Varför har Sveriges strategi hittills misslyckats? EN FJÄRDE FÖRKLARING: ‘(o)försiktighetsprincipen’

I två tidigare inlägg lyftes TRE FÖRKLARINGAR fram till varför Sveriges strategi för pandemiarbetet hittills misslyckats, nämligen (i) ‘för lite och (ii) försent; och (iii) ‘okontrollerad smittspridning’.

En FJÄRDE FÖRKLARING är ‘(o)försiktighetsprincipen’.

Regeringen och Folkhälsomyndigheten (FHM) har medvetet nedprioriterad den s k  ‘försiktighetsprincipen, vilken innebär:

“…modell för offentligt beslutsfattande i situationer då en potentiell miljö- eller hälsorisk anses påvisad men då tillgänglig vetenskaplig kunskap är otillräcklig för en säker slutsats angående riskens existens eller storleksordning. Grundtanken är att kunskapsbristen inte får användas som skäl för att uppskjuta eller underlåta kostnadseffektiva skyddsåtgärder…”

Folkhälsomyndighetens (FHM) ständiga prat om svag ‘evidens’ (dvs vetenskaplig kunskap kan vara otillräcklig) i olika avseenden bryter således mot ‘försiktighetsprincipen’.

Exempelvis, FHM beslutade inte förrän i slutet av juni att rekommendera  munskydd i vården (dvs INTE krav). Statsepidemiolog Tegnell säger: “Trots det magra vetenskapliga underlaget ser vi att man kan överväga att lägga till munskydd eller visir som en extra åtgärd.”

Munskydd är ett exempel som FHM hävdat sakna relevans för smittspridning och dessutom ha svag evidens, men det finns tvärtom evidens i forskningen (läs här).

Internationellt är dessutom användningen av munskydd vedertagen i många länder i syfte att minska spridningen i offentliga och privata (affärs) miljöer inom- och utomhus där trängsel kan uppstå och luftcirkulationen kan orsaka smittspridning.

Att ta det ‘osäkra före det säkra’ istället för det ‘säkra före det osäkra’ motsvarar INTE tillämpningen av ‘försiktighetsprincipen’.