FN, IPCC, världsledare, superkändisar och klimataktivister – flytta fokus från symptom till orsaker

Det finns en bekymmersam ensidighet och förenkling gällande den rådande klimatdiskussionen. Klimatet på jorden har alltid förändrats, så detta är inte nytt, utan det som verkar ske är att det pågår en förändring av vädret just nu på flera håll som över tid kan indikera på förändringar i klimatet.

Det verkar således som jorden genomgår en förändring gällande vädret. Om detta består under några decennier kan detta således indikera klimatförändringar.

Den kritiska frågan är dock hur stor påverkan mänsklig aktivitet har i denna process. Det verkar inte finnas säkra siffror på hur stor denna påverkan är från mänsklig aktivitet.

Sunt förnuft säger nog att mänsklig aktivitet borde ha inverkan på hur väder, och i förlängningen klimatet, på jorden utvecklas, men avsaknaden av tillfredsställande giltighet och tillförlitlighet skapar osäkerhet. Dilemmat som verkar vara centralt är koldioxidutsläpp i atmosfären och dess lagring eller återlagring i jordskorpan. Dessa utsläpp är dock inte en orsak.

Koldioxidutsläpp är ett symptom, snarare än en orsak.

Det rapporter som IPCC publicerar baseras på tusentals vetenskapliga artiklar som granskas av oberoende granskare. Detta ger vid första anblicken ett gediget intryck, men det är inte mängden artiklar och studier som är avgörande för förmågan av förutse klimatförändringar och dess orsaker, utan allt är beroende av den tillförlitlighet och giltighet som gängse klimatmodeller kan påvisa.

Gängse klimatmodeller har visat sig ha både låg tillförlitlighet och låg giltighet. 

Exempelvis, IPCCs scenarier gällande temperaturökningen ligger i intervallet någon enstaka grad till flera grader. En av de största bristerna är således att dessa klimatmodeller har en låg förklaringsgrad. Det skall dock påpekas att dessa kan vara de mest pålitliga som vi har idag, men detta är en klen tröst.

Gängse klimatmodeller och scenarier från IPCC är således enbart teoretiska prognosmodeller som hittills har uppvisat bristande förmåga att förklara och förutse nuvarande skeenden gällande klimatet.

IPCC har stort fokus på koldioxidutsläpp, men det är tveksamt om jordens klimat är såpass enkelt att förstå och förutse att EN VARIABEL kan förmedla en trovärdig händelseutveckling gällande framtidens klimat.

Därmed inte sagt att så inte är fallet, men IPCC verkar fokusera på symptom snarare en orsaker.

Tre exempel på orsaker som det talas tyst om:

  1. När det gäller koldioxidutsläpp har EU och USA minskat sina utsläpp med några procent sedan 1990, medan Afrika, Mellanöstern och Asien ökat sina med tiotals procent. Det är en ekvation som inte går ihop.
  2. Den globala befolkningstillväxten tas inte med i ekvationen trots att det finns en explosionsarted befolkningstillväxt i vissa delar av världen (t ex Afrika). Detta bidrar också till att ekvationen inte går ihop.
  3. Den kanske mest graverande orsaken som inte beaktas är att nationalekonomiska modeller bygger på antagandet om tillväxt, dvs ökad konsumtion av varor och tjänster. Utan tillväxt försämras ett lands ekonomiska välstånd enligt gängse ekonomiska modeller. I förlängningen påverkas världsekonomin. Det är ånyo en ekvation som inte går ihop.

Om världen redan förbrukar mer än vad jordklotet kan producera befinner sig världen i en ohållbar nedåtgående spiral, där de avgörande orsakerna lämnas åt framtida generationer att hantera.

I detta sammanhang är det stötande när företagsledare för globala varuproducerande företag påstår att det är genom tillväxt (dvs ökad konsumtion av nya produkter, inte återanvända sådana) som nyckeln ligger till att lösa de globala miljöproblemen.

Det är lika stötande att de som har makt och kan påverka händelseutvecklingen (dvs FN och världsledare) föregår med dåligt exempel genom extravagant leverne och resande som i sig inte är hållbart.

Det är också stötande att superkändisar propagerar för att alla måste bidra till att minska sin påverkan på mijlö, medan de själva  har en miljöpåverkan som vida överstiger vanliga människor.

Att leva som man är lär hade varit klädsamt!

Världen har dessutom andra problem att hantera, såsom miljögifter,  miljöförstöring och artutrotning. Att i detta läge ensidigt fokusera på koldioxidutsläppsnivåer framstår som oansvarigt och ohållbart.

Ekvationen kommer inte att gå ihop så länge de multipla orsakerna inte intar en central del i densamma. Klimatmodeller kommer därmed att fortsätta ha låg tillförlitlighet och låg giltighet.

IPCC, världsledare, superkändisar och klimataktivister borde därför flytta fokus från symptom till orsaker.

 

Förödande bortförklaringar av politiker och myndighetschefer: “…vi har varit naiva…” – “…vi skall se över våra rutiner…”

Tar politiker och myndighetschefer i den offentliga sektorn ansvar?

Det gängse svaret från politiker när deras beslutsfattande lett fram till betydnade tillkortakommanden är: : “…vi har varit naiva…”.

‘Vi’ är att kollektivt skuldbelägga alla politiker, trots att de oftast funnits politiker inom samma parti eller hos andra som tidigt påtalat faror eller brister i politiska beslut. Det hade varit klädsamt att erkänna sin egen dumdristighet och brister.

Det gängse svaret från myndighetschefer i den offentliga  sektorn när fel och brister kommer upp till ytan är: “…vi skall se över våra rutinerna...”. 

