Etikettarkiv: Ledarskap

Socialdemokraterna – från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism

Ansvaret för socialdemokraternas pågående kräftgång i folkopinionen faller tungt på de som styrt och ställt i partiet under åtminstone det senaste decenniet.

Ett parti består av människor, som alla andra organisationer,  och när dessa ersätts av andra vars förståelse och återkoppling till sina kärnväljare underskattas faller partiet platt i folkopinionen.

Det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna, ett parti med sekelanor och som byggt upp Sverige under flera generationer till ett välfärdssamhälle samt varit ett statsbärande parti i decennier, inte förmått att upprätthålla kompetens och kunskap om samhällsutvecklingen, utan på senare år ägnat sig åt faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor som saknat verklighetsförankring och stöd hos  den bredare allmänheten.

Partiet har behandlat sina kärnväljare som mindre vetande och inte tvekat att motarbeta och använda nedsättande epitet mot kärnväljare som ifrågasatt och kritiserat de som styrt och ställt samt fattat beslut om den faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska inriktningen av den socialdemokratiska politiska agendan. Kärnväljarnas lojalitet har i stor utsträckning gått förlorad och andra väljares förtroende för socialdemokratin har sannolikt urholkats.

Raden av misslyckade partiledare börjar bli lång för socialdemokraterna.

Förfallet började på allvar med Mona Sahlin som verkade i en bubbla av självgodhet, arrogans och förakt mot partiets kärnväljare. Under hennes misslyckade era utmålades socialdemokraterna som ett bidragsparti.

Hon ersattes av gubben i lådan, outsidern Håkan Juholt, som inte fick en reell chans att förhindra det påbörjade förfallet som han ärvt av sin företrädare, utan ifrågasattes och hängdes ut omedelbart av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska falanger inom partiet som avskärmat sig från verkligheten i en anda självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

Stefan Löfven framstår numera som en misslyckad nödlösning, men som inledningsvis ingav partiet hopp. Han saknade dock politisk erfarenhet och som inte haft förmåga att omge sig med verklighetsförankrade medarbetare, utan dessa är drivna av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor. Han verkar själv leva i en verklighetsfrånvänd bubbla.

Socialdemokratiska företrädare som styrt och ställt under de senaste åren framstår som karriärister med fokus på egen vinning och som vänt sig bort från partiets kärnväljare.

De framstår som oprofessionella tillämpande av ’vassa armbågar och hugg i ryggen’ på meningsmotståndare inom partiet . De sprider splittring i kulisserna, utan omtanke om partiets och samhällets bästa i åtanke, än mindre partiets kärnväljare.

Vilka är Stefan Löfvens och socialdemokraternas rådgivare idag? De kan knappast vara genuina socialdemokrater, utan partiet har invaderats av makthungriga karriärister och hänsynslösa  aktivister som i grund och botten knappast är partiet troget gentemot dess kärnväljare, utan opportunister och fulspelare ut i fingerspetsarna.

Socialdemokraternas kris är dessutom en organisatorisk kompetens- och kunskapskris om partiets kärnväljare och samhällsutvecklingen i smått och stort, som bottnar i faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor av de som styrt och ställt under senare år. Självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor har präglat de underliggande tongångarna hos dessa ofta dolda maktspelare.

Socialdemokraterna är idag bara ett av tre stora partier, men riskerar pasokifiering, dvs ytterligare urholkning av sin maktposition i det politiska landskapet och svenska samhället. En försmak kan urskiljas i Göteborg, där partiet inte är ett stort parti längre enligt gängse opinionsundersökningar.

Socialdemokratin har glömt att partiet består av människor, väljare är människor, samhället består av människor – att bortse från människorna och deras betydelse för partiet internt och externt är pinsamt att beskåda, särskilt de som styrt och ställt som i sin egen iver av egenvinning, karriärism och aktivism drivit partiet mot ruinens brant.

Socialdemokraternas glansdagar verkar tillhöra det förflutna. Frågan är om partiet med dagens interna maktspelare har förmågan att resa sig över faktaresistens, narcissism och relativism.

