Pest och kolera i flyktingpolitiken – en pedagogisk utmaning

Prioriteringar i flyktingpolitiken kan liknas vid valet mellan två oönskade alternativ, såsom pest eller kolera. Resurser kan prioriteras till närområdet eller på hemmaplan i Sverige.

Oavsett val så kommer människor på flykt undan krig och förföljelse att lämnas åt sitt eget öde. Detta är inte enbart politisk utmaning, utan också pedagogisk, vilket kan åskådliggöras genom att se närmare på svensk flyktingpolitik.

S, MP, V, M, C, FP och KD har inte klarat av den pedagogiska utmaningen att förklara för människor i den svenska samhället varför deras flyktingpolitik är bättre och humanare för världens flyktingar, dvs användning av ’mer resurser till färre’, i förhållande till SDs flyktingpolitik, dvs användning av ’mindre resurser till fler’.  De har underskattat folkopinionen att förorda ’suboptimering’ framför ’optimering’ av tillgängliga resurser i flyktingpolitiken.

Den senaste tiden har nyhetsrapporteringen och den politiska debatten i Sverige och EU präglats av flyktingsituationen kring EUs yttre gränser och dess närhet. UNHCR uppskattar att 50-60 miljoner människor är på flykt i världen. Både UNHCR och FNs World Food Program har otillräckliga resurser för att hjälpa dessa människor.

Debatten är just nu känslomässigt uppskruvad, näst intill hysterisk.

Samtidigt visar flera riksdagsval att SD fortsätter att växa från några få procent 2006 (ca 3%), till att dubblerat 2010 (ca 6%), och ånyo dubblerat den 2014 (ca 13%) i riksdagsval och enligt siffrorna för Svensk väljaropinion under 2015 fortsatt att öka. Det finns olika spekulationer kring orsaken till denna utveckling, men som inte beaktat den pedagogiska utmaningen att förklara den förda flyktingpolitiken.

Jag uppfattar att det finns fyra huvudsakliga prioriteringsgrunder för att hjälpa människor på flykt beaktande av att tillgängliga resurser är begränsade:

1) resurser riktas mot stöd i närområdet;

2) resurser riktas till inhemskt mottagande (utöver UNHCRs program för kvotflyktingar och FNs World Food Program);

3) en kombination av riktat stöd i närområdet och inhemskt mottagande; och

4) inga resurser alls till varken stöd i närområdet eller till inhemskt mottagande.

SD är enda partiet i riksdagen som driver linjen att hjälpen och stödinsatserna prioriteras till närområdet genom UNHCR och FNs Matprogram för att kunna hjälpa så många flyktingar som möjligt med akuta behov genom ett kostnadseffektivt utnyttjande av tillgängliga resurser.

Övriga partier i riksdagen (S, MP, V, M, C, FP och KD) driver linjen att ta emot så många flyktingar som möjligt via inhemskt mottagande, även om kostnaden är många gånger högre per flykting och antalet som kan komma ifråga är enbart en bråkdel av alla som är i behov av hjälp. Dessa partier stödjer också UNHCRs program för kvotflyktingar och FNs World Food Program.

I riksdagen finns det inget stöd för det fjärde och sista alternativet.

Ett moraliskt dilemma: ett överlastat fartyg med flyktingar hamnar i akut sjönöd på Medelhavet på sin väg mot Europa. FRONTEX kan enbart rädda:

1) flyktingarna som hoppat överbord och kanske några överlevande från det sjunkande fartyget; eller

2) försöka bogsera fartyget till närmaste hamn innan det sjunker för att rädda de ombordvarande.

Riksdagspartierna prioriterar enligt min tolkning på följande vis:

  • SDs räddningsinsats prioriterar de som befinner sig på fartyget och lämnar de som hoppat överbord åt sitt öde.
  • Övriga partiers räddningsinsats prioriterar att plocka upp dem som hoppat överbord med förhoppning om att kunna rädda så många som möjligt av de ombordvarande på det sjunkande fartyget.

Valet av räddningsinsats är ett moraliskt dilemma – alla nödställda kommer inte att ha en likvärdig chans att bli räddade på grund av riksdagspartiernas val av prioriteringar.

SD har varit pedagogiska att förklara sin flyktingpolitik (användning av mindre resurser för att hjälpa fler människor i nöd) som stöds av att de har högst förtroende i denna fråga enligt DN/Ipsos (29/6). Övriga partier har däremot en pedagogisk utmaning och hemläxa att göra för att förklara varför deras flyktingpolitik är bättre för flyktingar som de själva påstår (användning av mer resurser som hjälper färre människor i nöd)

Det är dessutom en pedagogisk utmaning för dessa partier att förklara varför de väljer prioriteringar som kan bidra till att dränera flyktingarnas hemländer på kompetens, istället för att t ex läkare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer, hantverkare m m kan stanna kvar och hjälpa sina landsmän i närområdet.

Det är dessutom inte de mest utsatta flyktingarna som kan anlita människosmugglare, utan dessa väljs ut genom UNHCRs program för kvotflyktingar.

Det är inte heller pedagogiskt att hävda att andra EU-länder också måste ta sitt ansvar – det borde handla om här och nu!

Flyktingpolitiken borde satsa på båda två samtidigt, men resurserna till den inhemska mottagningen är ofantligt mycket större än resurserna till flyktingars närområden – inte t ex 50/50!

Det är en komplex pedagogisk utmaning för S, MP, V, M, C, FP, KD och SD att förklara valda prioriteringar i flyktingpolitiken att inte försöka hjälpa så många människor som människor på flykt, men SD antog den pedagogiska utmaningen och har högst förtroende i migrationsfrågor enligt DN/Ipsos (29/6).

Varför prioriteras inte resurser till flyktingar via UNHCR och FNs World Food Program som båda har otillräckliga resurser för att hjälpa människor på flykt?

Varför väljer svensk flyktingpolitik att inte se till alla flyktingar i världen?

Alla verkar ju vara överens om att det måste vara ordning och reda med fungerande kontrollmekanismer, och inte som nu med oordning och oreda utom kontroll.

De senaste regeringarna gör ju anspråk på att Sverige är och skall vara en humanitär stormakt, men bedriver samtidigt en orättfärdig och kontraprodukt flyktingpolitik som präglas av ett samvetslöst hyckleri där lejonparten av människor på flykt undan krig och förföljelse  övergetts.

Svensk flyktingpolitik prioriterar den ena gruppen människor på bekostnad av den andra – ett extremt litet antal människor som inte alla flyr undan krig och förföljelse (utan kan vara ekonomiska migranter) favoriseras framför ett extremt stort antal människor som är på flykt undan krig och förföljelse.

Tillgängliga resurser är extremt ojämnt fördelade i flyktingpolitiken. Sverige är knappast en humanitär stormakt, utan ett land vars politiska ledarskap saknar en hållbar moralisk kompass.