Kategoriarkiv: nordinavia.se

Socialdemokraterna – från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism

Ansvaret för socialdemokraternas pågående kräftgång i folkopinionen faller tungt på de som styrt och ställt i partiet under åtminstone det senaste decenniet.

Ett parti består av människor, som alla andra organisationer,  och när dessa ersätts av andra vars förståelse och återkoppling till sina kärnväljare underskattas faller partiet platt i folkopinionen.

Det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna, ett parti med sekelanor och som byggt upp Sverige under flera generationer till ett välfärdssamhälle samt varit ett statsbärande parti i decennier, inte förmått att upprätthålla kompetens och kunskap om samhällsutvecklingen, utan på senare år ägnat sig åt faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor som saknat verklighetsförankring och stöd hos  den bredare allmänheten.

Partiet har behandlat sina kärnväljare som mindre vetande och inte tvekat att motarbeta och använda nedsättande epitet mot kärnväljare som ifrågasatt och kritiserat de som styrt och ställt samt fattat beslut om den faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska inriktningen av den socialdemokratiska politiska agendan. Kärnväljarnas lojalitet har i stor utsträckning gått förlorad och andra väljares förtroende för socialdemokratin har sannolikt urholkats.

Raden av misslyckade partiledare börjar bli lång för socialdemokraterna.

Förfallet började på allvar med Mona Sahlin som verkade i en bubbla av självgodhet, arrogans och förakt mot partiets kärnväljare. Under hennes misslyckade era utmålades socialdemokraterna som ett bidragsparti.

Hon ersattes av gubben i lådan, outsidern Håkan Juholt, som inte fick en reell chans att förhindra det påbörjade förfallet som han ärvt av sin företrädare, utan ifrågasattes och hängdes ut omedelbart av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska falanger inom partiet som avskärmat sig från verkligheten i en anda självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

Stefan Löfven framstår numera som en misslyckad nödlösning, men som inledningsvis ingav partiet hopp. Han saknade dock politisk erfarenhet och som inte haft förmåga att omge sig med verklighetsförankrade medarbetare, utan dessa är drivna av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor. Han verkar själv leva i en verklighetsfrånvänd bubbla.

Socialdemokratiska företrädare som styrt och ställt under de senaste åren framstår som karriärister med fokus på egen vinning och som vänt sig bort från partiets kärnväljare.

De framstår som oprofessionella tillämpande av ’vassa armbågar och hugg i ryggen’ på meningsmotståndare inom partiet . De sprider splittring i kulisserna, utan omtanke om partiets och samhällets bästa i åtanke, än mindre partiets kärnväljare.

Vilka är Stefan Löfvens och socialdemokraternas rådgivare idag? De kan knappast vara genuina socialdemokrater, utan partiet har invaderats av makthungriga karriärister och hänsynslösa  aktivister som i grund och botten knappast är partiet troget gentemot dess kärnväljare, utan opportunister och fulspelare ut i fingerspetsarna.

Socialdemokraternas kris är dessutom en organisatorisk kompetens- och kunskapskris om partiets kärnväljare och samhällsutvecklingen i smått och stort, som bottnar i faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor av de som styrt och ställt under senare år. Självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor har präglat de underliggande tongångarna hos dessa ofta dolda maktspelare.

Socialdemokraterna är idag bara ett av tre stora partier, men riskerar pasokifiering, dvs ytterligare urholkning av sin maktposition i det politiska landskapet och svenska samhället. En försmak kan urskiljas i Göteborg, där partiet inte är ett stort parti längre enligt gängse opinionsundersökningar.

Socialdemokratin har glömt att partiet består av människor, väljare är människor, samhället består av människor – att bortse från människorna och deras betydelse för partiet internt och externt är pinsamt att beskåda, särskilt de som styrt och ställt som i sin egen iver av egenvinning, karriärism och aktivism drivit partiet mot ruinens brant.

