Business-as-usual – mobbning, nepotism och odemokratiska principer frodas i riksdagen

Det verkar som om flertalet riksdagspartier  (S, M, V, C, KD, L och MP) underskattar årets utfall i riksdagsvalet. De verkar tro att deras uppenbart misslyckade strategi att inte tala, förhandla och/eller samarbeta med SD, före valet, och vad det verkar efter valet, helt plötsligt skall kunna motverka den uppåtgående trenden för just detta parti.

Utöver detta så fördelades inte talmansposterna enligt någon representativ fördelning i förhållande till resultatet i riksdagsvalet, utan SD blev utan talmanspost, trots att partiet är tredje största parti. Detta är ett utslag av den politiska mobbning som SD är utsatt för av de andra riksdagspartierna.

Det är en målande symbolhandling som stärker bilden av att SD till varje pris skall behandlas annorlunda än de andra. Detta är en form av poilitisk nepotism som troligtvis inte uppskattas av många väljare och snarare stärker SDs roll på den politiska kartan.

När dessutom S och M nonchalant singlar slant om hur ordförandeposterna till riksdagens utskott skall fördelas inser många väljare att den politiska mobbningen fortsätter som vanligt, dvs business-as-usual att utesluta SD och frångå grundläggande demokratiska principer som rimligtvis borde återspeglas i enlighet med valresultatet enligt tidigare praxis. Ett faktum som troligtvis inte heller uppskattas av många väljare, även av dem som inte sympatiserar med SD.

Tredje största partiet blir utan ordförandeposter, men däremot ger S och M flera av dessa poster på eget bevåg till betydligt mindre partier. Det liknar ånyo politisk nepotism. I förlängningen är detta ett allvarligt avsteg från demokratiska principen att makten skall utgå från folket.

Det framstår allt tydligare att både S och M verkar i en anda av förakt mot grundläggande demokratiska principer, dvs att folkviljan skall återspeglas i riksdagsarbetet (t ex talmansposter) och hur detta representeras i viktiga funktioner i riksdagen (ordförandeposter i utskotten). S och M verkar i en anda av politisk mobbning och politisk nepotism.

Trots att både S och M tappat många väljare till SD, så fortsätter de på samma inslagna linje att inte visa drygt en miljon väljare respekt, utan i en anda av självgodhet och uppblåst självbild fortsätter att rasera sitt förtroende som statsbärande partier inför alltfler människor i samhället.

SD kan i lugn och ro sitta med armarna i kors och beskåda hur S och M  paradoxalt nog anstränger sig för att deras väljarflykt skall fortsätta till SD.

S, V och MP å ena sidan – M, KD, C och L å den andra – drog nog en lättnadens suck över att SD inte blev näst största eller största parti i årets riksdagsval.

Dessa partier beter sig efter valet som om det vore business-as-usual i en anda av politisk mobbning och politisk nepotism, men bortser från det faktum att SD trots massivt motstånd  från alla de andra riksdagspartierna och mainstream media i allmänhet, trots detta ökade ånyo från ca 13% till nästan 18%.

En anmärkningsvärd uppgång från knappt tre procent år 2006, till knappt sex procent år 2010, till knappt tretton procent år 2014 och i senaste riksdagsvalet till nästan arton procent år 2018. Det betyder att drygt en miljon röstberättigade valde att lägga sin röst på SD i senaste riksdagsvalet.

En sexfaldig ökning på 12 år (500%) – delvis ett resultat av en enfaldig politisk strategi av S och M.

Med andra ord, från mångfald till enfald i riksdagspolitiken – alla mot en!

Det är naivt och dumtristigt att tro att utfallet för SD inte kunde blivit större, då det fanns en stor osäkerhet hos många väljare var de skulle lägga sin röst i detta riksdagsval. Det kanske är så att årets riksdagsval bara var en försmak av vad som kan komma att ske 2022 eller tidigare i ett eventuellt nyval, s k extraval.

I nästa riksdagsval så är det inte otänkbart att SD gör anspråk att på allvar bli näst största parti och kanske största parti. Till nästa val kan SD kanske uppnå en kritisk punkt i storleken på sin väljarbas där de antingen kraftigt fortsätter öka sin väljarandel mot 24-25%, eller avstannar alternativt minskar.

Det senare förutsätter nog att några av de andra riksdagspartierna börjar samtala, förhandla och kanske samarbeta med SD i riksdagen. Ett faktum som sker på åtminstone kommunnivå.

Börjar de andra riksdagspartierna dessutom respektera grundläggande demokratiska principer och slutar ägna sig åt politisk mobbning samt politisk nepotism kan kanske SD positiva trend avmattas eller brytas.

Det är häpnadsväckande att en numera och bevisligen misslyckad politisk strategi av S och M att indirekt fortsätta politiskt mobba och svartmåla ett riksdagspartis väljarbas fortgår, trots att varningsklockorna ringer för fullt.

Om  S och M som gör anspråk på att vara statsbärande partier inte kan lära sig av sina egna politiska tillkortakommanden och misslyckanden, hur kan de i så fall ta politiskt ansvar för Sveriges väl och ve?

Dumdristig tjurskallighet är knappast ett framgångsrecept, än mindre förtroendeingivande hos gemene man.

Ansvar för Sveriges väl och ve kan knappast handla om att frångå grundläggande demokratiska principer, ägna sig åt mobbning och nepotism riksdagspolitiken.

Ett statsbärande parti borde föregå med gott exempel, inte avskräckande!