Etikettarkiv: Journalistik

Mainstreammedia har krattat manegen åt alternativmedia

Alternativmedias existensberättigande har gynnats av stora medieaktörers iscensatta agenda- (t ex DN) och sensationsjournalistik (t ex Aftonbladet och Expressen) i kombination med ett journalistiskt förfall och oförmåga (t ex SVT och SR) att kritiskt granska politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper samt deras företrädare beaktande av konsekvensneutralitet.

Det är ett pågående journalistiskt haveri att granskande journalistik och media inte ställer aktivistgrupper och deras företrädare mot väggen gällande deras ekonomiska och sociala (t ex politiska, religiösa och kulturella) agendor.

De stora medieaktörerna låter därmed deras agendor och aktivism frodas fritt i samhället utan kritisk granskning och på så vis tillåts vilseleda eller ge stöd åt andra aktivister som hänger sig åt ekonomisk och social aktivism med dolda agendor.

Detta har lett till att s k alternativmedia fått en plattform att granska och nyhetsförmedling av politiska, kulturella och religiösa aktivistgrupper och deras företrädare samt påvisa det pågående journalistiska haveriet hos de stora medieaktörerna att inte granska dessa makthavare i det svenska samhället.

Två exempel på alternativmedia är: ’ledarsidorna.se’ och ’detgodasamhallet.se’. Båda erbjuder andra perspektiv på politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper och deras företrädare som verkar i det svenska samhället. De framför kritik mot både ledande politiska, religiösa och kulturella makthavare samt ett pågående journalistiskt förfall.

Andra alternativa medier som ofta framställs negativt (men som följer de pressetiska reglerna) är: ’samnytt.se’ (tidigare avpixlat.se) och ’friatider.se’ (inte känt från TV, utan bokmässan!). Båda har fått omfattande och gratis medial uppmärksamhet samt spridning från det stora aktörerna i mainstreammedia i sina försök att svartmåla deras verksamhet och bortförklara sina egna tillkortakommanden i att granska politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper och deras företrädare.

Det mediala etablissemanget (medieredaktioner och deras journalister) och deras medlöpare (t ex kultur- och nöjesprofiler) har alltför ofta hängett sig åt att försöka hänga ut, svärta ner, förlöjliga och tysta vanliga människor som ställt sig kritiska till den samhällsutveckling som skett utan ansvarstagande från politiker och myndigheter.

Alternativa medier fyller bara ett vakuum som mainstreammedia lämnat efter sig inom olika samhällsområden vars informationsinnehåll och utveckling efterfrågas av en bred allmänhet.

I takt med att de digitala plattformarna på sociala medier blivit var och ens verktyg för kommunikation, sprids information enkelt och snabbt i parallella och alternativa informationskanaler. De traditionella aktörerna i mainstreammedia, vars maktmonopol att nå ut till breda grupper i samhället har kraftigt urholkats.

De stora medieaktörerna anklagar ofta alternativa medier för faktaresistens och ’fake news’. Samtidigt har de själva uppenbara problem med faktaresistens och ’fake news’ i sin nyhetsförmedling där sann och relevant information utelämnas och därmed förmedlar emellanåt partiska och godtyckliga nyheter.

Det kan handla om personers bakgrundsinformation (kopplingar till politiska och religiösa organisationer och nätverk nationellt samt internationellt) som utelämnas och att sakuppgifter (skeenden och handlingar) inte redovisas fullständigt och på så vis brister i konsekvensneutralitet. Det kan handla om antydningar, spekulationer och ryktesspridning utan bevis.

Menar de stora mainstreamaktörerna allvar med att förmedla relevanta och sanna nyheter behöver de ta sin roll på allvar när det gäller opartisk och saklig nyhetsförmedling baserat på konsekvensneutralitet.

Det är uppenbart att mainstreammedias otillfredsställande förtroende hos allmänheten är självförvållat, då självkritik och självsanering när det gäller journalistiska avarter och bottennapp i princip inte existerar. De pressetiska reglerna tänjs och tolkas egocentriskt och narcissistiskt för att bortförklara felsteg och undermålig journalistik, istället för att på allvar återupprätta förtroendet hos den breda allmänheten.