Socialdemokraternas glansdagar verkar tillhöra det förflutna. Frågan är om partiet med dagens interna maktspelare har förmågan att resa sig över faktaresistens, narcissism och relativism.

Dagens socialdemokratiska maktspelares självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor är stötande och definitivt en väg mot pasokifiering av svensk socialdemokrati. Partiet har på egen hand arbetat hårt och enträget under flera år för att marginalisera sig från att vara samhällsbyggare och statsbärare. Självgodhet, arrogans och förakt mot sina egna kärnväljare och människor i allmänhet är definitivt inget som ett parti vinner röster på, än mindre en valvinnare.

Framtidsscenariot för socialdemokratin i Sverige borde vara skrämmande för partiet – pasokifiering.

Inget varar för evigt!

Socialdemokraterna verkar inte ha insett detta faktum, utan dagens maktspelare i partiet har en förvanskad, uppblåst och otidsenlig självbild som är i häpnadsväckande otakt med verkligheten – ett självförvållat förfall där den politiska agendan numera sätts av andra partier inför årets val.

Det är framförallt Sverigedemokraterna som bibehållit trovärdighet i sina kärnfrågor kopplat till migration, lag och ordning, där socialdemokraterna gör tafatta och föga trovärdiga förändringar i syfte att anpassa sig till folkopinionen. Moderaterna gör samma tafatta och föga trovärdiga förändringar. Väljarna är inte naiva, utan börjar syna kappvändarna i sömmarna. Inte ens miljöpartiet har bibehållit sin trovärdighet. Vänsterpartiet har däremot vidhållit sin linje i ur och skur.

Det går inte, å enda sidan hävda åtstramning i migrationspolitiken à la socialdemokraterna, och sedan å andra sidan gå vidare med extremt hårt kritiserade lagförslag (Lagrådet) om de s k 9.000 ensamkommande, mestadels vuxna män, som socialdemokraterna stöttar för att inte orsaka en regeringskris med miljöpartiet tätt inpå valet. Det går inte att prata om de äldre och deras livsvillkor inför ett val, när dessa varit bortglömda under mandatperioden. Det går inte att prata om vården, omsorgen och skolan när utvecklingen är föga imponerande under samma mandatperiod. Väljarna efterfrågar trovärdighet att fullfölja utlovade löften, inte tomma ord.

Valfläsk som saknar trovärdighet och substans är inte en valvinnare, utan gynnar andra partier i det politiska landskapet. Här har kanske socialdemokratin något att lära från USAs president Donald Trump, som verkar agera i enlighet med de vallöften som han utlovade i sin presidentvalskampanj.

Socialdemokraterna är på god väg att på egen hand marginalisera sig från att vara ett samhällsbyggar- och statsbärarparti till att bli ett parti i mängden, där andra övertagit taktpinnen och den politiska dagordningen.

Detta har skett runt om i Europa med socialdemokratiska partier, och det verkar enligt gängse opinionsundersökningar vara en tidsfråga innan det drabbar det numera faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska socialdemokratiska partiet i Sverige. Sorgligt för de av oss som gavs möjligheter att växa, utvecklas och göra en klassresa tack vare socialdemokratin, men tyvärr en tänkbar och sannolik realitet enligt gängse opinionsundersökningar inför riksdagsvalet 2018.

Faktum kvarstår, socialdemokraterna verkar ha gått från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism i kombination med självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

 Vem kunde tro detta om socialdemokratin för drygt ett decennium sedan innan Sahlin, Juholt och Löfven intog den politiska scenen och valdes till partiledare, eller var det så att de valdes för att fungera som nyttiga idioter åt andra mer eller mindre dolda maktspelare, karriärister och aktivister i kulisserna inom partiet?

