COVID-19 och ‘HEHE’-klubben: Experter har fel och lekmän blir experter

Generaldirektören för Folkhälsomyndigheten (FHM), den nuvarande statsepidemiologen och en före detta statsepidemiolog  är resultatet  av den kunskapsmässiga inavel och kompetensmässiga dränering som uppstår när okunniga och inkompetenta politiker utser myndighetschefer genom politiska tillsättningar i en anda av elitism och nepotism.

Förakt mot kunskap och kompetens har nedvärderats och reducerats till personliga nätverk mellan politiker, ex-politiker och politruker.

Denna trio av tre äldre herrar personifierar och synliggör personer som tillhör den s k ‘HEHE-klubben’,

Det är en klubb för inbördes beundran bestående av personer som tror sig veta allt och dessutom veta bättre än alla andra. De är sällan lyhörda och ödmjuka, utan ger självsäkra och tvärsäkra JA eller NEJ på frågor.  De hävdar saker som saknar stöd och tillämpar härskartekniker mot kritiker.

‘Hehe…!’

Dessa tre herrar tror sig sitta inne med sanningen gällande COVID-19, men de vägrar redovisa sina metodmässiga utgångspunkter och antaganden, vetenskapligt stöd i forskning, dataunderlag och analysmodeller.

Världshälsoorganisationen (WHO), EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) och Centers for Disease Control and Prevention (CDC) har fel. Kritik som förs fram av forskarsamhället i Sverige är fel när forskare ifrågasätter obefintlig transparens i dataunderlag. Alla andra länders expertråd har fel, som valt att agera enligt ‘försiktighetsprincipen’.

Det är anmärkningsvärt och beklagligt att dessa tre herrar regelbundet haft fel om COVID-19 de senaste månaderna på presskonferenser och intervjuer. Deras vetenskapligt baserade svar på kritiska frågor lyser med sin frånvaro,. De svarar antingen självsäkert och tvärsäkert JA/NEJ eller så svarar de svepande, med bortförklaringar eller fokusförflyttningar.

Dessa tre herrar gör allt i sin makt för att inte  sitta med ‘Svarte Petter’. De skjuter hela tiden över ansvaret på den enskilda inidividen, näringsidkaren eller organisationen. De skjuter ansvaret framför sig för att inte ställas till svars.

Riktiga experter (s k sakkunniga eller kunniga i sak) har ofta lång erfarenhet och gedigna kunskaper inhämtade från forskning eller praktisk verksamhet som är grunden till s k expertkunskap.

Men alla experter har ett bäst-före-datum. Det drabbar alla s k experter förr eller senare att deras tid som expert tillhör en svunnen tid, men de har inte alltid vett att inse det själva.

Men expertkunskap är också färskvara när det gäller COVID-19, då forskningsfronten uppdateras och tillförs ny kunskap i rask takt. 

Att bli anlitad och uttala sig  som expert inom ett specifikt område (t ex COVID-19) innebär ett stort ansvar, men dessa tre herrar ser sig troligtvis som felfria, kanske ‘övermänniskor‘.

Alla experter kan ha fel, men experter som inte kan erkänna fel och ompröva sina teser är olämpliga och borde ha obefintlig trovärdighet.

Generaldirektören för Folkhälsomyndigheten (FHM) , den nuvarande statsepidemiologen och en före detta statsepidemiolog verkar tyvärr inte längre ha kvar den intellektuella förmågan, viljan och ödmjukheten till självkritik och nyfikenhet på ny kunskap.

Lekmän kan ha fel utan att det får konsekvenser för andra, men s k experter har inte denna möjlighet att gång på gång inte ‘fattat galoppen’ och dessutom hela tiden förringar och vilseleder med påståenden som varit felaktiga och saknat stöd i forskning.

Att inte hänga med var forskningsfronten befinner sig diskvalifierar en person från att vara expert inom ett ämnesområde såsom COVID-19..

När s k experter som uttalar sig om COVID-19 radar upp felaktigheter över tid och lekmän har lika eller mer rätt finns anledning till oro. 

Politikers tillsättningar av ex-politiker och politruker leder till inavel och att ‘HEHE-klubben’ cementeras i maktens korridorer.

Gränslandet mellan expert och lekman suddas ut. Experter framstår som lekmän, medan lekmän inser att experterna inte längre är experter.