Dagens socialdemokratiska maktspelares självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor är stötande och definitivt en väg mot pasokifiering av svensk socialdemokrati. Partiet har på egen hand arbetat hårt och enträget under flera år för att marginalisera sig från att vara samhällsbyggare och statsbärare. Självgodhet, arrogans och förakt mot sina egna kärnväljare och människor i allmänhet är definitivt inget som ett parti vinner röster på, än mindre en valvinnare.

Framtidsscenariot för socialdemokratin i Sverige borde vara skrämmande för partiet – pasokifiering.

Inget varar för evigt!

Socialdemokraterna verkar inte ha insett detta faktum, utan dagens maktspelare i partiet har en förvanskad, uppblåst och otidsenlig självbild som är i häpnadsväckande otakt med verkligheten – ett självförvållat förfall där den politiska agendan numera sätts av andra partier inför årets val.

Det är framförallt Sverigedemokraterna som bibehållit trovärdighet i sina kärnfrågor kopplat till migration, lag och ordning, där socialdemokraterna gör tafatta och föga trovärdiga förändringar i syfte att anpassa sig till folkopinionen. Moderaterna gör samma tafatta och föga trovärdiga förändringar. Väljarna är inte naiva, utan börjar syna kappvändarna i sömmarna. Inte ens miljöpartiet har bibehållit sin trovärdighet. Vänsterpartiet har däremot vidhållit sin linje i ur och skur.

Det går inte, å enda sidan hävda åtstramning i migrationspolitiken à la socialdemokraterna, och sedan å andra sidan gå vidare med extremt hårt kritiserade lagförslag (Lagrådet) om de s k 9.000 ensamkommande, mestadels vuxna män, som socialdemokraterna stöttar för att inte orsaka en regeringskris med miljöpartiet tätt inpå valet. Det går inte att prata om de äldre och deras livsvillkor inför ett val, när dessa varit bortglömda under mandatperioden. Det går inte att prata om vården, omsorgen och skolan när utvecklingen är föga imponerande under samma mandatperiod. Väljarna efterfrågar trovärdighet att fullfölja utlovade löften, inte tomma ord.

Valfläsk som saknar trovärdighet och substans är inte en valvinnare, utan gynnar andra partier i det politiska landskapet. Här har kanske socialdemokratin något att lära från USAs president Donald Trump, som verkar agera i enlighet med de vallöften som han utlovade i sin presidentvalskampanj.

Socialdemokraterna är på god väg att på egen hand marginalisera sig från att vara ett samhällsbyggar- och statsbärarparti till att bli ett parti i mängden, där andra övertagit taktpinnen och den politiska dagordningen.

Detta har skett runt om i Europa med socialdemokratiska partier, och det verkar enligt gängse opinionsundersökningar vara en tidsfråga innan det drabbar det numera faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska socialdemokratiska partiet i Sverige. Sorgligt för de av oss som gavs möjligheter att växa, utvecklas och göra en klassresa tack vare socialdemokratin, men tyvärr en tänkbar och sannolik realitet enligt gängse opinionsundersökningar inför riksdagsvalet 2018.

Faktum kvarstår, socialdemokraterna verkar ha gått från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism i kombination med självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

 Vem kunde tro detta om socialdemokratin för drygt ett decennium sedan innan Sahlin, Juholt och Löfven intog den politiska scenen och valdes till partiledare, eller var det så att de valdes för att fungera som nyttiga idioter åt andra mer eller mindre dolda maktspelare, karriärister och aktivister i kulisserna inom partiet?

Sverige präglas av politisk nepotism och en framväxande elitistisk maktsfär

Svenska toppolitiker på riksnivå som lämnar politiken belönas trots sina ofta formella tillkortakommanden (t ex utbildning) och kraftigt begränsade praktiska erfarenheter (se http://www.regeringen.se/sveriges-regering/) med toppjobb på myndigheter, statliga och kommunala organisationer samt utlandstjänster i utrikesförvaltningen eller dylikt.