Sverige präglas av politisk nepotism och en framväxande elitistisk maktsfär

Svenska toppolitiker på riksnivå som lämnar politiken belönas trots sina ofta formella tillkortakommanden (t ex utbildning) och kraftigt begränsade praktiska erfarenheter (se http://www.regeringen.se/sveriges-regering/) med toppjobb på myndigheter, statliga och kommunala organisationer samt utlandstjänster i utrikesförvaltningen eller dylikt.

Det finns flera exempel där politiska tillsättningar lett fram till att myndigheter och kommunalt samt statligt ägda organisationer fattat extremt dåliga beslut (t ex Vattenfall och Nuon-affären), utan personligt ansvarsutkrävande av toppolitiker och f d toppolitiker som medverkat och godkänt dessa katastrofala beslut.

Vad säger detta om våra toppolitiker på riksnivå när det gäller deras syn på vikten av intellektuell förmåga, kunskapsbildning och relevanta arbetslivserfarenheter när de tillsätter personer inom sin politiska vänskapskrets på ledande positioner?

Detta är i grund och botten politisk nepotism – dvs svågerpolitik som är en form av vänskapskorruption som borde vara förbjudet.

En konsekvens av politisk nepotism på riksnivå är att den bidrar till nepotismen ges utrymme och därmed frodas samt breder ut sig på bred front i det svenska samhället.

Toppolitikers nepotism på riksnivå legitimerar därmed nepotism i andra sammanhang.

Dagens toppolitiker på riksnivå erbjuds alltså reträttplatser i ledande befattningar på myndigheter, statligt och kommunalt ägda organisationer, inklusive ambassader i utrikesförvaltningen trots att flera av dessa toppolitiker knappast kan sägas varit förutseende och välgrundade i sin politiska gärning och beslutsfattande, utan snarare känslomässiga argument utan kunskap att stödja sig på.

Vad har toppolitiker på riksnivå för relevanta meriter att hänvisa till för dessa tjänster som tillsätts i nepotismens anda bortom deras politiska bakgrund?

Vad har hänt med beaktandet av relevant kunskaper, kompetens och lämpliga erfarenheter när det gäller tillsättningar i ledande positioner? Att ha varit en ledande toppolitiker på riksnivå indikerar inte ett mått på lämplighet i ledarskapsförmåga i andra sammanhang.

Toppolitiker på riksnivå har en hög politisk svansföring när det gäller synen på korruption, men med avseende på nepotism när det gäller reträttplatser för toppolitiker på riksnivå ser de mellan fingrarna. Nepotismen appliceras över partigränser i en anda av tjänster och gentjänster.

Att ha varit en toppolitiker på riksnivå borde inte vara en merit, utan snarare en varningsklocka om att personen troligtvis inte har en gedigen och relevant utbildning i botten (se ånyo http://www.regeringen.se/sveriges-regering/) i kombination med en gedigen och relevant arbetslivserfarenhet förankrad i verkligheten.

Därmed borde flertalet av toppolitikerna på riksnivå vara diskvalificerade från ledande positioner utanför politiken. Det finns sannolikt många andra kompetenta och kvalificerade personer i samhället som borde inneha dessa ledande befattningar.

Alltför många toppolitiker på riksnivå är således relativt sett ganska outbildade och saknar dessutom arbetslivserfarenhet utanför politiken. Om de inte har dessa grundläggande förutsättningar till elementär livserfarenhet, reell verklighetsförankring och intellektuellt samt kritiskt tänkande, hur kan de då ta ansvar och fatta välgrundade beslut i ledande positioner?

Alltför många av dagens toppolitiker på riksnivå verkar sakna tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenheter för att kunna fatta beslut som beaktar helheten. Istället fattar de reaktiva och närsynta beslut med kort tidshorisont på tveksamma grunder, ofta baserat på populism i syfte att anpassa sig till rådande folkopinionen.

Toppolitiker på riksnivå präglade av bristande kunskaper, irrelevanta färdigheter och otillräckliga erfarenheter utanför den politiska sfären göder nepotism i det svenska samhället. Detta är otidsenligt och påvisar moraliska betänkligheter när de själva ofta med STORA ORD predikar floskeln ’allas lika värde’, men de anser sig uppenbarligen vara ’mer värda’ än andra.

