FN, IPCC, världsledare, superkändisar och klimataktivister – flytta fokus från symptom till orsaker

Det finns en bekymmersam ensidighet och förenkling gällande den rådande klimatdiskussionen. Klimatet på jorden har alltid förändrats, så detta är inte nytt, utan det som verkar ske är att det pågår en förändring av vädret just nu på flera håll som över tid kan indikera på förändringar i klimatet.

Det verkar således som jorden genomgår en förändring gällande vädret. Om detta består under några decennier kan detta således indikera klimatförändringar.

Den kritiska frågan är dock hur stor påverkan mänsklig aktivitet har i denna process. Det verkar inte finnas säkra siffror på hur stor denna påverkan är från mänsklig aktivitet.

Sunt förnuft säger nog att mänsklig aktivitet borde ha inverkan på hur väder, och i förlängningen klimatet, på jorden utvecklas, men avsaknaden av tillfredsställande giltighet och tillförlitlighet skapar osäkerhet. Dilemmat som verkar vara centralt är koldioxidutsläpp i atmosfären och dess lagring eller återlagring i jordskorpan. Dessa utsläpp är dock inte en orsak.

Koldioxidutsläpp är ett symptom, snarare än en orsak.

Det rapporter som IPCC publicerar baseras på tusentals vetenskapliga artiklar som granskas av oberoende granskare. Detta ger vid första anblicken ett gediget intryck, men det är inte mängden artiklar och studier som är avgörande för förmågan av förutse klimatförändringar och dess orsaker, utan allt är beroende av den tillförlitlighet och giltighet som gängse klimatmodeller kan påvisa.

Gängse klimatmodeller har visat sig ha både låg tillförlitlighet och låg giltighet. 

Exempelvis, IPCCs scenarier gällande temperaturökningen ligger i intervallet någon enstaka grad till flera grader. En av de största bristerna är således att dessa klimatmodeller har en låg förklaringsgrad. Det skall dock påpekas att dessa kan vara de mest pålitliga som vi har idag, men detta är en klen tröst.

Gängse klimatmodeller och scenarier från IPCC är således enbart teoretiska prognosmodeller som hittills har uppvisat bristande förmåga att förklara och förutse nuvarande skeenden gällande klimatet.

IPCC har stort fokus på koldioxidutsläpp, men det är tveksamt om jordens klimat är såpass enkelt att förstå och förutse att EN VARIABEL kan förmedla en trovärdig händelseutveckling gällande framtidens klimat.

Därmed inte sagt att så inte är fallet, men IPCC verkar fokusera på symptom snarare en orsaker.

Tre exempel på orsaker som det talas tyst om:

  1. När det gäller koldioxidutsläpp har EU och USA minskat sina utsläpp med några procent sedan 1990, medan Afrika, Mellanöstern och Asien ökat sina med tiotals procent. Det är en ekvation som inte går ihop.
  2. Den globala befolkningstillväxten tas inte med i ekvationen trots att det finns en explosionsarted befolkningstillväxt i vissa delar av världen (t ex Afrika). Detta bidrar också till att ekvationen inte går ihop.
  3. Den kanske mest graverande orsaken som inte beaktas är att nationalekonomiska modeller bygger på antagandet om tillväxt, dvs ökad konsumtion av varor och tjänster. Utan tillväxt försämras ett lands ekonomiska välstånd enligt gängse ekonomiska modeller. I förlängningen påverkas världsekonomin. Det är ånyo en ekvation som inte går ihop.

Om världen redan förbrukar mer än vad jordklotet kan producera befinner sig världen i en ohållbar nedåtgående spiral, där de avgörande orsakerna lämnas åt framtida generationer att hantera.

I detta sammanhang är det stötande när företagsledare för globala varuproducerande företag påstår att det är genom tillväxt (dvs ökad konsumtion av nya produkter, inte återanvända sådana) som nyckeln ligger till att lösa de globala miljöproblemen.

Det är lika stötande att de som har makt och kan påverka händelseutvecklingen (dvs FN och världsledare) föregår med dåligt exempel genom extravagant leverne och resande som i sig inte är hållbart.

Det är också stötande att superkändisar propagerar för att alla måste bidra till att minska sin påverkan på mijlö, medan de själva  har en miljöpåverkan som vida överstiger vanliga människor.

Att leva som man är lär hade varit klädsamt!

Världen har dessutom andra problem att hantera, såsom miljögifter,  miljöförstöring och artutrotning. Att i detta läge ensidigt fokusera på koldioxidutsläppsnivåer framstår som oansvarigt och ohållbart.