Det finns flera exempel där politiska tillsättningar lett fram till att myndigheter och kommunalt samt statligt ägda organisationer fattat extremt dåliga beslut (t ex Vattenfall och Nuon-affären), utan personligt ansvarsutkrävande av toppolitiker och f d toppolitiker som medverkat och godkänt dessa katastrofala beslut.

Vad säger detta om våra toppolitiker på riksnivå när det gäller deras syn på vikten av intellektuell förmåga, kunskapsbildning och relevanta arbetslivserfarenheter när de tillsätter personer inom sin politiska vänskapskrets på ledande positioner?

Detta är i grund och botten politisk nepotism – dvs svågerpolitik som är en form av vänskapskorruption som borde vara förbjudet.

En konsekvens av politisk nepotism på riksnivå är att den bidrar till nepotismen ges utrymme och därmed frodas samt breder ut sig på bred front i det svenska samhället.

Toppolitikers nepotism på riksnivå legitimerar därmed nepotism i andra sammanhang.

Dagens toppolitiker på riksnivå erbjuds alltså reträttplatser i ledande befattningar på myndigheter, statligt och kommunalt ägda organisationer, inklusive ambassader i utrikesförvaltningen trots att flera av dessa toppolitiker knappast kan sägas varit förutseende och välgrundade i sin politiska gärning och beslutsfattande, utan snarare känslomässiga argument utan kunskap att stödja sig på.

Vad har toppolitiker på riksnivå för relevanta meriter att hänvisa till för dessa tjänster som tillsätts i nepotismens anda bortom deras politiska bakgrund?

Vad har hänt med beaktandet av relevant kunskaper, kompetens och lämpliga erfarenheter när det gäller tillsättningar i ledande positioner? Att ha varit en ledande toppolitiker på riksnivå indikerar inte ett mått på lämplighet i ledarskapsförmåga i andra sammanhang.

Toppolitiker på riksnivå har en hög politisk svansföring när det gäller synen på korruption, men med avseende på nepotism när det gäller reträttplatser för toppolitiker på riksnivå ser de mellan fingrarna. Nepotismen appliceras över partigränser i en anda av tjänster och gentjänster.

Att ha varit en toppolitiker på riksnivå borde inte vara en merit, utan snarare en varningsklocka om att personen troligtvis inte har en gedigen och relevant utbildning i botten (se ånyo http://www.regeringen.se/sveriges-regering/) i kombination med en gedigen och relevant arbetslivserfarenhet förankrad i verkligheten.

Därmed borde flertalet av toppolitikerna på riksnivå vara diskvalificerade från ledande positioner utanför politiken. Det finns sannolikt många andra kompetenta och kvalificerade personer i samhället som borde inneha dessa ledande befattningar.

Alltför många toppolitiker på riksnivå är således relativt sett ganska outbildade och saknar dessutom arbetslivserfarenhet utanför politiken. Om de inte har dessa grundläggande förutsättningar till elementär livserfarenhet, reell verklighetsförankring och intellektuellt samt kritiskt tänkande, hur kan de då ta ansvar och fatta välgrundade beslut i ledande positioner?

Alltför många av dagens toppolitiker på riksnivå verkar sakna tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenheter för att kunna fatta beslut som beaktar helheten. Istället fattar de reaktiva och närsynta beslut med kort tidshorisont på tveksamma grunder, ofta baserat på populism i syfte att anpassa sig till rådande folkopinionen.

Toppolitiker på riksnivå präglade av bristande kunskaper, irrelevanta färdigheter och otillräckliga erfarenheter utanför den politiska sfären göder nepotism i det svenska samhället. Detta är otidsenligt och påvisar moraliska betänkligheter när de själva ofta med STORA ORD predikar floskeln ’allas lika värde’, men de anser sig uppenbarligen vara ’mer värda’ än andra.

Den politiska nepotismen håller på att skapa en elitistisk maktsfär i det svenska samhället bestående av inkompetenta och oansvariga makthavare som inte kan ställs till svars för deras oduglighet och avkrävas ansvar för fattade beslut.