Den politiska nepotismen håller på att skapa en elitistisk maktsfär i det svenska samhället bestående av inkompetenta och oansvariga makthavare som inte kan ställs till svars för deras oduglighet och avkrävas ansvar för fattade beslut.

Sverige verkar ha anti-intellektuella och teoretiska toppolitiker på riksnivå

Länken http://www.regeringen.se/sveriges-regering/ påvisar att flera av de senaste årens toppolitiker inte har en examen från högskola eller universitet. Det är dessutom enbart enstaka toppolitiker som har en avslutad fördjupad högre utbildning motsvarande magister/master- eller forskarutbildning.

Toppolitiker på riksnivå pratar trots detta gärna och ofta om att det skall löna sig att skaffa en utbildning, men om de själva inte har gedigna utbildningar och ändå når toppositioner som politiker samt som f d toppolitiker därefter erbjuds ledande positioner i statliga och kommunala organisationer samt i utrikesförvaltningen, framstår de som hycklare.

På vilka grunder är de som f d toppolitiker mer lämpade och kompetenta än andra i samhället bortom den politiska sfären?

Riksdagens ledamöter har en högre utbildningsnivå än genomsnittet för befolkningen i Sverige, men det är en klen tröst när deras “chefer”, dvs toppolitikers teoretiska kunskaper, arbetslivserfarenheter eller praktiska färdigheter framstår som basala, i vissa fall obefintliga.

De är anmärkningsvärt att flera toppolitiker saknar gedigen utbildning, då vi pratar om politiker som har ett avgörande beslutsansvar för Sveriges väl och ve.

Den kritiska frågan är om de senaste årens toppolitiker har eller har haft den intellektuella kapaciteten, kunskapsbildningen, livserfarenheterna och praktiska färdigheterna att ta ansvar för Sveriges väl och ve i framtiden?

Det är tveksamt om de motsvarar de krav som borde ställas på dem, då de senaste årens samhällsutveckling inom olika politik- och samhällsområden knappast kan påstås vara positiva, utan snarare märkbart negativa. De begränsade och gemensamma samhällsresurserna har använts och används i populistik och oansvarig anda inom olika områden utan gedigna konsekvensanalyser.

Flera av toppolitikerna under de senaste åren har i bästa fall en avslutad akademisk utbildning på grundnivå på sitt CV enligt regeringskansliet, men de som har någon form av högre utbildning (t ex enstaka kurser) är inte sällan oavslutad. Det innebär att de inte har avklarat en högskole- eller universitetsexamen. Det betyder att de enbart påbörjat en utbildning, men inte avslutat den, vilket väcker frågor kring deras intellektuella förmåga och varför de inte avslutat en påbörjad utbildning.

När det gäller de som har en avslutad magister/master- och forskarutbildning bland de senaste årens toppolitiker, såsom partiledare, statsministrar och ministrar, är dessa bara några enstaka personer. Det är dessutom flera av de senaste årens toppolitiker som inte har någon högre eller avslutad utbildning överhuvudtaget.

Dagens toppolitiker på riksnivå framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella, verkar brista i bildning och dessutom verka sakna många praktiska färdigheter från arbetslivet utanför politiken. En kurs eller kortare utbildning här och där, ett sommarjobb, ett extraknäck och korta vikariat är föga tillfredställande, än mindre tillräckligt.

Det räcker att titta på partiledarna och språkrören i riksdagen de senaste åren, som överlag inte imponerar när det gäller deras sammanvägda utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Detsamma gäller flera av de senaste årens ministrar. De framstår som nickedockor som styrs av andra än sina intellektuella färdigheter och egna erhållna livserfarenheter.

Dagens toppolitiker framstår som papegojor, då de upprepar det som andra i deras närhet säger att de skall säga.