Några ord om hur illa ställt det är med allmänhetens förtroende för de stora aktörerna inom svensk media, såsom SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet:

  • Lite mer än hälften av medborgarna i samhället har förtroende för SVT och SR, vilket betyder ’miljoner människor’ i samhället saknar förtroende för dem!
  • När det gäller DN och SvD känner inte ens hälften av medborgarna förtroende för dem, dvs ’ännu fler miljoner människor’ saknar förtroende för dem!
  • När det gäller Aftonbladet och Expressen är förtroendet katastrofalt hos medborgarna med ’massvis med miljoner människor’ av den svenska befolkningen inte har förtroende för dem!
  • Förtroendesiffror på ca 45-65% hos allmänheten tolkas uppenbarligen av de stora medieaktörerna (SVT, SR, DN och SvD) som tillfredsställande!
  • Förtroendesiffror på 10-20% hos allmänheten för tabloidtidningarna (Aftonbladet och Expressen) verkar inte heller bekymra dessa medieaktörer.

I vilken annan laglig och konkurrensutsatt verksamhet skulle ägarna, högsta ledningen och deras ansvariga chefer vara nöjda med att inte ens hälften eller drygt hälften av deras kunder eller konsumenter är nöjda med dem, dvs en av två, fem av tio, femtio av hundra, femhundra av tusen m m?

Dessa verksamheter skulle inte överleva på en fri marknad på egen hand utan stöd (läs presstöd), utan ersätts av andra aktörer som tillgodoser de behov och önskemål som kunder eller konsumenter efterfrågar, utan att göra avkall på att bedriva seriösa verksamheter.

Det är besynnerligt skygglapps- och flyktbeteende att de stora medieaktörerna (SVT, SR, DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) ondgör sig över alternativa mediers framväxt i det mediala landskapet, när de själva krattat manegen åt dem!

En elementär åtgärd vore att alltid förmedla sanna och relevanta nyheter utan att utlämna information som riskerar att nyheten uppfattas som osaklig och partisk. En annan grundläggande åtgärd vore att alltid tillämpa konsekvensneutralitet i nyhetsförmedling, t ex när det gäller granska politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper samt deras företrädare, vilket sker alltför sällan.

Mainstreammedia har i princip två vägval:

  • fortsätta kratta manegen åt alternativmedia och därmed fortsätta med det pågående journalistiska haveriet med lågt förtroende hos allmänheten (dvs åtskilliga miljoner människor saknar förtroende för dem), eller
  • fylla det vakuum som de lämnat efter sig i form av allvarliga brister som förekommit när det gäller att förmedla sanna och relevanta nyheter som är sakliga och opartiska baserat på konsekvensneutralitet.

’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism

Det är ett massmedialt och journalistiskt bottennapp när s k ’kändisar’ ges utrymme att förmedla ’pajasliknande’ påståenden om samhällsutvecklingen i Sverige. Listan på ’pajasliknande’ påståenden från ’kändisar’ som florerar i samhällsdebatten och sociala medier är numera ganska lång.

Detta har skett med stöd av de stora medieaktörernas och journalisters s k agenda- eller sensationsjournalistik som uppvisar uppenbara brister i att leva upp till att nyheter skall vara sanna och relevanta samt i förlängningen sakliga och opartiska.

Förekomsten av ’pajasliknande’ påståenden blir påtagligt när ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges stort utrymme att uttala sig om centrala samhällsfrågor utan att ha relevant kunskap och kompetens att stå på.

Att ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges utrymme att uttala sig i samhällsekonomiskt och socialt komplicerade frågor med infantila argument och löjeväckande jämförelser leder till ett fördummande samhällsklimat där officiell statistik och nationell samt internationell forskning relativiseras, och ersätts av faktaresistens.

Fortsätt läsa ’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism

Faktaresistens à la Reinfeldt och Löfven med stöd av SVT, SR, DN och SvD

SVT, SR, DN och SvD har ingått ett samarbete om s k faktakoll. Det sägs vara i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Det sägs också vara i syfte att  granska påståenden av politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier.