Sverige verkar ha anti-intellektuella och teoretiska toppolitiker på riksnivå

Länken http://www.regeringen.se/sveriges-regering/ påvisar att flera av de senaste årens toppolitiker inte har en examen från högskola eller universitet. Det är dessutom enbart enstaka toppolitiker som har en avslutad fördjupad högre utbildning motsvarande magister/master- eller forskarutbildning.

Toppolitiker på riksnivå pratar trots detta gärna och ofta om att det skall löna sig att skaffa en utbildning, men om de själva inte har gedigna utbildningar och ändå når toppositioner som politiker samt som f d toppolitiker därefter erbjuds ledande positioner i statliga och kommunala organisationer samt i utrikesförvaltningen, framstår de som hycklare.

På vilka grunder är de som f d toppolitiker mer lämpade och kompetenta än andra i samhället bortom den politiska sfären?

Riksdagens ledamöter har en högre utbildningsnivå än genomsnittet för befolkningen i Sverige, men det är en klen tröst när deras “chefer”, dvs toppolitikers teoretiska kunskaper, arbetslivserfarenheter eller praktiska färdigheter framstår som basala, i vissa fall obefintliga.

De är anmärkningsvärt att flera toppolitiker saknar gedigen utbildning, då vi pratar om politiker som har ett avgörande beslutsansvar för Sveriges väl och ve.

Den kritiska frågan är om de senaste årens toppolitiker har eller har haft den intellektuella kapaciteten, kunskapsbildningen, livserfarenheterna och praktiska färdigheterna att ta ansvar för Sveriges väl och ve i framtiden?

Det är tveksamt om de motsvarar de krav som borde ställas på dem, då de senaste årens samhällsutveckling inom olika politik- och samhällsområden knappast kan påstås vara positiva, utan snarare märkbart negativa. De begränsade och gemensamma samhällsresurserna har använts och används i populistik och oansvarig anda inom olika områden utan gedigna konsekvensanalyser.

Flera av toppolitikerna under de senaste åren har i bästa fall en avslutad akademisk utbildning på grundnivå på sitt CV enligt regeringskansliet, men de som har någon form av högre utbildning (t ex enstaka kurser) är inte sällan oavslutad. Det innebär att de inte har avklarat en högskole- eller universitetsexamen. Det betyder att de enbart påbörjat en utbildning, men inte avslutat den, vilket väcker frågor kring deras intellektuella förmåga och varför de inte avslutat en påbörjad utbildning.

När det gäller de som har en avslutad magister/master- och forskarutbildning bland de senaste årens toppolitiker, såsom partiledare, statsministrar och ministrar, är dessa bara några enstaka personer. Det är dessutom flera av de senaste årens toppolitiker som inte har någon högre eller avslutad utbildning överhuvudtaget.

Dagens toppolitiker på riksnivå framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella, verkar brista i bildning och dessutom verka sakna många praktiska färdigheter från arbetslivet utanför politiken. En kurs eller kortare utbildning här och där, ett sommarjobb, ett extraknäck och korta vikariat är föga tillfredställande, än mindre tillräckligt.

Det räcker att titta på partiledarna och språkrören i riksdagen de senaste åren, som överlag inte imponerar när det gäller deras sammanvägda utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Detsamma gäller flera av de senaste årens ministrar. De framstår som nickedockor som styrs av andra än sina intellektuella färdigheter och egna erhållna livserfarenheter.

Dagens toppolitiker framstår som papegojor, då de upprepar det som andra i deras närhet säger att de skall säga.

De framstår som marionetter, då deras tal ofta är skrivna av andra.

Den kritiska frågan är vad dagens toppolitiker på riksnivå egentligen klarar av på egen hand?

En annan kritisk fråga är vad de har för kompetens och färdigheter förutom att prata om ditt och datt i tid och otid?

En tredje kritisk fråga är om deras reella kunskaper och förståelse kring ditt och datt?