Ekvationen kommer inte att gå ihop så länge de multipla orsakerna inte intar en central del i densamma. Klimatmodeller kommer därmed att fortsätta ha låg tillförlitlighet och låg giltighet.

IPCC, världsledare, superkändisar och klimataktivister borde därför flytta fokus från symptom till orsaker.

 

Den sekulära demokratin urholkas av ovetenskap och religiösa dogmer

Tilltron till den sekulära demokratin som styrelseskick verkar urholkas.

Ett tecken på detta kan vara att stödet för politiska partier på ytterkanterna verkar tillta.

Ett annat tecken på urholkning av den sekulära demokratin är att religiösa dogmer verkar tillåtas styra samhällsutvecklingen i smått och stort.

Ett tredje tecken är att kunskap baserad på vetenskap verkar åsidosättas och ovetenskap tar över i politiskt beslutsfattande.

Ett fjärde tecken är att forskning verkar ersättas av tyckande, ofta i den förljugna godhetens namn.

Det verkar finnas en tro på tomtar och troll i politiskt beslutsfattande.

Fortsätt läsa “Den sekulära demokratin urholkas av ovetenskap och religiösa dogmer”

Kalle Anka påhejad av sina vänner i media underminerar trovärdigheten i forskning om individers brottsbenägenhet

Forskare som verkar vara tongivande  i samhällsdebatten och dessutom ofta synliga i media när det gäller brottsbenbägenhet för individer med invandrarbakgrund boende i förorten verkar besatta att två teser.

(1) Den ena handlar om att individers socio-ekonomiska bakgrund  förklarar individers brottsbenägenhet.

(2) Den andra handlar om att skärpta straff inte påverkar individers brottsbenägenhet.

Båda dessa teser framstår alltmer som hämtade ur Kalle Ankas värld.

Media förhåller sig dessutom okritiskt när dessa påståenden förs fram av dessa forskare.

Om forskarna personifieras av Kalle Anka så framstår media i detta sammanhang som hans vänner, dvs Kalle Anka & C:o.

Fortsätt läsa “Kalle Anka påhejad av sina vänner i media underminerar trovärdigheten i forskning om individers brottsbenägenhet”

’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism

Det är ett massmedialt och journalistiskt bottennapp när s k ’kändisar’ ges utrymme att förmedla ’pajasliknande’ påståenden om samhällsutvecklingen i Sverige. Listan på ’pajasliknande’ påståenden från ’kändisar’ som florerar i samhällsdebatten och sociala medier är numera ganska lång.

Detta har skett med stöd av de stora medieaktörernas och journalisters s k agenda- eller sensationsjournalistik som uppvisar uppenbara brister i att leva upp till att nyheter skall vara sanna och relevanta samt i förlängningen sakliga och opartiska.

Förekomsten av ’pajasliknande’ påståenden blir påtagligt när ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges stort utrymme att uttala sig om centrala samhällsfrågor utan att ha relevant kunskap och kompetens att stå på.

Att ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges utrymme att uttala sig i samhällsekonomiskt och socialt komplicerade frågor med infantila argument och löjeväckande jämförelser leder till ett fördummande samhällsklimat där officiell statistik och nationell samt internationell forskning relativiseras, och ersätts av faktaresistens.

Fortsätt läsa “’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism”

Aktivistdriven forskarkritik och akademiskt revirpinkande präglat av flockbeteende

När forskare inom ett forskningsområde går samman, skriver debattinlägg, framför kritik eller på annat vis deltar i samhällsdebatten i större grupper liknar detta ibland aktivisters tillvägagångssätt att driva samhällsfrågor i syfte att påverka politiker, myndigheter och samhällsopinionen. Några få leder de andra som låter sig styras trots att de kanske inte är särskilt engagerade eller insatta i sakfrågan.

När forskare för fram kritik i en större grupp väcker det frågor om trovärdighet. Ett färskt exempel är kritik framförd av ett drygt tjugotal forskare när det gäller en rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det finns andra exempel med många s k forskare som säger sig vara medförfattare till debattinlägg (se 1 och 2 – notera antalet medförfattande forskare i första inlägget jämfört med slutrepliken)

Ju fler forskare desto större trovärdighet? Knappast, utan detta framstår som politisering av forskning!

Notera att jag i detta inlägg inte tar ställning till om kritiken mot rapporten är befogad eller inte, utan fokuserar flera bakomliggande oklarheter när det gäller den framförda kritiken som dessa forskare säger sig stå enade bakom detta.

Fortsätt läsa “Aktivistdriven forskarkritik och akademiskt revirpinkande präglat av flockbeteende”