Grogrunden till utanförskap och alienering – en integrationspolitisk akilleshäl

Det finns flera orsaker till människors utanförskap och alienering som inte kan lösas med enbart satsningar arbete, utbildning, bostäder och språkundervisning. Samhällsutvecklingen mot fler utanförskapsområden och parallellsamhällen har pågått under decennier. Integrationspolitiken har samtidigt nonchalerat satsningar på människors behov av stöd för social delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället och förbisett människan på individnivå.

Den rådande integrationspolitiken präglas av otidsenliga skygglappar och flagrant okunskap som underminerar samhällets sammanhållning genom ekonomisk närsynthet och social kortsynthet. Människors sociala utanförskap och alienering tas inte på allvar på bekostnad av deras sociala delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället. 

Politiken för ekonomisk integration betonar arbete och utbildning, medan social integration huvudsakligen fokuserar på bostad och språkundervisning. Det finns en övertro och felaktig föreställning om att dessa är tillräckliga för att lösa decennier av ackumulerade problem och utmaningar kring integrationen av människor som kommit till Sverige från helt andra kulturer.

Grundproblemet är att politiken tillämpar en alltför snäv och ytlig syn på människors sociala delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället som saknar individförankring.

Den hittills rådande politiken tar i princip inte hänsyn till att människor kan ha andra behov av stöd för deras ekonomiska och sociala integration.

Varför räcker inte arbete, utbildning, bostad och språk?

Dilemmat är att de bortser från individen (dvs vilken hen är, hur hen ser på sig själv och andra, hur hen beter sig och bemöter andra, hens självbild och identitet). Människor som kommit hit från helt andra kulturer är präglade av värderingar (attityder och normer) och traditioner (seder och bruk) som antingen kan försvåra eller förenkla deras sociala delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället.

Internationell kulturforskning har identifierat olika faktorer som kan bidra till att förstå och förklara människors soociala utanförskap och alienering (eller tvärtom – sociala delaktighet och samhörighet) i med det omgivande samhället: kollektivism (grupptillhörighet – t ex klan, religiös gren och familjeheder); maskulina värden (t ex patriarkala strukturer och könsgeneraliseringar); distans till makten (t ex auktoritära, paternalistiska och hierarkiska strukturer); regelstyrda och strukturerade sociala sammanhang (t ex religion, klädkod, mat och dryck); personlig återhållsamhet som regleras genom strikta normer, vilka undertrycker tillfredsställande av behov (t ex relationer, sexualitet och fritidsaktiviteter); och normativt tänkande och bundna av traditioner avseende beteenden och handlingar (t ex äktenskap och samlevnad) där förändringar kan uppfattas som oacceptabla.

Människor som kommit hit under senare år och deras värderingar samt traditioner i hemländerna kan vara präglade av dessa faktorer. Det innebär för den enskilda människan att gruppens värderingar och traditioner har företräde framför individens behov och önskemål. Individen är underordnad gruppens förväntningar och krav. Gruppens värderingar och traditioner kan dessutom vara viktigare att följa för individen än de som utgör grunden i det omgivande samhället.

Samtidigt visar samma internationella forskning att Sverige har varit ett av världens mest individualistiska och feministiska länder (idag tudelat!), vars kultur av värderingar och traditioner präglas av att individens behov och önskemål har företräde framför gruppens förväntningar och krav. Sociala sammanhang är ofta informella och individuell valfrihet värderas högt, liksom personligt självförverkligande. Sverige är också utvecklings- och förändringsorienterat.

Människor som har med sig värderingar och traditioner präglade av kollektivism, maskulina värden, distans till makten, regelstyrda och strukturerade sociala sammanhang, personlig återhållsamhet, normativt tänkande och bundna av traditioner; kan som en konsekvens medföra att deras sociala delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället försvåras som istället präglas av individualism, feminism,  närhet till makten, valfrihet och informella sociala sammanhang, självförverkligande, utvecklings- och förändringsorienterat.

Sverige är dessutom helt och hållet annorlunda för många människor som kommit hit i sin strävan efter jämlikhet mellan könen, allas lika fri- och rättigheter, jämlikhet inför lagen och respekt för varje människas värdighet prioriterade. Samhället är också byggt på demokratiska och sekulära samhällsprinciper med närhet till makten. Många av de människor som kommer hit har ofta obefintliga erfarenheter i dessa banor.

Åtgärder för att motverka utanförskap?

Så länge politiken inte på allvar tar itu med dessa motsatsförhållanden (i Sverige och deras hemländer) kan det medföra att människor inte ges tillräckliga förutsättningar av förståelse för tillfredsställande social delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället. Nämnda kulturfaktorer i människors närmiljö som de tagit med sig leder till att sociala utanförskapsområden och tillhörande sociala (och ekonomiska) parallellsamhällen fortsätter att växa i både antal och omfattning.

Integrationspolitiken har under alltför lång tid präglats av politisk naivitet, okunskap, ovilja och oförmåga att ta ansvar för människors sociala integration i det svenska samhället. Politiken borde prioritera konsekvenserna av människors värderingar och traditioner som kan vara inkompatibla och kontraproduktiva för deras delaktighet och samhörighet med det omgivande samhället.

Dessa kulturella motsatsförhållanden är en grogrund för framväxten av sociala utanförskapsområden med tillhörande sociala (och ekonomiska) parallellsamhällen i Sverige – en integrationspolitisk akilleshäl.