Toppolitiker framstår istället ofta som simpla utan djup och kännedom om sammanhang mellan helheten och dess olika delar på samma vis som delarnas betydelse för helheten som de ofta uttalar sig om i media och debatter. De framför väl inövade fraser som inte sällan är motsägelsefulla, dvs de säger en sak utan förplikteelse att leva upp till sina utsagor, utan agerar  i motsats till de de säger. 

Exempelvis, Stefan Löfven säger att de skall vara ‘ordning och reda’, eller ‘ett nej är ett nej’ osv, men agerar därefter i motsats till dessa utsagor. Ett annat exempel på bristande logik fullt av motsägelser och avsaknad av analytisk förmåga är Annie Lööfs presskonferens gällande regeringens lagförslag om unga ensamkommande, vilket utan tidigare motstycke sågats fullständigt av tunga remissinstanser såsom Lagrådet. Det blir fortsättningsvis svårt att ta hennes uttalanden på allvar beaktande av att hon skall vara jurist och i detta sammanhang på fullaste allvar menar att moral står över lagen!

Detta exempel visar på att flera av de senaste årens toppolitiker verkar sakna analytisk förmåga när det gäller grundläggande förståelse av orsak-verkan liksom konsekvenserna av sina politiska agendor och fattade riksdagsbeslut.

De senaste årens toppolitiker framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella och teoretiska, då de verkar brista i egen bildning och sakna relevanta arbetslivserfarenheter samt praktiska färdigheter inom ansvarsområden som de ofta och gärna uttalar sig samt fattar beslut om, dock utan att de kan utkrävas ansvar i efterhand.

Den växande populismen är det politiska etablissemangets fel

Det folkliga missnöjet mot det politiska etablissemanget i Sverige handlar inte bara om den förda migrations- och integrationspolitiken. I folkdjupet bubblar ett missnöje som bottnar i deras självupptagenhet och arrogans gentemot vanliga människor i samhället.

Ledande politiker och myndighetschefer kan i Sverige begå allvarliga fel, vara osakliga och partiska, oansvariga i beslutsfattande, oaktsamma med skattemedel, bryta mot gällande regler, lagar och förordningar, utan att detta får några personliga negativa konsekvenser och straffrättsliga påföljder.

I stället för att ställas till svars belönas de med lukrativa omplaceringar, reträttpositioner eller politiska tillsättningar i kommuner, landsting, stat och myndigheter (inrikes och utrikes), trots att de visat på bristande omdöme, avsaknad av ansvarstagande, inkompetens och allmän oduglighet.

Det är inte kompetens och lämplighet som styr utnämningar och tillsättningar av toppbefattningar i samhällets tjänst, utan tillhörighet till det politiska etablissemanget. De uppbär dessutom både löner, privilegier och andra förmåner inklusive avgångsvederlag och pensionsvillkor som vanliga människor inte ens kan drömma om.

Fortsätt läsa Den växande populismen är det politiska etablissemangets fel

Romson och Fridolin borde också avgå

Språkrören beter sig elitistiskt och maktfullkomligt, utan förståelse och lyhördhet i förhållande till miljöpartisters verklighet på gräsrotsnivå.

MP:s språkrör, Gustav Fridolin och Åsa Romson, prioriterar personliga vänskapsband och tillämpar olika måttstockar på människor – de borde avgå med omedelbar verkan!

Regeringsföreträdare i Sverige kan inte med bevarad trovärdighet odla kontaktytor som exminister Mehmet Kaplan gjort.

Fortsätt läsa Romson och Fridolin borde också avgå

Löfven ska kunna hållas juridiskt ansvarig för sin politik (Återinför ämbetsmannaansvar för chefer, ansvariga tjänstemän och politiker i offentlig förvaltning)

Avsaknaden av ämbetsmannaansvar innebär att det råder i det närmaste straffrihet för chefer, ansvariga tjänstemän och politiker i offentlig förvaltning.

