskt beslutsfattande är populism.

En annan trolig orsak till suboptimering i politiskt beslutsfattande är känslomässiga argument istället för faktabaserade.

En tredje möjlig orsak till suboptimering i politiskt beslutsfattande är avsaknaden av ämbetsmannaansvar.

Det finns givetvis många andra orsaker, men poängen är att ett samhälles infrastruktur inte kommer att fungera väl i ett längre perspektiv när beslut efter beslut bortser från ett helhetsperspektiv, utan baseras på suboptimering.

Suboptimeringen i politiskt beslutfattande har lett till en tilltagande splittring mellan människor där ‘vi-och -dom’ utkristalliserats och gradvis förstärkts.

Suboptimering  i politiskt beslutsfattande borde vara en nationell angelägenhet, men det verkar finnas en allmän tro på hos gemene man att allt löser sig i slutändan.

Ekvationen går inte jämt ut!

Den mentala algoritmen hos många har en bugg!

Det borde räcka att titta närmare på hur det ser ut  i världen i stort för att inse att om helhetsperspektivet saknas framträder konsekvenserna av suboptimering i politiskt beslutsfattande.

Verkligheten börjar hinna ikapp de senaste årens politiska beslutsfattande – från föregångsland till skräckexempel.

 

 

Individualistiska och oansvariga politiker – en spegelbild av ‘folket’

Det klagas och gnälls på politiker i ur och skur, men till syvende och sist är dessa politiker valda av ‘folket’ och ‘folket’ har därmed gjort sig förtjänt av dem.

Faktum är att de är framröstade av ‘folket’ i allmänna val till riksdag, landsting och kommuner samt nu senast till EU-parlamentet.

‘Folket’ röstar fram politiker som är outbildade och framstår som okunniga och allmänt inkompetenta.

‘Folket’ röstar på politiker som har ringa eller ingen praktisk erfarenhet av att INTE vara inom politiken.

Varför klaga och gnälla på politiker?

Fortsätt läsa “Individualistiska och oansvariga politiker – en spegelbild av ‘folket’”

Den sekulära demokratin urholkas av ovetenskap och religiösa dogmer

Tilltron till den sekulära demokratin som styrelseskick verkar urholkas.

Ett tecken på detta kan vara att stödet för politiska partier på ytterkanterna verkar tillta.

Ett annat tecken på urholkning av den sekulära demokratin är att religiösa dogmer verkar tillåtas styra samhällsutvecklingen i smått och stort.

Ett tredje tecken är att kunskap baserad på vetenskap verkar åsidosättas och ovetenskap tar över i politiskt beslutsfattande.

Ett fjärde tecken är att forskning verkar ersättas av tyckande, ofta i den förljugna godhetens namn.

Det verkar finnas en tro på tomtar och troll i politiskt beslutsfattande.

Fortsätt läsa “Den sekulära demokratin urholkas av ovetenskap och religiösa dogmer”

Svenska toppolitikers utbildnings- och kunskapsförakt är präglat av narcissistisk nepotism

Svenska toppolitiker verkar inte förstå vad som krävs för att förstå ‘något’.  De saknar respekt för utbildning. De saknar också ödmjukhet inför kunskap. Deras förhållningsätt till utbildning och kunskap präglas av arrogans och ‘besserwisser’-mentalitet.

Det borde vara ett större fokus på svenska toppolitikers kunskapsbehörighet (t ex formell utbildning) och kompetens (t ex reella kunskaper, kritiskt tänkande och analytisk förmåga), då deras beslutsfattande många gånger inte verkar baseras på fakta, än mindre kunskaper och tidigare erfarenheter från forskning, utan känslomässiga ståndpunkter som verkar sakna relevans i verkligheten och i värsta fall sunt fornuft.

Svenska toppolitiker verkar förringa värdet av både utbildning och kunskap, då de själva alltför ofta inte har varken det ena eller det andra.

De verkar inte förstå vikten av utbildning och kunskap. De verkar inte förstå ‘aha’-upplevelsen som ofta kommer med utbildning och kunskap. Det verkar inte förstå att ju mer man lär sig om ‘något’, desto mer inser man hur lite man vet om detta ‘något’. De verkar inte förstå att de är outbildade och okunniga i jämförelse med andra som är utbildade och kunniga. De verkar inte förstå att det är mycket de inte förstår, utan tror sig vara ‘förståsigpåare’.

Fortsätt läsa “Svenska toppolitikers utbildnings- och kunskapsförakt är präglat av narcissistisk nepotism”