Ensidighet, extremism och dogmatism präglar vår tids stora samtalsämne – klimatförändringar

Jag är ingen klimatforskare, men förvånas och oroas över den ensidighet, extremism och dogmatism som präglar vår tids stora samtalsämne, nämligen klimatförändringar

Det finns en avsaknad av sans och balans  i debatt och mediarapportering om klimatförändringar. Ödmjukhet och försiktighet lyser alltsom oftast med sin frånvaro.

Johan Rockström påstår att det finns starka vetenskapliga bevis för att utlösa planetariskt nödläge.

Detta framstår som ett föga konstruktivt och rationellt konstaterande om jordens klimat från en som inte är klimatforskare. Han verkar sakna en forskares ödmjukhet och försiktighet gällande komplexiteten i att förstå och förklara klimatförändringar.

Rockströms  påstående brister i sans och balans. Det påminner snarare om ett domedagsscenario som knappast kan ses som en återspegling av vad forskningen kan vederlägga om jordens klimat och de bakomliggande orsakerna till klimatförändringar.

Bilden som förmedlas är att orsakerna till klimatförändringar är klarlagda och oomtvistade i forskarsamhället.

De av oss som håller på med forskning inom olika ämnesområden är ofta ödmjuka och försiktiga med att dra alltför drastistiska slutsatser baserat på de resultat som redovisas.  Vi är nämligen medvetna om att dessa resultat påverkas av begränsningar som finns i uppställda antaganden, metodval och genomförda analyser. Dessa resultat är dessutom i princip alltid är baserade på förenklingar av verkligheten som är alltför komplex att studera i sin helhet.

Detsamma gäller rimligtvis  jordens klimat och de bakomliggande orsakerna till klimatförändringar. 

Konsensus  i forskning gällande jordens klimat verkar i huvudsak handla om att jordens medeltemperatur ökat med drygt en grad sedan förindustriell tidsepok (dvs slutet av 1800-talet) och att mängden koldioxid i atmosfären ökat. Den senare från 0.03% till drygt 0.04%, dvs en stor procentuell ökning av denna delmängd men en marginell procentuell ökning i förhållande till totalmängden i atmosfären.

I en debattartikel av bl a Rockström i tidskriften Nature lyfts flera s k ‘climate tipping points’ fram. Flertalet av dessa klimatologiska vänd- eller brytpunkter (dvs en kritisk massa uppnås som kan leda till ‘oönskade’ kedjeeffekter och ‘oåterkalleliga’ negativa konsekvenser) är mestadels kopplade till förändringar i is och vatten.

Forskning är sällan entydig gällande klimarförändringar. Det som i huvudsak debatteras och rapporteras i media handlar om effekterna om klimatförändringar. Däremot är orsakerna till dagens s k klimatförändringar inte klarlagda och är omtvistade.

Det verkar helt enkelt inte finnas tillräckligt med empiriska underlag för att förstå och förklara de bakomliggande orsakerna till klimatförändringar.

I den debatt och mediarapportering som pågår hamnar mycket annat i bakgrunden, t ex den explosionsartade befolkningstillväxten i vissa delar av världen, var ökningen gällande koldioxidutsläpp är som störst och där den minskar, där miljögifter, plastavfall och annan miljöförstöring i naturen samt mlijön är som värst, hur detta påverkar människans livsvillkor (t ex hälsa, sjukdomar och fertilitet)

Det framstår därmed som föga ansvarsfullt att jordens och människans välbefinnande samt klimatförändringar begränsas till en orsaksförklaring, nämligen mängden koldioxid i atmosfären.

Jordens klimat kan knappast förstås och förklaras av ökningen av en variabel, utan flera samverkar troligtvis i ett komplext system som ger upphov till gängse klimat och förändringar i dess fotspår. Det finns en fara att låsa sig fast vid en förklaringsgrund till klimatförändringar.

Sans och balans borde råda tills de bakomliggande orsakerna till klimatförändringar kan förklaras och förutses med tillfredsställande giltighet och tillförlitlighet i klimatmodeller.

Exempelvis, solens strålning, molns och vattenångas betydelse på jordens klimat är välkända. Hur moln och vattenånga kan förstås och förklaras  i gängse klimatmodeller är dock fortfarande inte klarlagt.

De genomgående förändringar, allsidiga satsningar och enorma belopp som verkar behövas för att säkerställa jordens och människans välbefinnande i framtiden bör inte baseras på gissningar.

EU-parlamentet utlöst ett s k klimatnödläge  utan att konkreta åtgärder vidtas eller beslutats, vilket i grund och botten bara återspeglar s k plakat- eller symbolpolitik.

Sans och balans i kombination med ödmjukhet och försiktighet borde därför prägla forskare och makthavare som agerar och uttalar sig om klimatförändringar.

Jordens klimat och klimatförändringar bör inte reduceras till ensidighet, extremism och dogmatism.