De framstår som marionetter, då deras tal ofta är skrivna av andra.

Den kritiska frågan är vad dagens toppolitiker på riksnivå egentligen klarar av på egen hand?

En annan kritisk fråga är vad de har för kompetens och färdigheter förutom att prata om ditt och datt i tid och otid?

En tredje kritisk fråga är om deras reella kunskaper och förståelse kring ditt och datt?

Toppolitiker framstår istället ofta som simpla utan djup och kännedom om sammanhang mellan helheten och dess olika delar på samma vis som delarnas betydelse för helheten som de ofta uttalar sig om i media och debatter. De framför väl inövade fraser som inte sällan är motsägelsefulla, dvs de säger en sak utan förplikteelse att leva upp till sina utsagor, utan agerar  i motsats till de de säger. 

Exempelvis, Stefan Löfven säger att de skall vara ‘ordning och reda’, eller ‘ett nej är ett nej’ osv, men agerar därefter i motsats till dessa utsagor. Ett annat exempel på bristande logik fullt av motsägelser och avsaknad av analytisk förmåga är Annie Lööfs presskonferens gällande regeringens lagförslag om unga ensamkommande, vilket utan tidigare motstycke sågats fullständigt av tunga remissinstanser såsom Lagrådet. Det blir fortsättningsvis svårt att ta hennes uttalanden på allvar beaktande av att hon skall vara jurist och i detta sammanhang på fullaste allvar menar att moral står över lagen!

Detta exempel visar på att flera av de senaste årens toppolitiker verkar sakna analytisk förmåga när det gäller grundläggande förståelse av orsak-verkan liksom konsekvenserna av sina politiska agendor och fattade riksdagsbeslut.

De senaste årens toppolitiker framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella och teoretiska, då de verkar brista i egen bildning och sakna relevanta arbetslivserfarenheter samt praktiska färdigheter inom ansvarsområden som de ofta och gärna uttalar sig samt fattar beslut om, dock utan att de kan utkrävas ansvar i efterhand.

Mainstreammedia har krattat manegen åt alternativmedia

Alternativmedias existensberättigande har gynnats av stora medieaktörers iscensatta agenda- (t ex DN) och sensationsjournalistik (t ex Aftonbladet och Expressen) i kombination med ett journalistiskt förfall och oförmåga (t ex SVT och SR) att kritiskt granska politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper samt deras företrädare beaktande av konsekvensneutralitet.

Det är ett pågående journalistiskt haveri att granskande journalistik och media inte ställer aktivistgrupper och deras företrädare mot väggen gällande deras ekonomiska och sociala (t ex politiska, religiösa och kulturella) agendor.

De stora medieaktörerna låter därmed deras agendor och aktivism frodas fritt i samhället utan kritisk granskning och på så vis tillåts vilseleda eller ge stöd åt andra aktivister som hänger sig åt ekonomisk och social aktivism med dolda agendor.

Detta har lett till att s k alternativmedia fått en plattform att granska och nyhetsförmedling av politiska, kulturella och religiösa aktivistgrupper och deras företrädare samt påvisa det pågående journalistiska haveriet hos de stora medieaktörerna att inte granska dessa makthavare i det svenska samhället.

Två exempel på alternativmedia är: ’ledarsidorna.se’ och ’detgodasamhallet.se’. Båda erbjuder andra perspektiv på politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper och deras företrädare som verkar i det svenska samhället. De framför kritik mot både ledande politiska, religiösa och kulturella makthavare samt ett pågående journalistiskt förfall.

Andra alternativa medier som ofta framställs negativt (men som följer de pressetiska reglerna) är: ’samnytt.se’ (tidigare avpixlat.se) och ’friatider.se’ (inte känt från TV, utan bokmässan!). Båda har fått omfattande och gratis medial uppmärksamhet samt spridning från det stora aktörerna i mainstreammedia i sina försök att svartmåla deras verksamhet och bortförklara sina egna tillkortakommanden i att granska politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper och deras företrädare.

