Dags att syna omoraliska regelverk, omoraliska löner och förmåner samt omoraliska riksdagsledamöter.
Det har precis genomförts ett EU-val i Sverige, där de som valdes till EU-parlamentariker kan förvänta sig löner och andra förmåner som vanliga människor bara kan drömma om.
Detsamma gäller invalda riksdagsledamöter till Sveriges Riksdag. De uppbär också löner och erhåller förmåner som vanliga människor bara kan drömma om.
Det är dags att på allvar se över toppolitikers löner och samtliga förmåner samt andra privilegier på bred front i Sverige (dvs riksdag, kommuner och landsting). Det borde givetvis också ske inom EUs olika institutioner. När det gäller EU är det nog en utopi i dess nuvarande form som tillämpar ett elitistiskt förhållningssätt och en strävan mot toppstyrning.
Det är dags att se över toppolitikers löner och förmåner då vissa av dem beter sig tvivelaktigt, uppvisar girighet och avsaknad av att vara goda föredömen trots generösa löner och andra särskilda förmåner samt unika privilegier.
Ur ett svenskt perspektiv är det grovt stötande att se hur riksdagsledamöter i Sveriges riksdag och svenska EU-parlamentariker skor sig för egen vinning. De är inte enstaka exempel utan börjar bli besvärande många toppolitiker som blivit påkomna på senare år – ingen nämnd och ingen glömd oavsett partitillhörighet!
Dessa fall kan i vissa avseenden skett inom gällande regelverk, men det kan antyda att regelverk behöver ses över, dvs gällande regelverk framstår som omoraliska. Det är inte hållbart att ha ett regelverk för riksdagsledamöter som tillåter omoraliskt utnyttjande av samhällets gemensamma resurser.
Sverige är knappast extremt i detta avseende, utan det sker sannolikt i andra EU-länder också.
Det antyds emellanåt att de fall av omoral som kommer till allmänhetens kännedom är avarter (dvs enstaka fall), men det kan lika gärna vara toppen på ett isberg. Det finns ju inte 100% transparens i vilka ersättningar samt andra förmåner de uppbär och hur de används,
Svenska toppolitiker har dessutom numera ekonomiska villkor och andra förmåner som inte står i proportion till deras utbildning och kunskaper samt att de inte kan avkrävas reell personligt och kännbart ansvar för sitt beslutsfattande (s k ämbetsmannaansvar).
Det verkar som om det är ekonomiska incitament som lockat dem till göra karriär i toppolitiken, inte viljan att bidra till samhällets väl och ve. Att vara toppolitiker verkar vara ett livslångt karriärval. Det har blivit ett yrke byggt på interna karriärvägar och kontaktytor i politiska partier där gedigna utbildningar och relevanta kunskaper nedprioriterats.
Svenska toppolitiker säger ofta att de ser till samhällets bästa och vanliga människors väl och ve, men då borde dagens toppolitiker omedelbart fatta beslut om minskade löner och begränsade förmåner till sig själva, vilket inte skett och kommer inte att ske frivilligt, då deras drivkraft sannolikt varit de ekonomiska incitatmenten och med dessa tillhörande förmåner och privilegier.
Det verkar finnas en oförmåga hos många topplitiker att vara moraliska föredömen och en ovilja att anpassa sina löner och förmåner till att vara moraliskt försvarbara gentemot gemene man
Ett vanligt skäl till att toppolitiker måste ha höga löner och andra förmåner sägs vara för att kunna attrahera kompetenta och duktiga människor, men detta är ett ihåligt argument.
Det räcker ju att titta på deras utbildningsnivå och ämneskunskaper samt praktiska färdigheter för att inse att detta argument faller platt. Flertalet har ju varken det ena eller det andra, utan är skolade inom den politiska sfären via interna karriärvägar och politiska samt personliga kontaktytor.
Ett tips – gå till regeringskansliets hemsida och jämför statsrådens formella kompetens med deras ansvarsområden som statsråd (dvs statsminister och minstrar). Matchningen mellan deras ansvarsområden och deras utbildning samt ämneskunskaper är slående.
Det är dags att se över toppolitikers löner och andra förmåner, vilka framstår alltmer som orimliga beaktande av löneutvecklingen för många andra yrkesgrupper i samhället under de senaste decennierna. Flertalet yrkesgrupper har dessutom i ökande utsträckning förmånsbeskattats gällande förmåner och andra privilegier, vilket knappast kan säges skett gällande de ökande förmåner och privilegier som riksdagsledamöter successivt i ökande utsträckning erhållit.
Regelverk (inklusive löner och förmåner) gällande riksdagens ledamöter kan inte framstå som omoraliska eller bidra till omoraliskt utnyttjande av de gemensamma samhällsresurserna, utan dessa måste i så fall utformas så att de framstår som moraliskt försvarbara och rimliga för vanliga människor.
Det är ett omoraliskt systemfel att bibehålla omoraliska regelverk som bidrar till omoraliska löner och förmåner för riksdagsledamöter samt tillåter dessa att agera omoraliskt.
nordinavia.se 