Journalister ifrågasätter inte andra journalisters ‘fake news’ journalistik

Der Spiegel kan sannolikt utgöra ett föredöme att inte tysta ner egen ‘fake news’ journalistik när det gäller deras självrannsakan gällande ‘the Relotius Case‘ och skriver: “Claas Relotius committed his deception intentionally, methodically and with criminal intent.

Der Spiegel skriver också enligt följande: “The management of DER SPIEGEL will set up a commission of experienced internal and external persons to investigate the indications of falsification. DER SPIEGEL will also report publicly on their findings and recommendations for improving safety mechanisms.” Det skall noteras att detta skrivs på ledande plats i Der Spiegel och inte i en fotnot eller annan undanskymd plats i publikationen. Det verkar uppenbart att saklighet och opartiskhet baserat på sant och relevant skall prägla deras journalistik.

Svenska journalister och mediaredaktioner verkar däremot oförmögna, och kanske ovilliga, att förhålla sig kritiska till andra journalisters och mediaredaktioners journalistik. Kritik av ‘fake news’ journalistik framförs sällan av journalister, utan tystnaden är utbredd.

Saklighet och opartiskhet genomsyrar inte alltid nyhetsrapporteringen (se exempel på problematisering av nyhetsrapportering här).  Därmed blir det som är sant och relevant i nyhetsrapporteringen uppblandat med ‘fake news’. Det riskerar bidra till en nedåtgående spiral som svärtar ner synen på journalister och journalistik i bred bemärkelse.

‘Fake news’ tillåts tyvärr frodas i journalistiken utan att det tas på fullt allvar av journalister. Att vara en ‘spottkopp’ eller ‘syndabock’ för gemene man/kvinna i samhället borde föranleda kraftfulla åtgärder byggt på yrkesmässig självrannsakan för att återupprätta saklighet och opartiskhet i journalistiken.

Det verkar finnas en yrkesanda hos alltför många journalister att blunda för förtroendeSKADANDE  journalistik. Förtroendet för journalister och journalistik är redan kraftigt skamfilat (Förtroendebarometern 2018). Det pressetiska regelverket verkar inte heller kunna upprätthålla saklighet och opartiskhet.

Det är oerhört bekymmersamt att miljoner människor i det svenska samhället inte känner förtroende för journalister och den rådande journalistiken. 

Enligt Förtroendebarometern känner mindre än hälften förtroende för TV/Radio (44%), vilket borde vara en varningsklocka. Förtroendet för dagspressen är katastrofalt (28%), vilket borde för länge sedan bidragit till en process av journalistisk självrannsakan på bred front.

Detta har inte skett och verkar inte ske  i nutid heller, vilket kommer att spä på misstroendet gentemot journalister och journalistiken i stort. Detta ger utrymme för politiker och andra intressenter i samhället att ifrågasätta sakligheten och opartiskheten hos journalister och journalistiken i nyhetsrapporteringen.

Osaklighet och partiskhet lyser alltför ofta med sin närvaro i media.

I slutändan kommer människor att vända sig bort från de etablerade medierna i deras strävan efter ‘sanning’ och ‘relevans’ i avsaknad av upplevd tillräcklig ‘saklighet’ och ‘opartiskhet’ i nyhetsrapporteringen. En ond cirkel som till varje pris måste brytas.

Det som rapporteras och publiceras borde i möjligaste mån sträva efter att vara sant och relevant, men när så inte sker borde detta hanteras sakligt och opartiskt inför öppen ridå.

Ett exempel är när journalister beter sig på ett vis som väcker frågetecken hos andra. Det kan handla om att deras sätt att fråga inte handlar om att ställa frågor av karaktären ‘vad’, ‘när’ eller ‘hur’, utan när journalister formulerar påståenden (negativt laddade) som intervjuobjektet skall förhålla sig till. Dessa påståenden är dessutom ofta kraftigt vinklade, kategoriska och tenderar att vara aggressiva i sitt innehåll.

Journalister ställer alltför ofta uppenbart ledande frågor till intervjuobjekt som följer en bakomliggande agenda som de vill uppnå med reportaget (dvs som man frågar får man svar).

Den journalistiska nyfikenheten att få svar på sakligt och opartiskt formulerade frågor ter sig alltmer fjärran. En konsekvens blir att förmedla sann och relevant nyhetsrapportering ter sig därmed alltmer fjärran.

Det handlar såldes om ledande påståenden och frågor enbart i syfte att skapa konfliktytor kring intervjuobjektet eller i förhållande till andra intervjuobjekt som sedan kan kontaktas och därefter rapporteras i media.

Det pågår en form av skvallerjournalistik, där journalister strävar efter att få intervjuobjekt att uttala sig (t ex ogenomtänkt) om någon annan eller något, för att sedan söka upp andra intervjuobjekt som förhoppningsvis uttalar sig på ett annat vis i syfte att skapa en förstärkt konfliktyta genom att skvallra (t ex hen sade så här, vad tycker du om det?).

‘Skvallermentalitet’ tillåts fortgå, utan att det medför korrigering eller konsekvenser när brister i saklighet och opartiskhet framträder, utan bemöts med naiva bortförklaringar, vilseledningsmanövrar eller i värsta fall med kollektiv tystnad.

Det finns erfarna och självkritiska journalister som emellanåt ifrågasätter den rådande journalistiken, men det sker mestadels i allmänna ordalag. Den gängse tystnaden bland journalister när det gäller andra journalisters journalistik verkar skadligt på samhällsklimatet.

Det borde finnas ett stort journalistiskt nyhetsvärde att påtala snedsteg och övertramp i journalisters och mediaredaktioners journalistik, på samma vis som det finns ett nyhetsvärde när politiker och andra offentliga makthavare begår snedsteg och övertramp.

De journalistiska snedstegen eller övertrampen är inte överdrivet många och kan knappast undvikas, men att inte sakligt och opartiskt med en stor portion av självkritik rapportera om dessa skadar förtroendet för journalister och deras journalistik. Det verkar finnas en utbredd självgodhet och nonchalans som inte bådar gott inför framtiden.

Tyvärr verkar flertalet svenska journalister och mediaredaktioner oförmögna eller ovilliga att förhålla sig kritiska till andra journalisters journalistik. Det skadar journalisters och journalistikens förtroende hos allmänheten.

Svensk journalistik lider av  systemfel!