Det hade varit klädsamt att avgå på egen begäran och ägna sitt yrkesverksamma liv till något annat som kräver mindre ansvarstagande, men så sker givetvis inte idag, utan de belönas istället med fortsatt förtroende eller en ny chefsposition.

Det finns ju uppenbara exempel på politiker och myndighetschefer (ingen nämnd, men ingen glömd!) som år efter år utmärkt sig genom inkompetens,  oansvarighet och okunnighet, men som tillåtits fortsätta år efter år.

Detta kan sannolikt förklaras av politisk nepotism som i förlängningen skadar tilltron till det demokratiska styrelseskicket. Vanligt folk straffas för små förseelser, men politiker och myndighetschefer går fria trots att de kan ha åsamkat betydande ekonomiska och sociala kostnader för samhället.

Är detta att ta ansvar?

Knappast!

Ansvar borde innebära att politiker och myndighetschefer tar ansvar innan fel och brister uppstår, istället för när de först blivit påtalade offentligt.

Med ansvar kommer politikers och myndighetschefers ansvars att ligga ett steg före händelseutvecklingen (proaktivt), inte ett steg efter (reaktivt). 

Tyvärr finns det idag inget ansvarsutkrävande av politiker och myndighetschefer. Ämbetsmannaansvaret försvann på 70-talet, så det finns inga påföljder när politiskt beslutsfattande och myndighetsbeslut visar sig vara ekonomiskt och socialt skadliga för människor och samhället i stort.

Suboptimering i politiskt beslutfattande – ett resultat av okunnighet och inkompetens

Politiskt beslutsfattande under senare år framstår alltmer som att det saknas ett helhetsperspektiv. Ett annat ord för avsaknaden av ett helhetsperspektiv är SUBOPTIMERING.

Suboptimering är sannolikt ett ord som politiker inte känner till eller förstår innebörden av när man lyssnar på vad de säger och de beslut som sedan fattas.

Exempelvis, ett NEJ är ett NEJ och sedan beslutas att flera tusen personer skall få en andra chans att stanna. Det är ett flagrant avsteg från principen om likabehandling. Ett annat exempel är drygt 1.5 mijloner uppehållstillstånd under femton år är en annnan indikation på suboptimering i politiskt beslutsfattande samtidigt som samhällets infrastruktur inom olika områden inte anpassats till denna kraftiga befolkningstillväxt.

Det är alldeles för många avsteg från lagar och regler när det gäller likabehandling och illa grundade infrastrukturbeslut som påverkar samhällsutvecklingen negativt. Dessa enskilda beslut bottnar ofta i suboptimerat politiskt bslutsfattande.

En sannolik orsak till suboptimering i politiskt beslutsfattande är populism.

En annan trolig orsak till suboptimering i politiskt beslutsfattande är känslomässiga argument istället för faktabaserade.

En tredje möjlig orsak till suboptimering i politiskt beslutsfattande är avsaknaden av ämbetsmannaansvar.

Det finns givetvis många andra orsaker, men poängen är att ett samhälles infrastruktur inte kommer att fungera väl i ett längre perspektiv när beslut efter beslut bortser från ett helhetsperspektiv, utan baseras på suboptimering.

Suboptimeringen i politiskt beslutfattande har lett till en tilltagande splittring mellan människor där ‘vi-och -dom’ utkristalliserats och gradvis förstärkts.

Suboptimering  i politiskt beslutsfattande borde vara en nationell angelägenhet, men det verkar finnas en allmän tro på hos gemene man att allt löser sig i slutändan.

Ekvationen går inte jämt ut!

Den mentala algoritmen hos många har en bugg!

Det borde räcka att titta närmare på hur det ser ut  i världen i stort för att inse att om helhetsperspektivet saknas framträder konsekvenserna av suboptimering i politiskt beslutsfattande.

Verkligheten börjar hinna ikapp de senaste årens politiska beslutsfattande – från föregångsland till skräckexempel.

 

 

Individualistiska och oansvariga politiker – en spegelbild av ‘folket’

Det klagas och gnälls på politiker i ur och skur, men till syvende och sist är dessa politiker valda av ‘folket’ och ‘folket’ har därmed gjort sig förtjänt av dem.

Faktum är att de är framröstade av ‘folket’ i allmänna val till riksdag, landsting och kommuner samt nu senast till EU-parlamentet.

‘Folket’ röstar fram politiker som är outbildade och framstår som okunniga och allmänt inkompetenta.

‘Folket’ röstar på politiker som har ringa eller ingen praktisk erfarenhet av att INTE vara inom politiken.

Varför klaga och gnälla på politiker?

Fortsätt läsa “Individualistiska och oansvariga politiker – en spegelbild av ‘folket’”

Den sekulära demokratin urholkas av ovetenskap och religiösa dogmer

Tilltron till den sekulära demokratin som styrelseskick verkar urholkas.

Ett tecken på detta kan vara att stödet för politiska partier på ytterkanterna verkar tillta.

Ett annat tecken på urholkning av den sekulära demokratin är att religiösa dogmer verkar tillåtas styra samhällsutvecklingen i smått och stort.

Ett tredje tecken är att kunskap baserad på vetenskap verkar åsidosättas och ovetenskap tar över i politiskt beslutsfattande.

Ett fjärde tecken är att forskning verkar ersättas av tyckande, ofta i den förljugna godhetens namn.

Det verkar finnas en tro på tomtar och troll i politiskt beslutsfattande.

Fortsätt läsa “Den sekulära demokratin urholkas av ovetenskap och religiösa dogmer”