Varför kommer välavlönade och privilegierade chefer och ansvariga tjänstemän i offentlig förvaltning, liksom landstings- och kommunpolitiker, undan straffrättsliga påföljder när deras beslut i tjänsteutövning påvisar försummelse, oförstånd eller oskicklighet gällande användandet av skattemedel?

Varför ställs regeringen ledd av statsminister Stefan Löfven och dess ministrar inte till svars när chefer, ansvariga tjänstemän och politiker i landsting och kommuner är oaktsamma med skattemedel och dessutom bryter mot gällande lagar, författningar, instruktioner och föreskrifter?

Fortsätt läsa Löfven ska kunna hållas juridiskt ansvarig för sin politik (Återinför ämbetsmannaansvar för chefer, ansvariga tjänstemän och politiker i offentlig förvaltning)

En företagsekonomisk analogibetraktelse på svensk politik

De gängse statsvetenskapliga förklaringarna, politiska bortförklaringarna och journalistiskt vilseledande förklaringarna till den omritade politiska kartan i Sverige kan behövas komplettera med en företagsekonomisk betraktelse.

De två största partierna i svensk politik, dvs Socialdemokraterna (S) och Moderaterna (M), gör båda anspråk på att vara statsbärande, men verkar inte förmå svara upp mot Sverigedemokraternas (SD) kontinuerliga framgångar i riksdagsval och opinionsundersökningar på senare år.

Den politiska kartan i Sverige har på kort tid ritats om och anledningen handlar troligtvis inte bara om, som vanligtvis förs fram i debatten, att invandring och integration har blivit alltmer viktiga områden i väljaropinionen på senare år. En annan förklaringsgrund kan också vara att S och M verkar sakna relevanta kunskaper om och förståelse för den verklighet som präglar deras politiska och opinionsbildande verksamheter som visar sig i  det sjunkande stöd som de har för sin politik bland medborgarna i samhället.

Grundläggande företagsekonomiska insikter kan genom en analogibetraktelse (nedan illustrerad med kursiv text inom parenteser) bidra till att delvis förklara det som skett och sker i svensk politik.

Fortsätt läsa En företagsekonomisk analogibetraktelse på svensk politik

Beslutsfattare måste följa lagen

Tjänstemannaansvar. Beslutsfattare i offentlig förvaltning på myndigheter och i kommuner borde avkrävas straffansvar när lagar och förordningar inte följs i deras beslut.

Jag har själv arbetat i svensk offentlig sektor i drygt två decennier och innehaft befattningar med beslutsansvar på olika högskolor och universitet, där lagar och förordningar skall följas i alla beslut.

Jag har också varit verksam i länder och erfarit konsekvenserna av beslutsfattande i offentlig förvaltning inte nödvändigtvis följt gällande lagar och förordningar. Det är inte bara oacceptabelt, men borde vara olagligt för beslutsfattare i offentlig förvaltning på eget bevåg göra avsteg från gällande lagar och förordningar (eller andra regelverk) i beslut.

Fortsätt läsa Beslutsfattare måste följa lagen

Pest och kolera i flyktingpolitiken – en pedagogisk utmaning

Prioriteringar i flyktingpolitiken kan liknas vid valet mellan två oönskade alternativ, såsom pest eller kolera. Resurser kan prioriteras till närområdet eller på hemmaplan i Sverige.

Oavsett val så kommer människor på flykt undan krig och förföljelse att lämnas åt sitt eget öde. Detta är inte enbart politisk utmaning, utan också pedagogisk, vilket kan åskådliggöras genom att se närmare på svensk flyktingpolitik.

Fortsätt läsa Pest och kolera i flyktingpolitiken – en pedagogisk utmaning

Suboptimerad och narcissistisk flyktingpolitik

S, MP, V, M, C, FP, och KD har målat in sig i ett hörn bara för att markera politiskt avståndstagande mot SD:s restriktiva flyktingpolitik. Den förda flyktingpolitiken värnar knappast om alla människor på flykt, utan är ett resultat av en narcissistisk retorik i inrikespolitiken, skriver professorn Göran Svensson.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/suboptimerad-och-narcissistisk-flyktingpolitik-19045