Initiativet ter sig dock en smula underligt när dessa medieaktörer samtidigt har uppvisat uppenbara brister i sin egen faktakoll och källkritik när det gäller faktaresistens och förmedling av ‘fake news’. Exempelvis har dessa medieaktörer visat på oförmåga att ha faktakoll och vara källkritiska när det gällt påståenden från statsministrarna Reinfeldt och Löfven.

Samhällsdebatten fördummas med statsministrar à la Reinfeldt och Löfven som verkar sakna förmåga till verklighetsförankring och eftertanke som är i takt med samhällsutvecklingen. Den fördummas ytterligare när SVT, SR, DN och SvD verkar vara ovilliga eller rent av oförmögna att påvisa att Reinfeldt och Lövfen farit med osanningar och på så vis bidragit till desinformation och bristande källkritik i viktiga samhällsfrågor.

Fortsätt läsa Faktaresistens à la Reinfeldt och Löfven med stöd av SVT, SR, DN och SvD

#MeToo-uppropen är egocentriska och exkluderande

#Metoo i dess olika uppropsformer i Sverige visar på att storheten och stoltheten i svensk feminism är uppblåst, överskattad och missvisande. 

Jovisst, svenska kvinnor och flickor har det jämförelsevis bättre än flertalet kvinnor och flickor globalt, men detta är en klen tröst och dålig ursäkt när det uppenbarligen kommer till kvinnors och flickors verklighet i Sverige när det gäller sexuella trakasserier, kränkningar, hot, våld och våldtäkter.

Svensk feminism verkar vara ordfixerad snarare än handlingskraftig.

#Metoo-uppropen höjs till skyarna och sägs vara en revolution, men i så fall inte en revolution för ALLA kvinnor och flickor i det svenska samhället. Svensk feminism har ju också sagts vara en revolution under lång tid, men uppenbarligen är det bara en ytlig och verklighetsfrånvänd betraktelse som inte innefattar ALLA kvinnor och flickor.

Fortsätt läsa #MeToo-uppropen är egocentriska och exkluderande

Journalister och medieredaktioner bakom stereotypa debatter som debatterar stereotyper

Det är inte sällan  som journalister i mainstream media genom ledare och debattinlägg står bakom stereotypa debatter som debatterar stereotyper och som dessutom använder sig av stereotypa ord.

Deras journalistiska gärning som debattörer verkar vara aktivistdriven och  politiserad , ibland kallad agendajournalistik, samt präglad av verklighetsförvanskning och hyckleri, istället för konsekvensneutralitet, fokus på sakfrågan och innehållet i sak.

Flera av dessa journalister och deras medieredaktioner har på senare tid visat sig vara kappvändare som än mer urholkar deras redan skamfilade rykte och förtroende.

Fortsätt läsa Journalister och medieredaktioner bakom stereotypa debatter som debatterar stereotyper

Åsiktskorridoren borde vara en varningssignal!

Debattklimatet i Sverige beskrivs ofta som en åsiktskorridor, vilket borde vara en varningssignal för politiker, makthavare och journalister om de menar allvar när de säger sig stå upp för ett öppet och demokratiskt samhälle och ett debattklimat präglat av nyanser och mångfald.

De borde kanske inse värdet av att ta ett steg tillbaks och lyssna in vad andra har att säga och fundera på om deras egen verklighetsuppfattning och förståelse kring samhällsutvecklingen kan kompletteras.

Idag är det tvärtom, politiker, makthavare och journalister vill till varje pris ha fram sitt budskap och gärna utan att andra får möjlighet att bemöta deras förenklade och återvändsgrändsliknande argument som ofta kan sakna stöd i både forskning och officiell statistik.

Politiker, makthavare och journalister verkar tror sig sitta på sanningar och lösningarna till allsköns problem och utmaningar i samhället som istället ofta är verklighetsfrånvända och saknar relevans för människorna ute i verkligheten.

Fortsätt läsa Åsiktskorridoren borde vara en varningssignal!

Normalisering av SD: slutet på partiets glansdagar eller bara ett M-utspel för gallerierna?

Moderanternas (M) utspel att normalisera Sverigedemokraterna (SD) är tudelat.

