Socialdemokraterna – från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism

Ansvaret för socialdemokraternas pågående kräftgång i folkopinionen faller tungt på de som styrt och ställt i partiet under åtminstone det senaste decenniet.

Ett parti består av människor, som alla andra organisationer,  och när dessa ersätts av andra vars förståelse och återkoppling till sina kärnväljare underskattas faller partiet platt i folkopinionen.

Det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna, ett parti med sekelanor och som byggt upp Sverige under flera generationer till ett välfärdssamhälle samt varit ett statsbärande parti i decennier, inte förmått att upprätthålla kompetens och kunskap om samhällsutvecklingen, utan på senare år ägnat sig åt faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor som saknat verklighetsförankring och stöd hos  den bredare allmänheten.

Partiet har behandlat sina kärnväljare som mindre vetande och inte tvekat att motarbeta och använda nedsättande epitet mot kärnväljare som ifrågasatt och kritiserat de som styrt och ställt samt fattat beslut om den faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska inriktningen av den socialdemokratiska politiska agendan. Kärnväljarnas lojalitet har i stor utsträckning gått förlorad och andra väljares förtroende för socialdemokratin har sannolikt urholkats.

Raden av misslyckade partiledare börjar bli lång för socialdemokraterna.

Förfallet började på allvar med Mona Sahlin som verkade i en bubbla av självgodhet, arrogans och förakt mot partiets kärnväljare. Under hennes misslyckade era utmålades socialdemokraterna som ett bidragsparti.

Hon ersattes av gubben i lådan, outsidern Håkan Juholt, som inte fick en reell chans att förhindra det påbörjade förfallet som han ärvt av sin företrädare, utan ifrågasattes och hängdes ut omedelbart av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska falanger inom partiet som avskärmat sig från verkligheten i en anda självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

Stefan Löfven framstår numera som en misslyckad nödlösning, men som inledningsvis ingav partiet hopp. Han saknade dock politisk erfarenhet och som inte haft förmåga att omge sig med verklighetsförankrade medarbetare, utan dessa är drivna av faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor. Han verkar själv leva i en verklighetsfrånvänd bubbla.

Socialdemokratiska företrädare som styrt och ställt under de senaste åren framstår som karriärister med fokus på egen vinning och som vänt sig bort från partiets kärnväljare.

De framstår som oprofessionella tillämpande av ’vassa armbågar och hugg i ryggen’ på meningsmotståndare inom partiet . De sprider splittring i kulisserna, utan omtanke om partiets och samhällets bästa i åtanke, än mindre partiets kärnväljare.

Vilka är Stefan Löfvens och socialdemokraternas rådgivare idag? De kan knappast vara genuina socialdemokrater, utan partiet har invaderats av makthungriga karriärister och hänsynslösa  aktivister som i grund och botten knappast är partiet troget gentemot dess kärnväljare, utan opportunister och fulspelare ut i fingerspetsarna.

Socialdemokraternas kris är dessutom en organisatorisk kompetens- och kunskapskris om partiets kärnväljare och samhällsutvecklingen i smått och stort, som bottnar i faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska agendor av de som styrt och ställt under senare år. Självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor har präglat de underliggande tongångarna hos dessa ofta dolda maktspelare.

Socialdemokraterna är idag bara ett av tre stora partier, men riskerar pasokifiering, dvs ytterligare urholkning av sin maktposition i det politiska landskapet och svenska samhället. En försmak kan urskiljas i Göteborg, där partiet inte är ett stort parti längre enligt gängse opinionsundersökningar.

Socialdemokratin har glömt att partiet består av människor, väljare är människor, samhället består av människor – att bortse från människorna och deras betydelse för partiet internt och externt är pinsamt att beskåda, särskilt de som styrt och ställt som i sin egen iver av egenvinning, karriärism och aktivism drivit partiet mot ruinens brant.

Socialdemokraternas glansdagar verkar tillhöra det förflutna. Frågan är om partiet med dagens interna maktspelare har förmågan att resa sig över faktaresistens, narcissism och relativism.

Dagens socialdemokratiska maktspelares självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor är stötande och definitivt en väg mot pasokifiering av svensk socialdemokrati. Partiet har på egen hand arbetat hårt och enträget under flera år för att marginalisera sig från att vara samhällsbyggare och statsbärare. Självgodhet, arrogans och förakt mot sina egna kärnväljare och människor i allmänhet är definitivt inget som ett parti vinner röster på, än mindre en valvinnare.

Framtidsscenariot för socialdemokratin i Sverige borde vara skrämmande för partiet – pasokifiering.

Inget varar för evigt!

Socialdemokraterna verkar inte ha insett detta faktum, utan dagens maktspelare i partiet har en förvanskad, uppblåst och otidsenlig självbild som är i häpnadsväckande otakt med verkligheten – ett självförvållat förfall där den politiska agendan numera sätts av andra partier inför årets val.

Det är framförallt Sverigedemokraterna som bibehållit trovärdighet i sina kärnfrågor kopplat till migration, lag och ordning, där socialdemokraterna gör tafatta och föga trovärdiga förändringar i syfte att anpassa sig till folkopinionen. Moderaterna gör samma tafatta och föga trovärdiga förändringar. Väljarna är inte naiva, utan börjar syna kappvändarna i sömmarna. Inte ens miljöpartiet har bibehållit sin trovärdighet. Vänsterpartiet har däremot vidhållit sin linje i ur och skur.

Det går inte, å enda sidan hävda åtstramning i migrationspolitiken à la socialdemokraterna, och sedan å andra sidan gå vidare med extremt hårt kritiserade lagförslag (Lagrådet) om de s k 9.000 ensamkommande, mestadels vuxna män, som socialdemokraterna stöttar för att inte orsaka en regeringskris med miljöpartiet tätt inpå valet. Det går inte att prata om de äldre och deras livsvillkor inför ett val, när dessa varit bortglömda under mandatperioden. Det går inte att prata om vården, omsorgen och skolan när utvecklingen är föga imponerande under samma mandatperiod. Väljarna efterfrågar trovärdighet att fullfölja utlovade löften, inte tomma ord.

Valfläsk som saknar trovärdighet och substans är inte en valvinnare, utan gynnar andra partier i det politiska landskapet. Här har kanske socialdemokratin något att lära från USAs president Donald Trump, som verkar agera i enlighet med de vallöften som han utlovade i sin presidentvalskampanj.

Socialdemokraterna är på god väg att på egen hand marginalisera sig från att vara ett samhällsbyggar- och statsbärarparti till att bli ett parti i mängden, där andra övertagit taktpinnen och den politiska dagordningen.

Detta har skett runt om i Europa med socialdemokratiska partier, och det verkar enligt gängse opinionsundersökningar vara en tidsfråga innan det drabbar det numera faktaresistenta, narcissistiska och relativistiska socialdemokratiska partiet i Sverige. Sorgligt för de av oss som gavs möjligheter att växa, utvecklas och göra en klassresa tack vare socialdemokratin, men tyvärr en tänkbar och sannolik realitet enligt gängse opinionsundersökningar inför riksdagsvalet 2018.

Faktum kvarstår, socialdemokraterna verkar ha gått från samhällsbyggare och statsbärare till faktaresistens, narcissism och relativism i kombination med självgodhet, arrogans och förakt mot vanliga människor.

 Vem kunde tro detta om socialdemokratin för drygt ett decennium sedan innan Sahlin, Juholt och Löfven intog den politiska scenen och valdes till partiledare, eller var det så att de valdes för att fungera som nyttiga idioter åt andra mer eller mindre dolda maktspelare, karriärister och aktivister i kulisserna inom partiet?