Det mediala etablissemanget (medieredaktioner och deras journalister) och deras medlöpare (t ex kultur- och nöjesprofiler) har alltför ofta hängett sig åt att försöka hänga ut, svärta ner, förlöjliga och tysta vanliga människor som ställt sig kritiska till den samhällsutveckling som skett utan ansvarstagande från politiker och myndigheter.

Alternativa medier fyller bara ett vakuum som mainstreammedia lämnat efter sig inom olika samhällsområden vars informationsinnehåll och utveckling efterfrågas av en bred allmänhet.

I takt med att de digitala plattformarna på sociala medier blivit var och ens verktyg för kommunikation, sprids information enkelt och snabbt i parallella och alternativa informationskanaler. De traditionella aktörerna i mainstreammedia, vars maktmonopol att nå ut till breda grupper i samhället har kraftigt urholkats.

De stora medieaktörerna anklagar ofta alternativa medier för faktaresistens och ’fake news’. Samtidigt har de själva uppenbara problem med faktaresistens och ’fake news’ i sin nyhetsförmedling där sann och relevant information utelämnas och därmed förmedlar emellanåt partiska och godtyckliga nyheter.

Det kan handla om personers bakgrundsinformation (kopplingar till politiska och religiösa organisationer och nätverk nationellt samt internationellt) som utelämnas och att sakuppgifter (skeenden och handlingar) inte redovisas fullständigt och på så vis brister i konsekvensneutralitet. Det kan handla om antydningar, spekulationer och ryktesspridning utan bevis.

Menar de stora mainstreamaktörerna allvar med att förmedla relevanta och sanna nyheter behöver de ta sin roll på allvar när det gäller opartisk och saklig nyhetsförmedling baserat på konsekvensneutralitet.

Det är uppenbart att mainstreammedias otillfredsställande förtroende hos allmänheten är självförvållat, då självkritik och självsanering när det gäller journalistiska avarter och bottennapp i princip inte existerar. De pressetiska reglerna tänjs och tolkas egocentriskt och narcissistiskt för att bortförklara felsteg och undermålig journalistik, istället för att på allvar återupprätta förtroendet hos den breda allmänheten.

Några ord om hur illa ställt det är med allmänhetens förtroende för de stora aktörerna inom svensk media, såsom SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet:

  • Lite mer än hälften av medborgarna i samhället har förtroende för SVT och SR, vilket betyder ’miljoner människor’ i samhället saknar förtroende för dem!
  • När det gäller DN och SvD känner inte ens hälften av medborgarna förtroende för dem, dvs ’ännu fler miljoner människor’ saknar förtroende för dem!
  • När det gäller Aftonbladet och Expressen är förtroendet katastrofalt hos medborgarna med ’massvis med miljoner människor’ av den svenska befolkningen inte har förtroende för dem!
  • Förtroendesiffror på ca 45-65% hos allmänheten tolkas uppenbarligen av de stora medieaktörerna (SVT, SR, DN och SvD) som tillfredsställande!
  • Förtroendesiffror på 10-20% hos allmänheten för tabloidtidningarna (Aftonbladet och Expressen) verkar inte heller bekymra dessa medieaktörer.

I vilken annan laglig och konkurrensutsatt verksamhet skulle ägarna, högsta ledningen och deras ansvariga chefer vara nöjda med att inte ens hälften eller drygt hälften av deras kunder eller konsumenter är nöjda med dem, dvs en av två, fem av tio, femtio av hundra, femhundra av tusen m m?

Dessa verksamheter skulle inte överleva på en fri marknad på egen hand utan stöd (läs presstöd), utan ersätts av andra aktörer som tillgodoser de behov och önskemål som kunder eller konsumenter efterfrågar, utan att göra avkall på att bedriva seriösa verksamheter.

Det är besynnerligt skygglapps- och flyktbeteende att de stora medieaktörerna (SVT, SR, DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) ondgör sig över alternativa mediers framväxt i det mediala landskapet, när de själva krattat manegen åt dem!