Å ena sidan, är M villiga att på allvar samtala och förhandla med SD och är SD villiga att ta dessa samtal och förhandlingar på allvar? Å andra sidan, är detta bara ett utspel för gallerierna av M för att återvinna förlorat väljarstöd till SD och hur kommer SD att agera för att inte förlora sitt väljarstöd tillbaks till M?

Det finns således inte bara oklarheter när det gäller dessa samtal och förhandlingar, utan utfallet beror i allra högsta grad på vilka politiska utgångspunkter och vägval som både M och SD kommer att ha och ta. 

Fortsätt läsa Normalisering av SD: slutet på partiets glansdagar eller bara ett M-utspel för gallerierna?

Samhällsdebatten drivs av särintressen, inte samhällsnytta – varför inte anonymt granskningsförfarande på debattredaktioner?

Inte alla, men flertalet debattsidor har en urvalsprocess där själva skribenten kan väga tyngre än innehållet i debattinlägget. Exempelvis, skickar statsministern, ministrar, partiledare eller andra centrala makthavare i samhället in en debattartikel avböjer sannolikt debattredaktören sällan  från publicering, trots att samma skribenter ofta ges utrymme att berätta om samma saker i intervjuer på TV-nyheter och i dagstidningar .

Forskarsamhällets anonyma granskningsförfarande (blind review) av inskickade artiklar för publicering borde i en förenklad variant kunna vara ett alternativ och tillämpas av debattredaktioner. Det skulle kunna bidra till mångfald när det gäller både skribenter och innehållet i debattinlägg.

Fortsätt läsa Samhällsdebatten drivs av särintressen, inte samhällsnytta – varför inte anonymt granskningsförfarande på debattredaktioner?

Medias rapportering av väljarsympatiundersökningar är okritisk samtidigt skyller opinionsinstituten ifrån sig

Förtroende är lågt för väljarsympatiundersökningar och särskilt efter att dessa haft fel under 2016 när det gäller exempelvis Brexit, fredsuppgörelsen i Colombia, valet på Island och nu senast det amerikanska presidentvalet.

Förtroendet för väljarsympatiundersökningar är också lågt på grund av att medias rapportering av dessa ofta är okritisk. Exempelvis, journalister torgför spekulativa kommentarer och långtgående slutsatser när det gäller ökningar och minskningar i väljarstödet för olika partier som ofta ligger inom den statistiska felmarginalen. Det betyder alltså att en förändring lika gärna kan vara en slumpmässig sådan och därmed en icke-förändring.

Förtroendet för väljarsympatiundersökningar är dessutom lågt på grund av att opinionsinstituten inte upprätthåller tillräckliga krav avseende giltighet och tillförlitlighet på undersökningarna för att genomföra dem på lämpligt vis. De är väl medvetna att om de själva avböjer att genomföra en undersökning så genomförs undersökningen av ett annat opinionsinstitut.

Fortsätt läsa Medias rapportering av väljarsympatiundersökningar är okritisk samtidigt skyller opinionsinstituten ifrån sig

SCB:s stora partisympatiundersökning brister i giltighet och tillförlitlighet

SCBs stora partisympatiundersökning omfattade i den senaste undersökningen ett slumpmässigt sannolikhetsurval med 8 952 i riksdagsval röstberättigade personer utan övre åldersgräns från hela riket. Motsvarande undersökningar har genomförts sedan 1972.

Det finns således både långvarig erfarenhet och sannolikt gedigen kompetens på myndigheten som borde säkerställa att de resultat som presenteras är giltiga och tillförlitliga. Men det finns brister. Åtminstone ett allvarligt fel har återkommit i samband med valresultaten 2006, 2010 och 2014.

SCB genomför sin stora partisympatiundersökning två gånger per år med skattemedel, så detta borde borga för att resultatet är giltigt och tillförlitligt, i alla fall i förhållande till de privata opinionsinstituten som inte har samma ekonomiska förutsättningar.

Men SCB har missat grovt i de tre senaste riksdagsvalen där Sverigedemokraternas väljarandelar i valmanskåren kraftigt underskattats.

Fortsätt läsa SCB:s stora partisympatiundersökning brister i giltighet och tillförlitlighet