Svenska toppolitikers utbildnings- och kunskapsförakt är präglat av narcissistisk nepotism

Svenska toppolitiker verkar inte förstå vad som krävs för att förstå ‘något’.  De saknar respekt för utbildning. De saknar också ödmjukhet inför kunskap. Deras förhållningsätt till utbildning och kunskap präglas av arrogans och ‘besserwisser’-mentalitet.

Det borde vara ett större fokus på svenska toppolitikers kunskapsbehörighet (t ex formell utbildning) och kompetens (t ex reella kunskaper, kritiskt tänkande och analytisk förmåga), då deras beslutsfattande många gånger inte verkar baseras på fakta, än mindre kunskaper och tidigare erfarenheter från forskning, utan känslomässiga ståndpunkter som verkar sakna relevans i verkligheten och i värsta fall sunt fornuft.

Svenska toppolitiker verkar förringa värdet av både utbildning och kunskap, då de själva alltför ofta inte har varken det ena eller det andra.

De verkar inte förstå vikten av utbildning och kunskap. De verkar inte förstå ‘aha’-upplevelsen som ofta kommer med utbildning och kunskap. Det verkar inte förstå att ju mer man lär sig om ‘något’, desto mer inser man hur lite man vet om detta ‘något’. De verkar inte förstå att de är outbildade och okunniga i jämförelse med andra som är utbildade och kunniga. De verkar inte förstå att det är mycket de inte förstår, utan tror sig vara ‘förståsigpåare’.

Svenska toppolitiker verkar tro att de själva inte behöver ha gedigen utbildning med tillhörande ämnes- samt detaljkunskaper. De inser inte att utan utbildning och kunskaper medför att dem inte heller har förmåga till helhetsförståelse, dvs hur delarna hänger ihop med helheten och tvärtom.

Det räcker inte att enbart förlita sig på andra och ha ytliga kunskaper. Förmågan till kritiskt tänkande och analytisk förmåga bygger på utbildning och kunskap, samspelet mellan ‘delarnas helhet’ och ‘helhetens delar’.

Det verkar alltmer uppenbart att svenska toppolitiker (t ex statsministrar, ministrar, partiledare och ledande partiföreträdare på riksnivå (sannolikt vanligt förekommande också i kommuner och landsting) inte är tillräckligt utbildade  och kunniga för att axla sitt ansvar för vanliga människors väl och ve.

Det är inte enbart formell utbildningskompetens och gedigna kunskaper som ofta kan saknas, utan dessutom kan deras praktiska färdigheter och verklighetsförankring ifrågasättas.

I Sverige kan man gå till riksdagskansliets hemsida för att få en inblick i hur outbildade de senaste regeringarnas statsministrar och minstrar har varit och fortfarande är. Det finns i princip inga med en högre avslutad utbildning (t ex forskarutbildning), utan i bästa fall en avslutad grundexamen från en högskola eller universitet (dessa är dock undantag). Flera har ingen högre utbildning överhuvudtaget.

Det skall noteras att svenska toppolitiker gärna skönmålar sitt CV med fraser som ‘…studier i eller vid…’ och ‘…erfarenheter från…’ trots att deras s k studier kan vara  enstaka kurser inom ett utbildningsprogram (notera att få har en avslutad examen från högre utbildning på universitet eller högskola) samt deras s k erfarenheter utan för politiska uppdrag kan handla om korta och tillfälliga sysselsättningar (t ex sommarjobb och diffusa praktiktjänster).

Det är inte samhällsekonomiskt rimligt, lämpligt eller hållbart att bristfälligt utbildade personer med otillräckliga kunskaper och avsaknad av praktiska färdigheter samt begränsade erfarenheter sätts att styra ett land.

Det kan vara ett systemfel som härleds till partiernas interna karriärvägar där otillräckligt utbildade och okunniga individer ges företräde framför andra mer kvalificerade  baserat på yttre attribut (t ex talets gåva att argumentera i debatter och i det offentliga rummet) snarare än inre sådana (t ex faktiska kunskaper och konkreta färdigheter).

En kritisk fråga är hur det är möjligt i Sverige att en person kan gå från ett ministerområde till ett annat från en dag till nästa? En annan är hur det är möjligt att statsråd tillsätts utan att de har formell behörighet, fackkunskaper och ämneskompetens inom ansvarsområdet?

Det handlar snarare om ren och skär nepotism (dvs svågerpolitik).

Det gäller inte enbart politiska uppdrag, utan också utnämningar (s k reträttplatser) i utrikesförvaltningen (t ex ambassadörer), styrelseuppdrag (kommunala och statliga bolag) och ledande befattningar i myndigheter (t ex generaldirektör).

Samma inre krets av personer dyker upp i tid och otid för olika utnämningar.

Varför kallas detta inte politisk korruption i Sverige, då det handlar om politisk nepotism? De tillsätts de fakto inte baserat på kompetens, erfarenheter och praktiska färdigheter.

Svenska toppolitikers förakt mot utbildning och kunskap är stötande, särskilt eftersom en förkrossande majoritet av de själva inte har gedigna utbildningar eller besitter gedigna kunskaper inom de specifika ämnesområden som de har ansvar för och verkar inom, utan tror sig kunna fatta beslut och ha ansvar baserat på ytlig förståelse inom ett område.

Några exempel som kan illustrera vikten av utbildning och kunskap:

  • Vem vill sätta sig i ett flygplan om piloterna inte är tillräckligt utbildade och saknar relevanta kunskaper? Vilket flygbolag skulle anställa dem?
  • Vem vill genomgå ett kirurgiskt ingrepp utfört av en lekman? Vilket sjukhus skulle anställa dem?
  • Vem vill överlåta att styra en tandemcykel till en annan person som inte kan cykla?

Knappast någon vettig människa skulle nog bortse från utbildning, kunskaper och praktiska färdigheter i ovanstående exempel, men det är uppenbarligen helt i sin ordning att sitta i Sveriges regering och styra landet trots otillräcklig utbildning och avsaknad av relevanta ämneskunskaper.

Svenska toppolitiker verkar präglas av narcissistisk nepotism, dvs en form av kollektiv självbild av överlägsenhet gentemot andra i kombination med svågerpolitik.

De förstår inte samspelet mellan detaljernas helhet och helhetens detaljer.