En elementär åtgärd vore att alltid förmedla sanna och relevanta nyheter utan att utlämna information som riskerar att nyheten uppfattas som osaklig och partisk. En annan grundläggande åtgärd vore att alltid tillämpa konsekvensneutralitet i nyhetsförmedling, t ex när det gäller granska politiska, religiösa och kulturella aktivistgrupper samt deras företrädare, vilket sker alltför sällan.

Mainstreammedia har i princip två vägval:

  • fortsätta kratta manegen åt alternativmedia och därmed fortsätta med det pågående journalistiska haveriet med lågt förtroende hos allmänheten (dvs åtskilliga miljoner människor saknar förtroende för dem), eller
  • fylla det vakuum som de lämnat efter sig i form av allvarliga brister som förekommit när det gäller att förmedla sanna och relevanta nyheter som är sakliga och opartiska baserat på konsekvensneutralitet.

’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism

Det är ett massmedialt och journalistiskt bottennapp när s k ’kändisar’ ges utrymme att förmedla ’pajasliknande’ påståenden om samhällsutvecklingen i Sverige. Listan på ’pajasliknande’ påståenden från ’kändisar’ som florerar i samhällsdebatten och sociala medier är numera ganska lång.

Detta har skett med stöd av de stora medieaktörernas och journalisters s k agenda- eller sensationsjournalistik som uppvisar uppenbara brister i att leva upp till att nyheter skall vara sanna och relevanta samt i förlängningen sakliga och opartiska.

Förekomsten av ’pajasliknande’ påståenden blir påtagligt när ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges stort utrymme att uttala sig om centrala samhällsfrågor utan att ha relevant kunskap och kompetens att stå på.

Att ’kändisar’ i kultur-, nöjes- och medievärlden ges utrymme att uttala sig i samhällsekonomiskt och socialt komplicerade frågor med infantila argument och löjeväckande jämförelser leder till ett fördummande samhällsklimat där officiell statistik och nationell samt internationell forskning relativiseras, och ersätts av faktaresistens.

Fortsätt läsa ’Kändisars pajasliknande’ påståenden = vänsterliberal populism, tvivelaktig humanism och falsk feminism

Faktaresistens à la Reinfeldt och Löfven med stöd av SVT, SR, DN och SvD

SVT, SR, DN och SvD har ingått ett samarbete om s k faktakoll. Det sägs vara i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Det sägs också vara i syfte att  granska påståenden av politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier.

Initiativet ter sig dock en smula underligt när dessa medieaktörer samtidigt har uppvisat uppenbara brister i sin egen faktakoll och källkritik när det gäller faktaresistens och förmedling av ‘fake news’. Exempelvis har dessa medieaktörer visat på oförmåga att ha faktakoll och vara källkritiska när det gällt påståenden från statsministrarna Reinfeldt och Löfven.

Samhällsdebatten fördummas med statsministrar à la Reinfeldt och Löfven som verkar sakna förmåga till verklighetsförankring och eftertanke som är i takt med samhällsutvecklingen. Den fördummas ytterligare när SVT, SR, DN och SvD verkar vara ovilliga eller rent av oförmögna att påvisa att Reinfeldt och Lövfen farit med osanningar och på så vis bidragit till desinformation och bristande källkritik i viktiga samhällsfrågor.

Fortsätt läsa Faktaresistens à la Reinfeldt och Löfven med stöd av SVT, SR, DN och SvD

Regeringens feministiska utrikespolitik har präglats av inrikespolitiskt hyckleri och dubbelmoral

Regeringen proklamerade vid sitt tillträde under hösten 2014 att den skulle driva en feministisk utrikespolitik, som ingav förhoppningar om en etiskt och moraliskt inriktad utrikespolitik baserad på socialt och miljömässigt ansvarstagande bortom enbart ekonomiska och poltiska hänsynstaganden.  

