Månadsarkiv: maj 2018

Sverige verkar ha anti-intellektuella och teoretiska toppolitiker på riksnivå

Länken http://www.regeringen.se/sveriges-regering/ påvisar att flera av de senaste årens toppolitiker inte har en examen från högskola eller universitet. Det är dessutom enbart enstaka toppolitiker som har en avslutad fördjupad högre utbildning motsvarande magister/master- eller forskarutbildning.

Toppolitiker på riksnivå pratar trots detta gärna och ofta om att det skall löna sig att skaffa en utbildning, men om de själva inte har gedigna utbildningar och ändå når toppositioner som politiker samt som f d toppolitiker därefter erbjuds ledande positioner i statliga och kommunala organisationer samt i utrikesförvaltningen, framstår de som hycklare.

På vilka grunder är de som f d toppolitiker mer lämpade och kompetenta än andra i samhället bortom den politiska sfären?

Riksdagens ledamöter har en högre utbildningsnivå än genomsnittet för befolkningen i Sverige, men det är en klen tröst när deras “chefer”, dvs toppolitikers teoretiska kunskaper, arbetslivserfarenheter eller praktiska färdigheter framstår som basala, i vissa fall obefintliga.

De är anmärkningsvärt att flera toppolitiker saknar gedigen utbildning, då vi pratar om politiker som har ett avgörande beslutsansvar för Sveriges väl och ve.

Den kritiska frågan är om de senaste årens toppolitiker har eller har haft den intellektuella kapaciteten, kunskapsbildningen, livserfarenheterna och praktiska färdigheterna att ta ansvar för Sveriges väl och ve i framtiden?

Det är tveksamt om de motsvarar de krav som borde ställas på dem, då de senaste årens samhällsutveckling inom olika politik- och samhällsområden knappast kan påstås vara positiva, utan snarare märkbart negativa. De begränsade och gemensamma samhällsresurserna har använts och används i populistik och oansvarig anda inom olika områden utan gedigna konsekvensanalyser.

Flera av toppolitikerna under de senaste åren har i bästa fall en avslutad akademisk utbildning på grundnivå på sitt CV enligt regeringskansliet, men de som har någon form av högre utbildning (t ex enstaka kurser) är inte sällan oavslutad. Det innebär att de inte har avklarat en högskole- eller universitetsexamen. Det betyder att de enbart påbörjat en utbildning, men inte avslutat den, vilket väcker frågor kring deras intellektuella förmåga och varför de inte avslutat en påbörjad utbildning.

När det gäller de som har en avslutad magister/master- och forskarutbildning bland de senaste årens toppolitiker, såsom partiledare, statsministrar och ministrar, är dessa bara några enstaka personer. Det är dessutom flera av de senaste årens toppolitiker som inte har någon högre eller avslutad utbildning överhuvudtaget.

Dagens toppolitiker på riksnivå framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella, verkar brista i bildning och dessutom verka sakna många praktiska färdigheter från arbetslivet utanför politiken. En kurs eller kortare utbildning här och där, ett sommarjobb, ett extraknäck och korta vikariat är föga tillfredställande, än mindre tillräckligt.

Det räcker att titta på partiledarna och språkrören i riksdagen de senaste åren, som överlag inte imponerar när det gäller deras sammanvägda utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Detsamma gäller flera av de senaste årens ministrar. De framstår som nickedockor som styrs av andra än sina intellektuella färdigheter och egna erhållna livserfarenheter.

Dagens toppolitiker framstår som papegojor, då de upprepar det som andra i deras närhet säger att de skall säga.

De framstår som marionetter, då deras tal ofta är skrivna av andra.

Den kritiska frågan är vad dagens toppolitiker på riksnivå egentligen klarar av på egen hand?

En annan kritisk fråga är vad de har för kompetens och färdigheter förutom att prata om ditt och datt i tid och otid?

En tredje kritisk fråga är om deras reella kunskaper och förståelse kring ditt och datt?

Toppolitiker framstår istället ofta som simpla utan djup och kännedom om sammanhang mellan helheten och dess olika delar på samma vis som delarnas betydelse för helheten som de ofta uttalar sig om i media och debatter. De framför väl inövade fraser som inte sällan är motsägelsefulla, dvs de säger en sak utan förplikteelse att leva upp till sina utsagor, utan agerar  i motsats till de de säger. 

Exempelvis, Stefan Löfven säger att de skall vara ‘ordning och reda’, eller ‘ett nej är ett nej’ osv, men agerar därefter i motsats till dessa utsagor. Ett annat exempel på bristande logik fullt av motsägelser och avsaknad av analytisk förmåga är Annie Lööfs presskonferens gällande regeringens lagförslag om unga ensamkommande, vilket utan tidigare motstycke sågats fullständigt av tunga remissinstanser såsom Lagrådet. Det blir fortsättningsvis svårt att ta hennes uttalanden på allvar beaktande av att hon skall vara jurist och i detta sammanhang på fullaste allvar menar att moral står över lagen!

Detta exempel visar på att flera av de senaste årens toppolitiker verkar sakna analytisk förmåga när det gäller grundläggande förståelse av orsak-verkan liksom konsekvenserna av sina politiska agendor och fattade riksdagsbeslut.

De senaste årens toppolitiker framstår i detta sammanhang som anti-intellektuella och teoretiska, då de verkar brista i egen bildning och sakna relevanta arbetslivserfarenheter samt praktiska färdigheter inom ansvarsområden som de ofta och gärna uttalar sig samt fattar beslut om, dock utan att de kan utkrävas ansvar i efterhand.