Inför straffrättsligt ämbetsmannaansvar åtminstone för statsministrar och ministrar

De senaste åren visar på uppenbara brister inom flera centrala samhällsområden där statsministrar och ministrar visat på inkompetens och okunskap eller som de själva säger: ’vi har varit naiva’.

Det handlar om intellektuell dagis- eller sandlådenivå på deras bortförklaring.

En annan bortförklaring är att ’se över rutinerna’ som är lika naiv. Kort sagt, båda visar på en dumhet, men framförallt oansvarighet, dvs vilja och förmåga att ta ansvar när det gäller de gemensamma samhällsresurserna.

Haveriet kring Transportstyrelsen som påvisade uppenbara brister gällande kommunikationen mellan mininstrar och statsmininstern, samt dessutom lagöverträdelser som innebar risk för rikets säkerhet.

I dessa dagar (omfattande skogsbränder och torka) synliggörs avsaknaden av tillräcklig krisberedskap som de senaste regeringarna (dvs Reinfeldt och Lövfen) inte hanterat ansvarsfullt.

Varför ställs inte ansvariga statsråd inför straffrättsligt ansvar för bristande ämbetsutövande? Det är givetvis inte deras fel att det brinner och är extremt torrt i skog och mark, men det är och har varit deras ansvar att förebygga så att konsekvenserna mildras.

Ledarsidorna.se har i en serie artiklar påvisat att kunskapen om den bristande krisberedskapen varit välkänd i offentliga utredningar och expertrapporter under det senaste decenniet, vilka anmodat statsmakten att genomföra en serie konkreta åtgärder.  Ansvariga statsråd har dock uppvisat ointresse och ovilja att tar dessa insikter på allvar.

Konstitutionsutskottets (KU) prickning av en statsminister och ministrar är det värsta som dessa statsråd kan råka ut för är en skymf mot vanliga människor som kan bli av med sitt arbete och försörjning för betydligt mindre förseeleser. Vem bryr sig i slutändan om KU som inte har ett neutralt mandat, utan ett politiskt mandat, att ’straffa’ statsministrar och ministrar.

Vanliga människor får kännbara straff, men den politiska eliten kommer under med en ‘prick’! Löjeväckande och orättfärdigt – KU är bara ett spel för gallerierna som i slutändan syftar till att skydda statsministrar och ministrar, snarare än att straffa deras lagöverträdelser.

En prick – ett grymt straff!

Detta bidrar till nepotism i KU när det gäller ämbetsmannaansvar – ’vi straffar inte en av era, så straffar ni inte en av våra’ i en anda av tjänster och gentjänster där alla känner varandra – s k vänskapskorruption.

Detta har exempelvis blivit uppenbart när det gäller både statsminister Löfven och f d statsminister Reinfeldt som båda visat prov på faktaresistent konsekvensanalys av deras fattade politiska beslutsagendor. Deras genmäle kommer knappast vara smickrande, utan snarare kraftigt ifrågasättande.

Det sägs att makt korrumperar och de senaste årens ämbetsutövning av statsministrar och ministrar kan detta synliggöras i deras fattade beslut som fått allvarliga konsekvenser på samhällsutvecklingen i Sverige inom ramen för olika politikområden.

Dagens statsministrar och ministrar har en stab av människor kring sig som förser dem med information, men samma statsministrar och ministrar verkar ha en otillräcklig förmåga att förhålla sig kritiskt och kunnigt till denna information. Man kan undra vilken förmåga de har att på egen hand inhämta relevanta kunskaper och tillägna sig relevanta insikter samt färdigheter.

De senaste årens statsministrar och ministrar sitter allt som oftast i andras knän – dvs de är beroende av andra.

Statsministrar och ministrar på senare år framstår alltför ofta krasst uttryckt som ’dumma i huvudet’. De kan ha talets gåva, men det är en klen tröst när de inte har sunt förnuft, logisk och analytisk förmåga till eftertanke och reflekterande självkritik. De verkar vara oförmögna att beakta, än mindre inse, de långtgående konsekvenserna av sina beslut.

Det grundas troligtvis på att de inte behöver ta ansvar, än mindre straffrättsligt ansvar, för sina beslut. Det kan drivas av egocentriska (läs naiva!) övertygelser som inte kräver fakta, utan känslomässiga och faktaresistenta argument räcker för att prägla deras politiska gärning.

Reinfeldts löjeväckande uttalande om ’öppna hjärtan’ trots att migrationsöverenskommelsen enbart handlade om att isolera sverigedemokraterna är i linje med Löfvens lika löjeväckande uttalande att i hans Europa ’byggs inga murar’ trots att det kom tiotusentals asylsökande under kort tid för att sedan stänga gränserna en kort tid därefter.

Förvånansvärt klandervärda statsministrar som inte har vett att förstå och än mindre erkänna sina  misstag och ministrar som inte tar sitt ansvar att reagera, utan fungerar som medlöpare, och nyttiga idioter, för att inte riskera sin egen politiska karriär och ekonomiska vinning. Det borde få straffrättsliga konsekvenser att åsidosätta samhällets väl och ve som statsminister och minister, inte genom vad de sagt i sak, utan de konsekvenser som deras beslut medfört för samhället.

Därav borde straffrättsligt ämbetsmannaansvar återinföras åtminstone för statsministrar och ministrar.