Händelser kring Saudiarabien och regeringsföreträdares inrikespolitiska uttalanden om landet och samtidigt tystnaden inför och under statsministerns besök i Kina under 2014 väckte redan då onekligen funderingar om regeringen menade allvar med sin feministiska utrikespolitik.

Regeringen erkände dessutom staten Palestina som inte hade eller har kontroll över sina gränser och statsbildning, men har samtidigt inte erkänt Taiwan som har en fungerande demokrati och konstitution samt har kontroll över sina gränser.  Västsahara har inte heller erkänts, där okupationsmakten Marocko sätter press i relationer med Sverige. Regeringen är också otydlig med sin syn på svensk vapenexport till diktaturer eller inte.

Regeringens feministiska utrikespolitik verkar snarare präglas av inrikespolitiskt hyckleri i kombination med utrikespolitisk dubbelmoral.

Fortsätt läsa Regeringens feministiska utrikespolitik har präglats av inrikespolitiskt hyckleri och dubbelmoral

#MeToo-uppropen är egocentriska och exkluderande

#Metoo i dess olika uppropsformer i Sverige visar på att storheten och stoltheten i svensk feminism är uppblåst, överskattad och missvisande. 

Jovisst, svenska kvinnor och flickor har det jämförelsevis bättre än flertalet kvinnor och flickor globalt, men detta är en klen tröst och dålig ursäkt när det uppenbarligen kommer till kvinnors och flickors verklighet i Sverige när det gäller sexuella trakasserier, kränkningar, hot, våld och våldtäkter.

Svensk feminism verkar vara ordfixerad snarare än handlingskraftig.

#Metoo-uppropen höjs till skyarna och sägs vara en revolution, men i så fall inte en revolution för ALLA kvinnor och flickor i det svenska samhället. Svensk feminism har ju också sagts vara en revolution under lång tid, men uppenbarligen är det bara en ytlig och verklighetsfrånvänd betraktelse som inte innefattar ALLA kvinnor och flickor.

Fortsätt läsa #MeToo-uppropen är egocentriska och exkluderande

Var inte naiv och dum – gilla inte alltid olika!

Det borde vara en självklarhet att det inte är de yttre attributen (t ex hud- och hårfärg) som bidrar till att vi är lika eller olika, utan de inre attributen (t ex värderingar och traditioner). Dessa inre attribut är ofta präglade av kulturella och/eller religiösa värderingar (normer och attityder) och traditioner (seder och bruk) som är djupt rotade i människors självbild, beteenden och uppfattningar om andra.

Familjer med svensk bakgrund har olika värderingar och traditioner. Familjer med helt eller delvis utländsk bakgrund har också olika värderingar och traditioner. Det är således en självklarhet de människor som kommit hit på senare år är olika när det gäller deras värderingar och traditioner.

Fortsätt läsa Var inte naiv och dum – gilla inte alltid olika!

Det råder tystnad kring segregationen i segregerade bostadsområden

Sverige är ett motsägelsefullt land där hög svansföring kan prägla den officiella bilden (t ex avseende fri- och rättigheter samt jämlikhet), men som inte alltid speglar verkligheten i ett allt mer splittrat samhälle där samhörighet och sammanhållning håller på att ersättas med polarisering, utanförskap och segregering.

Särskilt segregeringen i segregerade bostadsomräden förekommer sällan i samhällsdebatten, utan fokus är på förhållandet mellan samhället i stort och (oftast) invandrartäta bostadsområden. Bilden som syns i debatten är att segregation inte förekommer i segregerade områden trots att dessa kan vara starkt segregerade av etniska, nationella, kulturella och religiösa orsaker.

Segregation finns inte bara mellan det omgivande majoritetssamhället och minoriteter, utan den finns också mellan minoriteter, och dessutom inom minoriteter.

Fortsätt läsa Det råder tystnad kring segregationen i segregerade bostadsområden