En företagsekonomisk analogibetraktelse på svensk politik

De gängse statsvetenskapliga förklaringarna, politiska bortförklaringarna och journalistiskt vilseledande förklaringarna till den omritade politiska kartan i Sverige kan behövas komplettera med en företagsekonomisk betraktelse.

De två största partierna i svensk politik, dvs Socialdemokraterna (S) och Moderaterna (M), gör båda anspråk på att vara statsbärande, men verkar inte förmå svara upp mot Sverigedemokraternas (SD) kontinuerliga framgångar i riksdagsval och opinionsundersökningar på senare år.

Den politiska kartan i Sverige har på kort tid ritats om och anledningen handlar troligtvis inte bara om, som vanligtvis förs fram i debatten, att invandring och integration har blivit alltmer viktiga områden i väljaropinionen på senare år. En annan förklaringsgrund kan också vara att S och M verkar sakna relevanta kunskaper om och förståelse för den verklighet som präglar deras politiska och opinionsbildande verksamheter som visar sig i  det sjunkande stöd som de har för sin politik bland medborgarna i samhället.

Grundläggande företagsekonomiska insikter kan genom en analogibetraktelse (nedan illustrerad med kursiv text inom parenteser) bidra till att delvis förklara det som skett och sker i svensk politik.

 

 

Företagsekonomisk verksamhet (demokrati) utgår från marknaden (folket), men detta rimmar illa med hur dessa organisationer (S och M) strategiskt, taktiskt och operativt bortser från sina kunder (väljare) och marknadens (valmanskårens) behov, önskemål och krav i övrigt, och istället verkar de lämnat ’walk over’ mot den ny konkurrenten (SD) på marknaden genom att bortse från den illavarslande resultatutvecklingen avseende deras marknadsandelar (valresultat) och förtroende (opinionsundersökningar).

Betraktelsen indikerar att ledande politiker uppvisar avsaknad av kunskaper om att deras organisationer (S och M) verkar på en konkurrensutsatt marknad  (samhället bestående av röstberättigade väljare – dvs valmanskår) som styrs av marknadsandelar (väljarnas röster vid allmänna val till riksdag, kommuner och landsting).

Låt oss begränsa och förenkla denna företagsekonomiska analogibetraktelse till tre nyckelord som inte kan förbises över tid för långsiktig överlevnad gällande företagsekonomiska verksamheter (partipolitik) på en marknad, nämligen kunders (väljares) behov, önskemål och krav.

Dessa organisationer har tappat betydande marknadsandelar till en ny konkurrent (partipolitisk meningsmotståndare/SD) på marknaden, utan att verksamma motåtgärder (partipolitisk handlingskraft) satts in för att försvara och försöka återerövra förlorade marknadsandelar. Denna konkurrent har ökat sin marknadsandel från några få procent av marknaden 2006 (ca 3%), till att dubblerat sin marknadsandel 2010 (ca 6%), och ånyo dubblerat den 2014 (ca 13%). Enligt de senaste marknadsundersökningarna (opinionsundersökningarna) kan konkurrentens marknadsandel vara betydligt högre än det senaste valresultatet.

I sin roll som marknadsledare (statsbärande partier) ingick de dessutom ett kartellsamarbete (Decemberöverenskommelsen 2014/DÖ) vars syfte har varit att kringgå konkurrensen på marknaden, vilket för företagsekonomisk verksamhet är olagligt och bestraffas enligt gällande konkurrenslagstiftning. DÖ är dessutom illa mottagen (opinionsmässigt motstånd) på marknaden, och den vidhålls trots intern kritik hos dessa organisationer.

Dessa organisationer verkar fatta strategiska, taktiska och operativa beslut som bortser från kunders behov, önskemål och krav på marknaden. Det är knappast marknadsmässiga beaktanden av verkligheten som görs, utan snarare baserade på verklighetsfrämmande och orealistiska strategiska, taktiska och operativa ställningstaganden som saknar förankring på marknaden, med resultat att kunderna sviker och attraheras av produktutbudet (politiska kärnområden) hos den nya konkurrenten.

De utkräver inte  heller reellt personligt ansvar av ledande befattningshavare i sina organisationer trots att deras uppnådda resultat är otillfredsställande, utan kompenseras med avgångsförmåner (reträttpositioner).

Resultatutvecklingen hos dessa organisationer gagnar inte förtroendet hos kvarvarande kunder och försvårar återvinnande av förlorade marknadsandelar på marknaden. Detta är inte hållbart på en konkurrensutsatt marknad där kundretention (bibehålla befintliga väljare och deras sympatier i valmanskåren) kräver betydligt mindre marknadsansträngningar (partipolitiska utspel och övertalning) än att rekrytera nya kunder (väljare som röstat på andra politiska partier).

Alla befattningshavare i ledande ställning i dessa organisationer hade utan undantag blivit avsatta från sina befattningar (inte nominerade för fortsatt ansvar och förtroende i ledande positioner) och hade haft svårt att hitta andra ledande ansvarsbefattningar (politiska tillsättningar av ledande befattningar på myndigheter och statligt ägda bolag) på marknaden om de varit verksamma i det privata näringslivet.

Dessa ledande befattningshavare uppvisar inte bara okunskap och inkompetens, men också nonchalans och tafatthet att möta den rådande konkurrensen på marknaden. Istället för att möta existerande behov, önskemål och krav från nuvarande och potentiella kunder, vänder de demonstrativt ryggen åt marknaden, negligerar deras efterfrågan och förbiser den utveckling som skett och verklighet som råder på marknaden.

De uppvisar ett organisatoriskt beslutsfattande och handlingsmönster som är ohållbart över tid och som dessutom reducerar deras trovärdighet att göra anspråk på och existensberättigande som marknadsledare (statsbärande partier). Det är anmärkningsvärt att ledande befattningshavare får fortsatt förtroende att ansvara för driften och utvecklingen av dessa organisationer samt tillhörande verksamheter trots minskat förtroende hos befintliga kunder (politik är en förtroendebransch) och fallande marknadsandelar på marknaden.

De bortser och i vissa fall bortförklarar dessutom orsakerna till deras negativa utveckling och den nya konkurrentens explosionsartade utveckling på marknaden och ökning av marknadsandelar. Att inte bemöta konkurrentens framgångskonceptet visar på svagt ledarskap och kontraproduktivt för att uppnå och upprätthålla en hållbar strategisk, taktisk och operativ utveckling av organisationernas verksamheter. Dessa organisationers varumärken har urholkats (t ex politikerförakt) samtidigt som den nya konkurrentens varumärke (börjar liknar en folkrörelse) stärkts på marknaden.

Dessa organisationers ledarskap verkar istället drivas av ett avståndstagande från kunders behov, önskemål och krav på marknaden som bara leder till att de tappar i konkurrenskraft och förlorar marknadsandelar. Den nya konkurrenten fortsätter att stärka sitt förtroende hos nuvarande och potentiella kunder och i förlängningen sin ställning (valresultat och opinionsundersökningar) på marknaden, utan större motstånd, ansträngning och svårigheter.

Min rekommendation är att S och M borde skicka alla nuvarande och tänkbara personer som gör anspråk på ansvar i ledande positioner i dessa organisationer på en företagsekonomisk nybörjarkurs!